”Breda samlingar är i sig ett skydd mot kritik”

I september stoppades delar av konstnären Sadaf Ahmadis utställning på Borås Kulturhus med hänvisning till det säkerhetspolitiska läget med koranbränningarna i Sverige. I förklaringen antyddes även att Ahmadis skulpturer, föreställande kvinnor i den iranska heltäckande slöjan chado, skulle göra människor sårade.

Jonas Nordin, professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet, ser detta som tecken på att vi i Sverige behöver öka kunskapen om yttrandefriheten och konsekvensen av dess användning.

– Det är ju klart att man som institutionschef måste reagera på det, om man upplever att det finns ett direkt hot mot personalen. Men jag har en förnimmelse av att det finns ett pedagogiskt underskott i hanteringen av det här ärendet, säger han.

– I debatten om koranbränningarna har den låga pedagogiska ambitionsnivån, även hos den svenska regeringen i den här frågan, varit det största problemet. Det finns mekanismer här som kan skydda oss mot dessa extrema uttryck. Vi måste acceptera att vi inte gillar allt vi ser.

Ser du en risk att vi drar åt samma håll i Sverige som de gör i USA, där ju flera museer har utsatts för påtryckningar på grund av föremål som visas och evenemang som arrangeras?

– Lagstiftningen är ju ganska tydlig och, än så länge, bra på det området. Men det finns en risk när verksamheternas beslut inte styrs av vad som är lagligt och lämpligt utan av opinioner och vad som är aktuellt för stunden. Jag är historiker, så jag tycker alltid att man måste ha historisk kunskap för att förstå varför saker och ting ser ut på ett visst sätt. För det finns ju i regel ett skäl. Här ser jag tendenser till att man reagerar lite intuitivt, utan att reflektera över de djupare implikationerna, både historiskt och vad det får för konsekvenser för vårt handlande idag, säger Jonas Nordin och refererar till företeelser som Black lives matter och Me too.

– Det finns ju många fler åsikter ute idag och ibland kan man tro att åsiktsmönstren blir mer polariserade. Det är inte riktigt så, utan schatteringarna är ju lika mångfacetterade idag som de alltid har varit. Men idag får dessa åsikter mer genomslag och ges större utrymme än vad de kanske är värda. Det finns ett nyhetsvärde i att rapportera vissa sådana här ytterlighetsfenomen och då ger man dem en överdriven tyngd. Vi tror bara för att vi stöter på vissa diskussioner att det här är dominerande.

Yttrandefrihet är någonting som alltid har polariserat människor.

– Det nya är att de tekniska möjligheterna gör det möjligt för fler röster att komma till tals. Och att offentliga institutioner i det läget försöker styra dialogen bidrar inte till ökad stabilitet. Förbud är inte rätt väg att föra dialog på, säger han och efterlyser lyhördhet hos samtliga sidor i ett åsiktsspektrum.

– Det finns ju begränsningar i tryck- och yttrandefriheten även i Sverige. Men inom det lagliga talutrymmet så måste offentliga myndigheter och andra vara beredda att släppa fram ett brett urval av röster, även om det många gånger är otrevligt och ger utrymme åt sådant som de flesta av oss inte är helt bekväma med, för att uttrycka det milt, säger han. Men alternativet är värre, säger han.

Att släppa fram ett brett urval av röster, att föra fram dem i ljuset, ger möjligheter åt medborgarna att skapa sig sin egen uppfattning.

– Exempelvis koranbränningarna är ju egentligen ingenting som gagnar dem som utför dem. Opinionsmätningarna visar ju att de flesta medborgarna tycker att det här är tokstollar. Och det är en av poängerna med att ge dem utrymme i det offentliga, säger han.

Famlar i den digitala miljön

När Sverige, som första land i världen, fick sin tryckfrihetsförordning år 1766 gav det upphov till närmast panikkänslor, berättar Jonas Nordin. Skulle folk få säga vad som helst och uttrycka sig hur som helst om vilka frågor som helst?, undrade medborgarna.

– Man var ovan vid det här debattklimatet. Och vi famlar lite på samma sätt idag, i den här digitala miljön. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med juridiska ingrepp, och jag tror att vi alla måste lära oss att leva med de här redskapen på ett annat sätt. Utvecklingen går inte att stå emot, vi måste snarare lära oss att hantera de här systemen. Och det gör man inte genom förbud, säger han.

En tid efter att Gustav III tagit makten genom statskuppen 1772 begränsades tryckfriheten genom att en ”förbättrad tryckfrihetsförordning” infördes, vilket innebar att den fram till dess väldigt liberala tryckfriheten bromsades. Tidigare var allt som inte uttryckligen var förbjudet att trycka tillåtet. Nu blev allt som inte var uttryckligen tillåtet att trycka potentiellt åtalbart.

När Sverige formellt återfick sin tryckfrihet vid 1809 års regeringsform infördes ett förbud mot censur. Men under andra världskriget kunde tidningar konfiskeras om det som stod i dem riskerade att leda till missämja med främmande makt som Sverige stod i vänskaplig förbindelse med.

– Förfarandet stod i strid med grundlagen. Det var ju inte med lätt hjärta de här ingreppen genomfördes, men likväl gjordes de. Och så fort det utrikespolitiska trycket släppte i samband med slaget vid Stalingrad 1943 upphörde den här typen av ingrepp, säger Jonas Nordin.

Redan 1944, under pågående krig, tillsätts en grundlagsutredning som leder fram till 1949 års tryckfrihetsförordning, som ska innebära att Sverige inte ska kunna hamna i den här situationen igen.

Finns det en risk att det kommer göras inskränkningar i tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen nu, när många länder rasar mot Sverige och koranbränningarna? Den islamiska samarbetsorganisationen OIC anser till exempel att Sveriges agerande bryter mot internationell lag.

