Charlotte Engman: Vi måste tala om vad som räknas

Denna text är en debattartikel på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under det gångna året har vi här på Omvärld & insikt kunnat läsa om viljan till att främja mångfald, inkludering och social hållbarhet vid svenska museer. Denna önskan är inget nytt i museivärlden, utan något som många museer aktivt arbetat med sedan deras begynnelse (även om frågan om vem som ska inkluderas har skiftat), och inte minst sedan en mer aktiv museipolitik började bedrivas under 1960-talet.

Inkluderingsfrågan är en av museernas demokratiska principer och relaterar till grundregeln om allas lika rätt och värde, som återfinns i såväl museilagen som svensk grundlagsstiftning. Samtidigt verkar det finnas en stor diskrepans i hur inkludering och mångfaldsarbete faktiskt bedrivs; när det gäller att bredda publiken tenderar verksamheten nämligen att struktureras kring kortlivade projektsatsningar med osäkra finansiella villkor.

Museer konkurrerar idag med både andra medier och kulturinstitutioner på upplevelsemarknaden. Förutom att arbeta med varumärkesbyggande och synlighet marknadsanpassas utbudet och kulturarvet paketeras om för att passa in i samtida trender och locka fler besökare. Samtidigt förnyas kulturbudgeten varje år, vilket äventyrar långsiktigheten – särskilt om budgeten dessutom föregåtts av regeringsskifte. Kulturbudgeten svajar, och kostsamma entréreformer genomförs vart fjärde till vart åttonde år, samtidigt som lokalhyrorna skjuter i höjden.

LÄS ÄVEN: ”Det finns ingen långsiktig lösning på hur vi ska klara verksamheten”

Fortsatta statsanslag motiveras därutöver till stor del av siffror; bland annat räknas antal ströbesökare, programbesökare, forskarbesök, biblioteksbesök, klick i sociala medier och i det digitala arkivet. Siffrorna rapporteras därefter till Ekonomistyrningsverket, varvid museets fortsatta finansiering legitimeras. För att kunna fortsätta rapportera höga besöksantal finns även en tendens att satsa på säkra kort: att producera stora, kostsamma och publiktilldragande utställningar som med säkerhet lockar de grupper som vanligen besöker museet.

Kvalitativa mål ifrågasattes

Museernas marknadsorientering behöver inte vara något problem. Tvärtom kan det till och med vara positivt att museerna arbetar med sin synlighet och anpassar sitt utbud för att på så vis nå fler besökare – särskilt i tider av växande social polarisering och vetenskapsförakt. Problemet är att den resultatorienterade kulturen som bildas utifrån det ekonomiska systemet ger föga utrymme för bestående mångfaldsarbete på museerna.

Under mitt avhandlingsarbete följde jag ett projekt som utspelade sig på en statlig museimyndighet. Projektets syfte var bland annat att lyfta nya perspektiv på samlingarna med och av svenskar med afrikansk bakgrund och att nå fler och nya besökare. Det som förvånade mig mest under projektets gång var återkommande resonemang om siffror, konkurrens, varumärkesbyggande och betalning.

Jag ska här uppehålla mig vid siffrorna. Med sitt fokus på inkludering hade projektet satt kvalitativa mål i stället för kvantitativa, vilket upplevdes som svårt för vissa medarbetare att förstå och kategorisera. En känsla av att vara ifrågasatt av andra inom myndigheten verkade vara återkommande för medlemmarna i projektgruppen, som kunde mötas av frågor som ”Vad genererar det här i siffror?”.

SE ÄVEN: Pille Pruulmann-Vengerfeldt: ”Museerna lever i en dataloop”

Samtidigt verkade ett begär efter många besökare också återfinnas inom gruppen. Begäret matades bland annat genom den fortsatta satsningen på publika program, där personalen antingen oroade sig över tomma stolsrader eller nöjt kunde konstatera hur den närliggande busshållplatsen svämmade över av museibesökare.

Många viktigare än mångfald?

Medan man fortsatte notera antalet programbesökare noterades däremot inte antalet besökare ur den primära målgruppen, det vill säga svenskar med afrikanskt ursprung. Trots att flera myndigheter idag arbetar med insamling av jämlikhetsdata framstod räknandet här som obehagligt eller tabubelagt. Inte heller talades det om personalsammansättning och det fanns inget sätt att mäta förekomsten av systematisk uteslutning och rasism mot vissa publikgrupper, enligt den modell som vissa forskare föreslagit.

Medan man kunde konstatera att många besökare hade kommit, saknades alltså verktyg för att säga hur mångfaldig publiken och arbetsplatsen var – den resultatorienterade kulturen framstod alltså som färgblind och saknade ett språk för såväl rasifierade minoriteter som social inkludering.

Det hände dessutom att medarbetare plockades från projektet för att assistera i andra, större utställningsproduktioner som ansågs kunna locka fler besökare. Trots att det aktuella projektet i grunden hade goda ekonomiska resurser för diverse samarbeten, program och produktioner verkade det ofta saknas personal – något som manifesterade sig i övertidsarbete, sårbarhet för sjukfrånvaro, eller att personalen återkommande klagade på att de kände sig stressade, trötta, sjuka, eller oroade för varandra. Flera beskrev det som en lättnad när projektets finansiering till slut drogs in.

Skapa infrastrukturer för hållbara alternativ

Som tidigare nämnts har frågan om inkludering av grupper som museerna har lite kontakt med länge varit eftersträvad både hos museer och på den kulturpolitiska nivån. I min avhandling visade jag dock hur den resultatorienterade kulturen som idag präglar de statliga museerna gör att mångfald, inkludering och social hållbarhet återkommande försummas i en ekonomisk prioriteringsordning.

Resultaten är knappast originella, utan stöds idag av en rad forskare. Det får mig att sluta mig till att vi behöver en diskussion om hållbara lösningar för att tillgodose att museerna kan fortsätta främja social inkludering, oavsett vilka målgrupper det handlar om.

Dels behöver kvantitetsorienteringen i de statliga museernas ekonomiska villkor ses över – villkoren behöver matcha de demokratiska kraven. Denna fråga är dock närmast politisk.

Så vad kan museerna själva göra? Att prata om vad som räknas, öka medvetenheten om resultatorienterad kultur, skapa infrastrukturer för hållbara alternativ och skydda personal i mångfaldsprojekt från resurseffektivisering kan vara en bra början.

_________________________
av Charlotte Engman
postdoktor i museologi vid Umeå universitet

Texten är en debattartikel publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på inlägget, eller skriva om något annat? Mejla din textidé till omvarld (snabel-a) raa.se.