”Det är en illusion att sammanslagningar sparar pengar”

Olle Granaths nyutkomna memoarbok ”I konstens värld: Från 4 amerikanare till Midvinterblot” innehåller ögonblicksbilder från ett yrkesliv i det svenska kulturlivets centrum. Mellan 1980 och 1989 var Granath chef för Moderna Museet i Stockholm och därefter överintendent och chef för Nationalmuseum mellan 1989 och 2001. I femton års tid var han även konstkritiker på Dagens Nyheter.

I sin bok berättar Olle Granath om möten med storheter som Chagall, Dalí, Warhol och Peggy Guggenheim – men också om livet som museichef.

Museer & omvärld fick en pratstund med den numera 84-årige museiveteranen.

Som en röd tråd genom boken löper ditt intresse och din passion för konst. Hur lyckas man hålla den här passionen vid liv samtidigt som man för en museichefstillvaro?
– Det är viktigt att man håller liv i sin nyfikenhet på vad konstnärerna gör. För att man överhuvudtaget ska orka ägna sig åt byråkratin som finns runtomkring yrket. Det är ändå innehållet i verksamheten som är det som är spännande och intressant.

Men det måste ändå ha funnits gott om tillfällen att glömma bort det, i tider av ekonomiska åtstramningar och kulturpolitisk diskussion?
– Byråkratin gör sitt bästa för att man ska driva bort från det där intresset. Och om de lyckas med det, då är det ju kris. Men det har de inte lyckats i mitt fall, i varje fall.

”Nu gör man samma misstag”

I boken beskriver Olle Granath sin ovilja till skapandet av det han kallar ”museikoncerner”. Han beskriver sitt motstånd till bildandet av Statens museer för världskultur (som var en sammanslagning mellan Göteborgs etnografiska museum, Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm) i slutet av 1990-talet som ”en kamp”.

När Olle Granath anlitades som observatör i utredningen som ledde fram till sammanslagningen konstaterade han att beslutet redan var fattat innan utredningen ens var tillsatt. Även riksrevisionen reagerade på detta och slog, som han uttrycker det, ”regeringskansliet på fingrarna”.

– Det finns ingen som minns det i regeringskansliet idag. Utan nu gör man samma misstag, man fattar beslutet, säger han med hänvisning till det förslag som regeringen lade fram i höstas om att ett antal museimyndigheter ska slås ihop.

Nej, Granaths kämpaglöd har inte svalnat.

– Det där är ju byråkratiska konstruktioner som inte sekund tar hänsyn till den sakkunskap som finns inom varje enskilt museum. Jag menar, Medelhavsmuseet har ju till exempel ingenting – eller väldigt lite – att göra med  Etnografiska museet. På Medelhavsmuseet ska det finnas folk som talar åtminstone latin- och forngrekiska. Medan om du ägnar dig åt Amazonas konstskapande så är det ju etnografiska kunskaper av ett helt annat slag som behövs.

”Nollsummespel”

Olle Granath anser att kunskapen om museer är för låg bland beslutsfattarna.

– Jag tror att de här byråkraterna som sitter och funderar ut de här sammanslagningarna, de tror att 1+1+1=1, men så är det ju inte. Det fungerar inte på det viset. Pengar sparar de inte, det är en illusion. Det kostar en oerhörd massa pengar att göra det där och dessutom är det alltid sakkunskapen som får stryka på foten. Och eftersom byråkratin växer så resulterar det i ett nollsummespel.

Det är samma pengar, men de förs över till administrationen istället, menar du?
– Ja, de tror att det är ett administrativt problem, men det är det ju inte. Jag minns när Östasiatiska museet, som ju fanns inom mitt revir på Statens konstmuseer, hade en väldigt självständig ställning. Det fanns en tid när det där lilla kansliet kunde tala mandarin, japanska och koreanska. Sådant försvinner ju när man gör sådana här neddragningar och sammanslagningar. Det är ju inte bara föremålssamlingar det handlar om, utan om en hel kulturell kunskap om det område som man samlar.

Att Olle Granaths gamla arbetsplats Moderna Museet föreslås gå samman med ArkDes kommer enligt honom bara innebära att det sistnämnda blir en underavdelning till den förra. Och att de sakkunniga kommer att reduceras i antal.

– Det är ju helt skilda kompetenser som man har i de här båda museerna. Att de råkar ligga på Skeppsholmen båda två, det är ju inget argument.

