Dags för digitalt kompetenslyft

När Digisam sammanställde sin termlista för kulturarvets digitalisering i våras fick begreppet digital kompetens inte vara med. Vi får istället vända oss till Computer Swedens IT-ordlista från 2019 där definitionen lyder: ”beteckning på förmåga att handha persondatorer, smarta mobiler och surfplattor, att använda program, att kommunicera på internet och att utvärdera information från internet.”

Definitionen är allmänt hållen; jag räknar med att många av landets museianställda kan bocka av dessa kriterier. Samtidigt tror jag inte att alla i museisektorn betraktar sig som digitalt kompetenta, eller åtminstone digitalt kompetenta i varierande grad. Om digital kompetens kan konkretiseras öppnar det dessutom upp möjligheterna för fortbildning.

Brittiska Culture24 har sedan 2017 drivit initiativet ”One by one – building digitally confident museums”. Två delprojekt är avslutade och det tredje pågår. I det första delprojektet undersöktes nuläget kring digital kompetens i den brittiska museisektorn. På engelska används ofta begreppet ”digital skills and literacy”, som belyser två olika aspekter av digital kompetens. Dels digitala färdigheter; till exempel att kunna redigera innehållet på museets webbplats eller publicera inlägg på Instagram. Dels digital ”literacy” (vars bokstavliga översättning är läs- och skrivkunnighet); ett betydligt vagare begrepp. Ett närliggande begrepp är ”medie- och informationskunnighet” (på engelska ”media and information literacy”), först formulerat av Unesco 2011. I Sverige har begreppet främst använts av Statens medieråd och Nätverket MIK Sverige där bland andra Sveriges Museer ingår.

Jag vill särskilt rekommendera One by one-rapporten Understanding the digital skills & literacies of UK museum people (2018) av Sejul Malde, Anra Kennedy och Ross Parry som benar i vad ”digital skills & literacy” egentligen innebär i museisammanhang. En crowdsourcad bruttolista på ett sjuttiotal olika färdigheter och kunskaper (allt från att använda officepaketet till övergripande ”awareness of impact on digital technologies on society”) kokades ner i några olika sätt att beskriva digital kompetens.

Uppdelningen ovan (färdigheter och kunnighet) kompletterades i rapporten med en tredje aspekt: digital kapacitet. Digitala färdigheter är att kunna hantera och använda ett antal digitala verktyg, till exempel ordbehandling och kalkylark, sociala medietjänster, bildredigeringsprogram, webbanalystjänster eller projektverktyg. Även regelkännedom bör räknas hit; att ha koll på lagstiftningen kring till exempel upphovsrätt, GDPR eller riktlinjer för webbtillgänglighet. Vilka färdigheter som behövs kan skilja sig åt beroende på yrkesroll, men är sällan unika för museisektorn. Det går att hitta färdiga fortbildningar och färdighetsprover runtom på nätet. Rapporten ovan innehåller dessutom en mängd länkar till olika färdighetsbedömningar, även sådana som är framtagna specifikt för kulturarvssektorn.

Digital infrastruktur

Digital kapacitet är att på en mer strategisk nivå kunna välja mellan olika digitala tjänster, verktyg och plattformar utifrån vad man vill uppnå. Frågor som kräver digital kapacitet för att besvara kan vara: hur ska vi fördela marknadsföringsbudgeten mellan print, sociala medier och sökordsannonser? Ska vi erbjuda våra audioguideljudspår och annan fördjupning på den egna webbplatsen, i utlåneenheter och/eller i en nedladdningsbar app? Vilka metadatastandarder ska vi använda när vi digitiserar?
Till en individs eller en institutions digitala kapacitet bör vi också räkna den digitala infrastruktur som finns på plats. Finns det högupplösta samlingsbilder att använda i sociala medier (och går de att hitta)? Finns det wifi eller mobiltäckning för att kunna sända live inifrån utställningarna? Larissa Borck, antikvarie med fokus på digital utveckling på Sörmlands museum, har konstaterat att den befintliga digitala infrastrukturen i hög grad påverkade museernas möjlighet att ställa om sin verksamhet när coronapandemin slog till.

Digital kunnighet är till slut den mer övergripande kunskapen om och insikten i hur digitalisering och internet påverkar museisektorn och samhället i stort. Vilka delar av ett museums verksamhet passar bäst i den fysiska museibyggnaden och vad hör hemma på nätet? Hur förändras besökarnas motiv för fysiska museibesök när de har tillgång till såväl kunskap (Wikipedia, onlinekurser med mera) som immersiv underhållning (streamingtjänster, dataspel, VR-headset) hemma i soffan?

One by one-rapportens andra sätt att beskriva digital kompetens är att utgå från aktiviteter. Vad gör vi egentligen när vi ”gör något digitalt”? Rapportförfattarna föreslår fyra olika aktiviteter/områden där digital kompetens kommer till användning: att använda digitala verktyg/tjänster till vardags, att ta hand om/förvalta mer komplexa digitala system (museets webbplats, samlingsförvaltningssystem, ekonomisystem och liknande), att förstå digitalt beteende och digital kultur och slutligen att skapa digitalt innehåll eller egna digitala tjänster.

One by one pågår som sagt fortfarande och är värt att hålla koll på. Ett liknande projekt (påbörjat 2020) är östersjösamarbetet DigMus där Länsmuseet Gävleborg medverkar. Tanken är att först identifiera digitala kompetensluckor för att därefter ta fram ett fortbildningspaket.

Digitalt ledarskap

Jämfört med övriga chefsposter har renodlat digitala ledarskapsroller inte funnits särskilt länge i museisektorn. Det innebär att det fortfarande är få museichefer som har egen erfarenhet av att arbeta med museernas digitala verksamhet. Under hösten 2021 ordnade därför Australia Council for the Arts ett digitalt mentorskapsprogram där sex experter med olika digitala roller på cv:t agerade mentorer åt ledare för sju australiensiska kulturinstitutioner. Programmet avslutades i december 2021. Oavsett resultat är det ett tecken på att ett digitalt kompetenslyft behövs på alla nivåer i museiorganisationerna. De svenska centralmuseerna har i sitt samarbetsråd mycket riktigt identifierat digitalt ledarskap, projektledning, beställarkompetens, hybridkompetens som nyckelområden. Min förhoppning är att en del av den öronmärkta digitaliseringspotten (läs om den i en tidigare krönika) används för att påbörja ett digitalt kompetenslyft – och det så snart som möjligt.