Nej, Jonas Nordin tror inte att lagen kommer att påverkas.

– Det som är bekymmersamt är att OIC består av 57 genuint odemokratiska stater. Det är liksom inte dem vi ska ha som förebild i de här diskussionerna. Vi kan inte låta den här typen av inflytande påverka svensk lagstiftning. OIC:s uttalanden om svensk lagstiftning påminner väldigt mycket om Nazitysklands uppträdande under andra världskriget och det är precis den sortens situationer som svensk yttrandefrihetslagstiftning skapades för att stå emot, säger Jonas Nordin.

Frånvaro av instruktion skapar detaljstyre

Hur påverkas då museerna av yttrandefrihetslagstiftningen? Och är deras yttrandefrihet hotad då frågan om svensk lag stöter på påtryckningar från omvärlden?

Inte heller det tror Jonas Nordin. Han konstaterar att många museer styrs av instruktioner och regleringsbrev som ”brukar vara ganska konkreta”. Han påpekar att tillitsreformen, som ger anställda i statliga myndigheter ett större eget beslutsmandat, inneburit att många myndigheters instruktioner har minskat i omfattning. Jonas Nordin, som genom sin forskning har god inblick i myndigheter inom kulturarvssektorn, har sett hur uppdragsbeskrivningar gått från att vara ”ganska specificerade” till ”ett minimum”.

– Rationaliteten bakom det är ju att regeringen ska överlåta detaljstyrningen åt de professionellt verksamma inom respektive verksamhet. Och det låter ju bra på pappret, många har länge upplevt att det varit lite för mycket klåfingrighet från myndigheterna. Men det finns också det motsatta problemet, och det är den dagen man får en oansvarig myndighetsledning eller en oansvarig regering. Då finns det inget skydd för olika typer av verksamheter, utan det är ju mycket lättare också att gå in och detaljstyra i frånvaro av detaljerad instruktion. En eller annan beslutsfattare kan gå in och säga att ”ja, men det här står inte i er uppdragsbeskrivning, så det där kan ni bara lägga ner”.  Instruktionen är ett viktigt dokument som pekar ut kärnverksamheter, så det är bekymmersamt när sådana delar försvinner, säger han och nämner Kungliga biblioteket som exempel.

– 2018 plockades det bort tidigare centrala delar ur instruktionen, bland annat ”kompletterande insamling”, det vill säga att göra utländska förvärv. Det står inte längre att KB ska köpa in utländsk litteratur, säger Jonas Nordin.

Han påtalar att bibliotekssamlingar i Sverige till skillnad från museerna saknar ett lagskydd. Det är den lokala bibliotekschefen som beslutar vad som ska samlas in, bevaras och gallras

– Och det där har lett till ganska förfärliga utrensningar i bibliotekssamlingar de senaste decennierna. De har inte varit ideologiska, utan det är framför allt ekonomisk målsättning med verksamheten som styr. Ju mer man kan reducera den kostnaden desto bättre resultat för verksamheten. Det är ju den logiken som har fått styra biblioteken väldigt mycket. Men att ha stora samlingar har ett egenvärde just för att det är ett sätt att uppmärksamma alla marginaliserade grupper, oavsett var på skalan de befinner sig.

Finns det ett starkt lagskydd i Sverige för att bibliotek och museer ska kunna stå emot fall där vissa grupper riskerar att känna sig sårade eller kränkta av det som visas upp?

– Jag skulle säga ja. Än så länge har vi tillräckligt starkt lagskydd, men jag tror att det bästa skyddet mot den typen av ingrepp helt enkelt är personalens professionalitet. Att det då är bibliotekarier som står emot olika påtryckningar. Men det här är också skälet till varför man måste ha en mångfald i utbudet. Breda samlingar är i sig ett skydd mot kritik: ”Varför har ni de här alla de här snuskböckerna?”. Jo, vi har dem – och vi har allt det här andra också. Här finns nämligen hela registret och det är upp till dig vad du vill läsa – eller vad du vill att dina barn ska läsa. Det är ditt ansvar, inte vårt. Vi tillhandahåller, vi tvingar inte någon att läsa någonting.

Men hur ska museerna stå emot de strömningar som finns?

– Tro på det långsiktiga upplysningsarbetet. Man fäster för stort avseende vid nyhetsvärde och förankring i aktuella skeenden, både inom kulturarvssektorn och samhället i stort. När det ges uppmärksamhet åt ett fenomen så är det ju 99 andra fenomen som inte uppmärksammas och då kommer det ofelbart bli en diskussion om varför. Museer har en kärnverksamhet som ju i regel utgår från samlingar. Organisationen har formats på ett visst sätt och det finns en självförstärkande rörelse i allt förvärv. Jag tror att verksamheten ska utgå från samlingarna på det sättet. Och vill man ha förändringar av verksamheten så måste det också avspeglas i ett långsiktigt förändrat samlingsbyggande för att museerna ska följa med i sin tid. Men de ska inte göra det utifrån opinioner utan mer från stora samhällsströmningar, vad som är rationaliteten bakom, säger Jonas Nordin.

Han refererar till tiden då Sveriges riksdag hade ett tvåkammarsystem, med en första kammare som fattade dagspolitiska beslut, men där de större besluten även måste förankras i den andra kammaren.

– Det skulle liksom vara en tröghet inbyggd i systemet. Det var många knepigheter med det, men det fanns samtidigt en grundläggande god tanke i att det fanns en bromsande mekanism som förhindrar alltför stora svängningar.

LÄS ÄVEN: ”Den vetenskapligt baserade kunskapen är hotad” | Riksantikvarieämbetet (raa.se)