”Att återskapa den fysiska upplevelsen på skärmen går bara inte”
En fysisk utställning som blev digital till följd av pandemin. Men också en helt ny plattform att visa konst och interagera med besökare på. På Mudam i Luxemburg har utställningen Me, Family lett till både interaktiva möten – och onlinedating.
I våras skulle utställningen Me, Family ha öppnat på Mudam, museet för samtida konst i Luxemburg. Men istället för att helt och hållet ställa in omgestaltades den på kort tid till ett digitalt projekt då pandemin slog till. Till sin hjälp tog museet bland annat varumärkesbyrån Base Design i Bryssel, som skapade en plattform där utställningens besökare kunde se och interagera med varandra.
För Omvärld och insikt berättar Thomas Byttebier, digital director på Base Design, varför utställningen har blivit en sådan framgång att den nu förlängts fram till sommaren.
Me, Family var ursprungligen tänkt som en traditionell, fysisk utställning. Vad var den största utmaningen med att få utställningskuratorer att tänka om hur berättelsen skulle presenteras, och att tänka digitalt?
– Jag måste säga att kuratorerna och de flesta konstnärer var mycket öppna för tanken. Och de älskade utmaningen att få skapa något nytt och okonventionellt. Men det fanns några konstinstallationer, som var planerade till den ursprungliga utställningen, som krävde fysisk interaktion med publiken. Efter diskussion med alla inblandade kom vi till slut överens om att dessa konstverk skulle uteslutas från onlineversionen av Me, Family. Det skulle helt enkelt inte fungera om vi inte skapade separata interaktiva upplevelser exklusivt för dessa konstverk. Det skulle ha blivit för dyrt att producera och skulle skapa ett mycket mer komplext användargränssnitt, totalt sett.
– En stor utmaning för kuratorerna var besökarnas narrativ. I en fysisk museiupplevelse kan kuratorerna på sätt och vis kontrollera i vilken ordning konstverken ses. Detta gör att de kan berätta en särskild historia eftersom du går in på ett ställe, går rundturen och sedan går ut på ett annat. Det är en mer eller mindre linjär resa. Du kan försöka tvinga fram samma upplevelse online, men det upplevs gärna som onaturligt då nätet inte är ett linjärt medium. Det krävde att vi gjorde några mindre justeringar i utställningens berättelse.
Kan du ge något exempel?
– Ja, den ursprungliga utställningen skulle delas in i en handfull kapitel. Dessa kapitel grupperade konstverken tematiskt. De skulle fysiskt också ha placerats nära varandra. Som besökare skulle du kunna ta dig från från kapitel 1 till kapitel 2 och så vidare. Tillsammans med kuratorerna bestämde vi oss för att ta bort dessa. I slutändan tillförde de inte mycket till den övergripande historien och vi kände att det bara skulle göra upplevelsen mer komplex på webben.
Sedan utställningen öppnades i maj, vad är det viktigaste du har lärt dig om besökarna och deras beteende?
– Den feedback vi har fått har varit överväldigande positiv. En sak som vi har lärt oss är att besökarna tycker att det är förvånansvärt naturligt att titta på de ibland långa videokonstverken hemma på sina dataskärmar. De påtalar också att det är något som de vanligtvis inte brukar göra när de besöker ett fysiskt museum.
– När det gäller beteende har vi sett besökare debattera konstverk live online via video- och ljudströmmen. Det var fantastiskt att se. Men vi hörde också roliga historier om online-dejtande och att det till och med uppstått stand-up-möten under utställningen.
– För många människor handlar en fysisk utställning om mer än bara konsten på väggarna. Det handlar också om att vara där ute och interagera med andra besökare. Vi är glada att även online kunna tillhandahålla den aspekten av det oväntade, speciellt nu, i en tid då det känns som att varje mänsklig interaktion måste planeras i förväg.
Hur kommer det sig att ni har valt att skapa er egen plattform istället för att använda redan befintliga?
– Det fanns helt enkelt ingen befintlig plattform som gjorde det möjligt att skapa den upplevelse vi var ute efter. Vi ville skapa något som engagerade och som var till hundra procent kopplat till utställningens tematik. Vi ville ha ett format som uttryckte, och till och med förstärkte budskapet, samtidigt som vi kände oss hemma på webben som ett medium. Så byggde vi vår egen plattform. Det var en enorm teknisk utmaning, men vi tycker att det helt och hållet var värt det.
På din blogg har du beskrivit standarden för onlineutställningar som ”inte alltför spännande”. Var har du sett de bästa exemplen när det gäller att utnyttja digitala format för att utveckla ett traditionellt format?
– Jag älskar hur några online-tidskrifter har kunnat ta det immersiva historieberättandet till nätet. Emergence Magazine är ett bra exempel. De tänker ljud, video, text och blandar allt på ett mycket engagerande sätt. Deras bästa artiklar är vanligtvis också de där formen helt följer berättelsen, utan att behöva ta hänsyn till mallar eller fördefinierade strukturer.
Men vad krävs för att det ska ske utveckling då det gäller utställningar på nätet? På vilket sätt behöver museer tänka annorlunda kring vad en utställning ska vara?
– Många museer och gallerier tänker fortfarande fysiskt först när de tar en utställning online. De försöker återskapa den fysiska besökarupplevelsen på skärmen. Men det fungerar bara inte. Hur många pinsamma Google Street View-liknande utställningar har vi sett nu? Som besökare är det ett mycket besvärligt sätt att navigera i en utställning. Det påminner om hur det såg ut då de första TV-programmen gjordes, de som i stort sett bara var radio eller dockteater, men på en skärm. Det var tydligt att de ännu inte helt förstod mediet. Vi måste förstå att webben är ett helt annat medium, som har sina helt egna för- och nackdelar. Det gäller att förstå vad utställningen och dess konstverk handlar om och sedan försöka berätta den historien online. Detta kräver omtanke om besökarna och förståelse för vad som är bekvämt för dem. Men när du väl har omfamnat webbens obegränsade möjligheter har du hittat ett befriande tankesätt och det kommer att få dig att inse att det fysiska museirummet, som vi bara tar för givet, också har många nackdelar.
– Därifrån kan du ta tankesättet ett steg längre. För om du vet från dag ett att utställningen kommer att visas online kommer du också att kunna kuratera konsten annorlunda. Det finns många intressanta digitala konstnärer idag och det förvånar mig att så få museer upplåter utrymme åt dem på sina webbplatser.
Om du hade möjlighet att göra om utställningen från början, vad skulle du göra annorlunda?
– Jag är inte säker på att jag skulle göra något annorlunda. Jag gillar fortfarande formatet. Men jag skulle gärna ha sett konstnärerna hålla en streamad föreläsning om sina konstverk på sin egen respektive sida. Då skulle publiken kunna vara där samtidigt. Det skulle vara ett fantastiskt sätt att ta upplevelsen till nästa nivå.
Mudams onlineutställning Me, Family pågår fram till i juni. Besök den här.