Det här museernas självständighet är ju någonting som genomsyrar din berättelse.
– Ja, det är ju det som är museets själ, att man kan sin samling och sitt samlingsområde innan och utan.

”Fortsätt driva verksamhet som känns i samhället”

Något annat som Olle Granath skriver om i sin bok är diskussionen om marknadshyror i början av 00-talet. Han kallar det för ”den tyngsta kvarnstenen för ett samhälles kulturliv att släpa på”. Han medger att han inte har följt med i det senaste årets diskussion om marknads- och kostnadshyror, men är fortfarande av åsikten att marknadshyra är ett begrepp ovärdigt ett museum.
– Man jämställde Dramaten eller Nationalmuseum med vilken hotellrörelse eller bilhandel som helst, som att de byggnaderna var utbytbara, vilket de ju inte är.

När man läser din bok går det att konstatera att museivärldens frågor har en tendens att röra sig i cykler.
– Ja, det är klart att de gör, speciellt i nedskärningstider. För då märker man ju vad det här får för konsekvenser. Det var som Susanna Pettersson, som var överintendent på Nationalmuseum, sade strax innan hon slutade, att museet inte kan bo kvar i det här museet. Jaha, de måste alltså baxa ut impressionisterna och Rembrandt och Sergel till någon lagerbyggnad i förorterna för att ha råd att existera? Det visar ju på det absurda i det här.

Vad skulle du, med all din erfarenhet av både med och motgång, vilja ge för råd till museichefer i en ansträngande tid som den vi lever i nu?
– Ja, alltså framför allt att man fortsätter envisas med att driva en verksamhet som väcker uppmärksamhet och som känns i samhället. Det som Nationalmuseum har gjort i höst med romantiken till exempel, vilket inte bara vållade en stor publiktillströmning utan också satte igång en ordentlig debatt om vad romantiken betydde och vad den eventuellt har att säga oss idag. Det är a och o, att man rättfärdigar sin existens.

 I boken beskriver ditt första möte med modernismen och hur den skakade om dig. Hur tycker du att dagens unga ska introduceras för konsten?
– Vissa museer har väl en väl fungerande museipedagogik och problemet har, som jag minns det, varit att anslagen till skolorna skars ner så att möjligheten att föra klasserna till museerna, betala för bussresor och visningsavgifter, gjorde att den typen av visningar minskade i antal.

Hur viktigt är det att ungdomar fortfarande lär sig om konstens betydelse?
– Det är jätteviktigt. Man möter ju fortfarande människor som är minst sagt till åren komna, som går på konstmuseerna därför att de minns sin ungdoms visningar. Överhuvudtaget att skolan tog dem till museerna och lät dem få lära sig om samlingarna och arbeta själva. Ateljéerna, som på den tiden var ett slags centrala inrättningar i museerna där man man fick rita och bygga och skulptera och verkligen ta i materian när man var i museerna, har varit avgörande för dem. Min bedömning är att det har varit avgörande för ett par generationer av museibesökare. Man glömmer inte det.

Hur har utställningsmediet åldrats sedan du började arbeta med det?
– Under de 60 år som jag har varit med så har man mer och mer förstått pedagogikens betydelse i utställningssammanhang. Där har ju inte minst Pontus Hultén spelat en stor roll när det gäller att förvandla utställningsmediet från att bara vara ett framvisande av enskilda verk till att vara ett medium där man sätter in verken i deras sammanhang, förklarar varför det blev på det ena och det andra sättet. Ja, jag tycker jag att man får säga att det åldras väl.

Tror du att dagens museichefer kommer att skriva den här typen av böcker när de avslutat sina yrkesliv? Kommer de ha lika många berättelser att berätta?
– Tyvärr har väl byråkratin en tendens att ta allt större kapacitet i anspråk från museicheferna. Moderna Museet har det svårare i dag att bedriva en så viktig sak som utlåningsverksamheten när de är 150 anställda än vad vi hade när vi var 40. Det beror ju på att de är fjättrade i ett byråkratiskt sammanhang. Det är inte bara museerna som har drabbats av det, utan det har satt sin prägel på väldigt många verksamheter i samhället. Det vänder verksamheten bortifrån kärnan och mot ett slags abstrakt utanverk som man mycket väl skulle klara sig utan.