”Dags att damma av förslaget om nationellt prioriterade samlingar”

Texten är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna.

De senaste veckorna har vi sett en välkommen diskussion om centralmuseernas roll i svensk kulturpolitik. Den fråga som verkar ha skapat mest oenighet är hur representativa och inkluderande de statliga museisamlingarna är. Vi frågar oss om den strikta uppdelningen mellan statliga och övriga museer i Sverige som präglade inläggen verkligen hjälper oss att förstå Museisveriges potential att berätta fler historier.

Det finns, bedömer vi, många institutioner som arbetar med statliga, regionala och kommunala anslag och uppdrag på ett sätt som gör dem svåra att sortera in i en kategori. Myndigheten för kulturanalys har för sin rapportering om svenska museer lokaliserat 934 museer som mottar deras enkät. Kanske är det ett större problem att kulturpolitiken inte tar tillräckligt god vara på alla dessa institutioner och de samlingar de förvaltar. Vi tror att det finns andra vägar att gå än fler statliga museer för att få ett starkare kulturpolitiskt stöd till en breddad presentation och vård av svenskt kulturarv.

Inte bara en lokal angelägenhet

Om vi tar Göteborgs museer som exempel är vi Sveriges största kommunala museiorganisation. Här finns bland annat Röhsska museet, som i svenska sammanhang är en unik plats för konsthantverk och mode. I propositionen för gestaltad livsmiljö (2017/18:110) lyfts Röhsska fram bland ”ett antal museer och andra institutioner med icke-statlig huvudman som samlar och visar design”. Vidare står där:

Röhsska museet i Göteborg utmärker sig som Sveriges enda specialmuseum för design och konsthantverk. Museet har en samling bestående objekt inom konsthantverk, design och mode och förvärvar årligen i huvudsak föremål från Sverige, men också internationella föremål, som är betydande ur ett svenskt designperspektiv.
Flera länsmuseer, liksom även kommunala museer och utställningsinstitutioner, arbetar med form och design ur olika aspekter. (Prop. 2017/18:110, s. 48-49)

Göteborgs stadsmuseum – som kanske vid en första anblick känns som en lokal angelägenhet – har en av Sveriges största kulturhistoriska samlingar. Berättelserna som finns representerade här är långt ifrån endast göteborgska. Museet är inhyst i det som en gång var högkvarter för det Svenska Ostindiska kompaniet, som från 1730-talet hade rättigheter att handla med Asien och importerade te, porslin och andra kinesiska varor. Samtidigt har museet världens första Volvobil, liksom föremål och arkiv som kan återberätta historien om Sverige som en storskalig varvsnation.

Även det nyrenoverade Sjöfartsmuseet Akvariet har med sin kombination av sjöfartshistoria och ett akvarium en alldeles särskild möjlighet att lyfta fram kunskap om vår mångfacetterade relation till havet och ställa viktiga frågor om hur vi kan samexistera. Sist men inte minst finns även Göteborgs konstmuseum som utifrån en rik och varierad samling som sträcker sig från 1400-talet fram till idag kan låta konsthistoriens olika tider, stilar och världar mötas.

Fler skulle kunna bidra

På samma sätt skulle en rad andra museer i vårt avlånga land utifrån sina samlingar kunna lyfta fram nya och fler berättelser, störa hierarkier och kategorier, och på så sätt bidra med sin bit till ett gemensamt kulturarv.

Vi tänker att i stället för att skapa nya museer finns det potential att ta vara på Göteborgs och andras betydelsefulla samlingar och museiverksamheter mer systematiskt. Därför vill vi föreslå att möjliggöra för fler att sätta nytt ljus på sina samlingar.

Egentligen har det ända sedan tidigare riksantikvarien Sigurd Curmans (1879-1966) dagar och kulturminnesvårdens etablering funnits ambitioner att skapa en samverkan där alla olika aktörer tillsammans utgör och skapar ett samlat svenskt kulturarv. I den statliga utredningen Kraftsamling – museisamverkan ger resultat (SOU 2009:15) föreslogs att museipolitiken skulle peka ut också samlingar som förvaltas av andra än staten som varande av särskilt nationellt värde.

Förslaget utgick från det engelska systemet med designated collections, där Arts Council England utser museer, bibliotek och arkiv med nationellt viktiga samlingar och tilldelar dem en särskild status. ”Värdet av att svara för en unik samling eller ta på sig en ledande roll inom ett ämnesområde uppmärksammas i dag inte”, skrev utredaren.

Plocka fram det gamla förslaget

Det är självfallet inte så lätt att ha koll på över 900 museer, men att bara titta på de statliga museerna ger en begränsad bild av Museisverige. Det vore en utmärkt idé att plocka fram museikoordinatorns gamla förslag om att inrätta ett system där ”samlingar som hallstämplats som nationellt omistliga av en särskild panel” får en särskild status.

Här skulle alla landets museer kunna söka medel för utveckling av specifika samlingar. Det skulle kunna skapa ett mer dynamiskt museilandskap som bättre tog tillvara alla de rika samlingar som redan finns runt om i landet, som kanske inte de lokala huvudmännen heller ser eller kan tillvarata det nationella värdet av.

Detta är i linje med resonemangen som politiken för gestaltad livsmiljö lyfter fram och som på ett helt annat sätt än museipolitikens starka fokus på centralmuseerna ser att det i landet finns ”ett system av olika institutioner, som utifrån sina specifika utgångspunkter samlar, bevarar, tillgängliggör och förmedlar form och design och kunskap om dessa”.

Vidare menade man att dessa aktörer tillsammans utgjorde ”en bred och gedigen kunskapsbank inom område”, vars olika perspektiv kompletterade och förstärkte varandra. Här bedömde regeringen att mångfalden var en styrka och att det inte behövdes ett nytt statligt museum för temat.

I tider av vikande finansiering och fokus på hållbarhet bör vår första impuls inte vara att skapa nytt, utan att bättre ta tillvara och stödja det kvalitativa som redan finns. Ett system för nationellt prioriterade museisamlingar oberoende av huvudmannaskap vore fortfarande en intressant väg att gå.

Britta Söderqvist, avdelningschef Göteborgs museer och konsthall
Klas Grinell, utvecklingsledare Göteborgs museer och konsthall

Texten är en debattartikel publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna. Vill du svara på inlägget? Läs mer här.