”Delar av historien saknas på museerna – det är inte ett politiskt påstående”

Texten är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Måndagen den 13 februari publicerade Omvärld & insikt en debattartikel skriven av mig. Jag beskrev i den Sveriges befolknings behov av att känna till att det inte finns någon genomtänkt plan bakom vilken konstellation av centralmuseer vi har och att jag anser att det till följd av denna brist på plan, finns ett behov av att vi tillsammans analyserar och diskuterar vilka museer vi kan vilja se framöver.

Artikeln har rönt mycket större uppmärksamhet än genomsnittet inlägg i detta forum och bland annat tagits upp på Göteborgs-Postens ledarsida. Både i Göteborgs-Posten och i ett svarsinlägg på Omvärld & insikt tillskrivs jag åsikter som jag inte gett uttryck för. Jag inser att jag inte tillräckligt tydligt beskrivit min ståndpunkt.

Centralmuseerna har tillkommit organiskt

Det finns i dag tretton centralmuseer och flera av dem ansvarar för fler än ett museum i sin organisation. Våra nationella museer är välbesökta, intressanta och arbetar med sina ämnesområden på ett professionellt och analytiskt sätt där de återkommande lägger nya perspektiv på sina samlingar. Men, de är tillkomna under en lång tidsperiod. Tillkomsten har skett organiskt. Flera av dem har grundats som privata initiativ som sedan överlämnats till staten i olika tidsperioder.

Nio av dessa tretton organisationer är myndigheter. En myndighet styrs av regeringen genom instruktion och regleringsbrev. I dessa skrivs fram vilken inriktning och vilket område museet ska fokusera på. Min egen institution ArkDes, Statens centrum för arkitektur och design, ska till exempel ”stärka kunskapen om och främja intresset för arkitekturens, formens och designens värden och betydelse för individen och för samhällsutvecklingen” och grundades som en stiftelse av yrkesutövande arkitekter.

Livrustkammaren, som berättar om kunglig historia, tillkom i stället på Gustav II Adolfs initiativ 1628. Museet har bland annat en av världens främsta dräktsamlingar från 1600-talet. Samlingen består enbart av dräkt buren, ägd och skapad för män. Detta är ett faktum och det ser likadant ut på många museer. Också på ArkDes är män som grupp överrepresenterade i samlingarna. Hur ska man då hantera denna fråga?

Tomrum mellan befintliga museer

Jag för min del, utan att ha någon möjlighet att påverka, anser inte att museet i exemplet bör komplettera samlingen med kvinnors 1600-talsdräkt. Dels finns inte en sådan samling bevarad, dels skulle ett sådant hypotetiskt förvärv skapa en bild av museets samlingar som är falsk.

Jag anser lika lite att museet borde göra sig av med sin befintliga samling. Dels är den fantastisk och unik, dels har den under lång tid varit en del av Livrustkammarens samling och visar på hur samlingen skapats. Det är dock inte samma sak som att låta samlingen enbart bestå av föremål från män även framgent. Livrustkammaren av i dag har valt att samla dräkt både från män och kvinnor.

Samma resonemang går att tillämpa på konstellationen av centralmuseerna. Vi har som sagt tretton nationella centralmuseer, vart och ett med sitt eget uppdrag. Varje museum samlar, bevarar och ställer ut inom sitt område. De täcker enbart sin del av historien. Mellan våra befintliga museers område finns tomrum. Inget museum bevarar Lars Tunbjörks fotografisamling, Suzanne Ostens filmer eller internetkultur sprungen ur vare sig män eller kvinnor.

Vi behöver analysera vad vi saknar framåt

Utan att vare sig infoga nya museer som om de alltid funnits eller riva ner de som redan finns, behöver vi närmare analysera vad vi saknar framåt. Vi behöver ta vara på forskning om museiskapande och samlande. Vi behöver organisera samtal och diskussioner om vilka ämnesområden ingen har ansvar över, vilka museer vi saknar.

När det senaste nya museet tillkom, Sveriges museum om Förintelsen, var det i sista sekund. De flesta som kan vittna har redan gått bort. Om man hade tagit beslutet om ett nytt museum tio eller tjugo år tidigare hade museiskapandet underlättats. Vilka frågor står vi inför nu? Vad ska vi inte missa 2023?

Att uppmärksamma att våra centralmuseer inte täcker in all historia, kultur och kulturarv är varken identitetspolitiskt eller vänstervridet. Att konstatera att många museer är tillkomna på individers initiativ och att vi i dag har samlingar som täcker vissa delar medan andra saknas är inte heller det en politisk fråga.

Vad vi gör med denna fråga kan möjligtvis tolkas politiskt. Vi kan välja att antingen bevara allt som det är, oavsett dess värde, eventuella framgång, tomrum eller vilka tankegods vi förlorar, eller så kan vi välja att öppna upp tanken och tänka på vad vi vill framåt. Jag förespråkar den senare.

—–
Karin Nilsson
verksamhetschef och biträdande överintendent ArkDes, Statens centrum för arkitektur och design

MER LÄSNING:

• Karin Nilsson: Våra museer speglar en utdaterad syn på världen (13/2 2023)
• Svar från Andreas Olsson, Statens historiska museer (16/2 2023): Det viktiga är innehållet – inte etiketten
• Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman har skrivit en ledare om Karin Nilssons text (15/2 2023): Kulturarv spelar roll | GP
  

Texten är en debattartikel publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på inlägget? Mejla din text till omvarld (snabel-a) raa.se.