”Att ha digitala museer är en dyr hobby”

Din presentation hade titeln ”Data Loop in museums – what or who is being datafied in the digital museum?”. Vad syftar den här ”dataloopen” till?

– Det finns en grundläggande idé om att när organisationer samlar in data, så fattar de beslut i olika frågor utifrån dessa data. Frågan är: är det bara så att de själva tittar på datan och använder den till att förstå sin publik – eller kan det vara så att publiken å sin sida blir alltmer medveten om att den här datainsamlingen pågår, och anpassar sitt beteende därefter? Och så nästa fråga: använder museerna den här datan för att väsentligen förändra sin verksamhet? Eller samlar de bara in datan utan att tänka särskilt mycket på vad de egentligen fått ut av den, vad vitsen med insamlingen egentligen var – eller kanske rentav om de förlorade något på den?

Du nämnde i ditt föredrag att du fascineras av hur museer ”datafierar föremål och föremålens metadata”. Varför är det här så fascinerande?

– Vår kunskap om äldre tiders kultur baseras ofta på de föremål som finns kvar på museerna. När det gäller de riktigt gamla föremålen handlar det rent praktiskt om vad som har överlevt tidens tand. Men när vi tänker på hur vi samlar in i dag, vår samtidsinsamling, så handlar det också om vad vi anser är värt att spara på ett museum. Hur definierar vi vad samhället är genom de föremål vi väljer ut?

– Den här frågan, eller utmaningen, kring vår syn på samhället generellt, är på sätt och vis begränsad till de föremål vi har på museer. Och inte alltid medvetet! Vi frågar oss sällan: okej, men vad saknas från den här bilden? Vilka perspektiv fattas i våra begränsade samlingar? Det här är så klart frågor vi blir alltmer medvetna om. Men det jag tycker är verkligt fascinerande är när vi sedan digitaliserar allt, och gör det maskininlärbart – hur reflekterar vi då kring vår egen kunskaps begränsningar?

Du nämnde att den bästa datan ibland kommer i form av anekdoter eller personliga rekommendationer från någon vi känner, snarare än från besökssiffror. Har vi gjort oss för beroende av statistik?

– Absolut. Människor älskar siffror. Det finns en riktigt bra bok på svenska som heter Sifferdjur (av Micael Dahlen och Helge Thorbjørnsen, reds anm) som handlar om hur vi som folk är sifferdjur och hur till och med våra egna upplevelser kan påverkas av sifferangivelser. Till exempel, om hotellet du bor på inte hade 8,2 i betyg utan 7,8. Plötsligt börjar du ifrågasätta varför du bor på ett 7,8-hotell. ”Har jag valt fel? Borde jag inte tagit 8,2-hotellet i stället?” Det där är frågor som det är viktigt att ha en diskussion kring.

– Men framför allt, när vi har siffror så tror vi plötsligt att saker är jämförbara. När vi hör anekdoter är vi mer medvetna om att det handlar om äpplen och apelsiner, och de går inte alltid att jämföra. Men om allt är översatt till 4,5 eller 3,7 är det plötsligt jämförbart. Men då uppstår frågan: Kan vi verkligen jämföra ett stadsmuseum med ett regionmuseum, eller ett konstmuseum med en utställning i det lokala köpcentrat? Behöver vi jämföra? Jag tror inte det. Men inbjuder siffrorna oss att jämföra? Absolut. Och då blir det en siffertävling, vilket det inte behöver vara.

– Jag lyssnade på en av talarna här som introducerade sitt projekt med att säga: ”Vi ägnar oss åt databaserad forskning”. Och jag tänkte: ”Jaha, och vad har vi gjort tidigare då?” Vi har alltid hållit på med data-baserad forskning, det är knappast så att vi forskare hittar på saker! Det är bara det att numera likställer vi data med föreställningen om numerisk, digital data. Men jag är väldigt skeptisk till att översätta och reducera allt till siffror.

Det här hänger ihop med något annat du sa: ”besökare följer våra anvisningar och ger oss de data vi vill ha” – på vilket sätt gör de det?

– Om vi pekar ut våra stjärnobjekt för besökarna, så kommer de följa våra rekommendationer och ägna mer uppmärksamhet åt de föremålen. Alla som besöker Louvren går till Mona Lisa, även om det råkar vara så att allt annat på museet är mer intressant än den där lilla målningen av en död kvinna.

– I den uppsjö av information som finns där ute så behöver vi de här rekommendationerna för att hitta fram. Vi behöver museets rekommendationer, och det är ju vad en utställning är: en rekommendation, av vad i vår samling som vi tycker är mest värt att titta på.

– När vi sedan tittar på hur besökarna beter sig i museet, ser vi så klart att de fokuserar på de saker som vi lyft fram. Det här blir till en självuppfyllande profetia när vi sedan ser på besöksstatistik och analyserar besökarnas beteende.

”Att ha digitala museer är en dyr hobby” var ett citat som stack ut under din dragning. Vad menade du egentligen med det?

– När vi har digitala museer så kan vi inte nödvändigtvis överge de analoga museerna. När vi digitiserar ett fotografi, till exempel, har vi ju fortfarande kvar den analoga förlagan. Och vi har fortfarande magasin att värma upp, inomhustemperaturer att kontrollera, fuktkvot att hålla nere, och så vidare, för att se till att föremålen har det bra. Det är en konstant kostnad, särskilt nu med de höga energipriserna. Frågan som uppstår är: är det värt det?

– Det är naturligtvis en dyr hobby för ett land att ha kulturarv överlag. Men att dessutom ha det tillgängligt digitalt gör det extra dyrt – och jag är inte alltid så övertygad om att det bidrar till att göra det tillgängligt i motsvarande utsträckning. Vi lägger mer krut på att digitisera än på att digitalisera.

– När det gäller fysiska samlingar överlag är vi bra på att förmedla, genom att sätta utvalda föremål i utställningar med förklarande texter. Men när det gäller det digitala är attityden snarare: ”Här är magasinet, varsågod!”

– För att det digitala verkligen ska vara värt att lägga tid och energi på krävs kapacitet att berätta, att forska och sätta föremål i kontext. Och det är på inget sätt billigare eller lättare än att producera en utställning. Så här har vi i praktiken ett analogt museum, och ett ytterligare, digitalt museum, som är minst lika dyrt, om inte dyrare, att underhålla. Och det gör inte att några arbetsuppgifter försvinner, utan det bara läggs på fler uppgifter och fler utmaningar. I den digitala världen arbetar vi inte riktigt med att sortera, strukturera och arbeta med tillgängligheten. Vi bara öser på! Lägger ut mer grejer. Och mer, och mer, och mer! Utan att egentligen fråga oss själva: Men varför?

—–
Pille Pruulman-Vengerfeldt är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö universitet. Här hittar du hennes publikationer i DiVA.

FOMU, Forskning vid Museer, syftar till att stärka museerna som forskningsmiljö. Nätverket har cirka 130 medlemmar vid ett 40-tal museer. Årets nätverksträff hölls på Stadsmuseet i Stockholm och hade temat Digital omställning: Nätverksträff om digitalisering och forskande museer. Här hittar du programmet och talarna.