”Den mest systematiska plundringen sedan andra världskriget”
Islamiska Staten och kriget i Syrien har gjort marknaden för antikviteter korrupt och omöjlig att lita på, menar journalisterna Jesper Huor och Anders Rydell. I en ny bok berättar de om hur blodsantikviteter smugglas och tvättas för att därefter hamna på marknader i väst – och på museerna.
– Här satt jag och skrev om något som skedde för 80 år sedan, men samma sak pågick här och nu, säger journalisten och författaren Anders Rydell.
Året var 2015, och IS hade just intagit staden Palmyra i Syrien. Rydell arbetade på en bok om nazisternas plundringar under andra världskriget, och kunde inte komma ifrån likheterna. På en annan plats satt journalisten Jesper Huor, också journalist och författare, och följde händelseförloppet, som var på alla världens förstasidor.
Frågan hängde i luften: Skulle de spränga den antika staden eller inte?
– Det var som en thriller, som att de lekte med tanken. Sen kom ju sprängningarna, säger Jesper Huor.
De hade på varsitt håll kommit på idén att belysa kulturarvsplundringarna och IS härjningar, och bestämde sig för att skriva en bok tillsammans. ”Förgör de falska gudarna – Palmyra och kriget mot kulturarvet” försöker kontextualisera islamiska statens ideologiska hemvist för att visa varför de gav sig på kulturarv, samtidigt som den berättar historien om hur plundringen successivt blev en allt mer viktigare inkomstkälla för de fundamentala islamisterna. Speciellt efter Palmyra.
Idén att belysa frågan kom från en artikel i The New York Times, som berättade om en äldre man som hade blivit halshuggen, Khaled al-Asa’ad. Han hade arbetat på museet i Palmyra i femtio år, hade haft möjligheten att fly från staden, men hade vägrat att åka därifrån.
– Det var en gripande, viktig berättelse och handlade om kulturarv och förstörelse, men det fanns samtidigt en sorts hjältar. Syriska arkeologer som riskerade livet eftersom de älskar kulturarvet. Under andra världskriget talade man om Monuments men, det är en lite annan grej, men det finns syriska arkeologer som har jämförts med dem. De finns både på rebell- och regimsidan, säger Jesper Huor.
– al-Asa’ad-familjen var en mäktig familj som stod nära al-Assad-regimen. De hade styrt museet och lämningarna i Palmyra lite som ett feodalsamhälle. Ska man vara någon eller ta hand om ett museum i Syrien måste man samarbeta med regimen. Samtidigt har de också en enorm kunskap, flera har doktorerat och de har tagit in internationell expertis som hjälpt till att bevara staden. Någon slags hjältar är de ändå, säger Jesper Huor.
Systematisk plundring
Idag är Palmyra fortfarande en spökstad, som taget ur en post-apokalyptisk tv-serie, berättar Jesper Huor. Den antika delen är som en ruin, och den moderna staden är sönderbombad av ryskt flyg. Författarnas resa dit skedde under strikt bevakning av den syriska regimen, tillsammans med en arkeolog som tagit en kula för att skydda museet.
– Museet har ett stort hål i taket, statyer ligger huller om buller med sönderslagna ansikten, beskriver han, det är vackert och obehagligt på samma gång, säger Jesper Huor.
Efter Palmyra blev plundringen från IS mer intensiv och systematiserad. Terrororganisationen märkte att de korta filmerna med avrättningar de lade upp inte delades på sociala medier, men när de slog sönder en staty med ett ansikte, blev de virala. De hade hittat en öm punkt i väst: att attackera kulturarvet, en idé tagen från talibanernas sprängning av buddhastatyerna i Afghanistan, men som förfinades av IS med hjälp av sociala medier.
– Man kan nog säga att det är den mest systematiska plundringen sedan nazisterna och andra världskriget, säger Anders Rydell.
– Rent ideologiskt fanns det också likheter. Både nazismen och IS var utopiska rörelser där man ville skapa en ny värld. Där handlade det dels om att förstöra den gamla världen som stod i vägen för utopin, men också om att finansiera den nya. IS hade en egen myndighet för resurser under jord, som olja och antikviteter. Efter hand tid blev just antikviteter allt viktigare, eftersom oljeutvinningen var sårbar för bombningar.
Boken beskriver föremålens väg från illegala utgrävningar eller plundringar av museum i krigsdrabbade territorium, och hur de smugglas vidare. Ett exempel är Balkanrutten, där internationella kriminella nätverk smugglar varor genom Bulgarien till Tyskland, Schweiz och Österrike. Där tvättas de av ”seriösa” antikhandlare och auktionshus och förs vidare till marknader i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna. Föremålen är då ”lika vit och oskuldsfull som kokainet som går på samma vägar”.
Korrupt system
På en marknad träffar de en smugglare vid namn Ali Baba. Han ledde IS gravplundraroperation i Palmyra men beskrivs idag som en kameleontisk figur med allierade och affärspartners på alla sidor. När de får se bilder på statyer, böcker, marmorfiguriner och stentavlor på Ali Babas Ipad var det som att ”blicka rakt ner i historiens djupaste brunn, genom lager av sediment, ner till den tid då vår civilisation formades” skriver de.
– Det som förvånar är tyvärr hur korrupt systemet är att köpa antikviteter. Fram tills millennieskiftet köpte de största museerna i världen föremål från den svarta marknaden, innan en rad skandaler uppmärksammades, säger Anders Rydell.
– Det belyser också frågan om att det är i princip omöjligt att idag öppna ett nytt museum, med en samling av den typen av antika museiföremål. De finns inte på marknaden. För några år sedan var det en skandal med ett nytt museum, Bibelmuseet, som fick lämna tillbaka tiotusentals föremål som de smugglat in i USA.
Men förhållningssättet håller på att förändras, menar Anders Rydell.
– Det sker en parallell rörelse. Vi träffar en kurator på Louvren som erkänner att det är en generationsfråga. ”Mina äldre kollegor tycker att genom att köpa de här föremålen så räddar vi föremålen, då hamnar de på museet istället”. Men med det synsättet, göder man ju genom det en svart marknad, finansierar terrorism och uppmuntrar till plundring.
– Förra året greps Louvrens förra chef för att ha varit inblandad i smuggling till deras filial i Abu Dhabi. Han var också talesperson för kulturarvet i Frankrike.
Krävs enorm research
Ett annat exempel var när en mumie, eller egyptisk kista, beslagtogs från The Metropolitan museum of Arts i New York. Den visade sig efter ett anonymt tips ha plundrats efter den arabiska våren.
– Det finns sällan resurser för den här typen av frågor. Man borde ha etablerat nätverk och organisationer som kunde stöttat de som verkligen försökt rädda kulturarvet, kanske främst från den turkiska sidan där väldigt många kulturarv har förts ut. Men det har inte funnits något internationellt intresse.
Vad kan museerna göra?
– Kuratorn på Louvren berättar att det krävs enorm research om man vill köpa in ett föremål. Det går inte att köpa på den öppna marknaden, de främsta museerna och experterna blir lurade. Problemet är att föremålen är gamla, hur vet man att de inte grävdes upp idag eller för 200 år sedan? Säger Anders Rydell.
– Det enda sättet är om föremålet tidigare varit på ett museum och det är katalogiserat och fotograferat, fortsätter Jesper Huor.
Många föremål är fortfarande nedgrävda i områden som styrs av milisgrupper. Man kan beställa någonting, exempelvis en romersk mosaik, då gräver de upp den. Det är att betrakta som ett slags kapital, säger Jesper Huor.
– Antikmarknaden är väldigt långsiktig. Många föremål som dyker upp nu härrör från Irak-kriget. De syriska föremålen kommer främst komma fram under de kommande decennierna. Speciellt eftersom mediafokuset handlar om Ukraina idag, och inte Syrien, det är då handeln börjar ta form, säger Anders Rydell.
Alla som sysslar med det här inte kriminella, utan plundring har också uppstått som en konsekvens av desperation. I svaga statsbildningar och i länder där arbetslösheten ökar, så ökar också plundringen. Det kan bli ett sätt att överleva.
– Folk är fattiga. Jämfört med att smuggla vapen och droger så är det lägre straff och mindre farligt att plundra, säger Jesper Huor.
Fredrik Thorén
frilansskribent
