”Det finns ingen långsiktig lösning på hur vi ska klara verksamheten”

 

Under hösten 2023 har medierapporterna om museernas hyror duggat tätt. Främst har det gällt Nationalmuseum och Naturhistoriska riksmuseet, som båda dras med skenande kostnader för renoveringar och underhåll och inte har råd att betala hyran. Det förra kan tvingas flytta, och det senare håller alltjämt stängt sedan innertaket rasat in.

Men även länsmuseerna är drabbade. Jamtlis museichef Olof Amelin vittnar i Magasin K om ruttna och läckande tak som behöver åtgärdas för flera miljoner – pengar som inte finns.

För Västernorrlands museum har receptet för överlevnad blivit att samla sig kring ett antal verksamhetsområden och pausa andra.

2019 pausades den pedagogiska verksamheten och kulturarvs-it avslutades. Totalt minskade arbetsstyrkan just då med 25 procent. Den gången var det uppbyggnaden av museets basutställningar, kulturmiljöarbetet i länet och upprustning av friluftsmuseet Murberget, med ungefär 70 byggnader, som behövde prioriteras.

– Nu har vi till exempel stängt vårt arkiv, för att vi inte har råd att ha någon arkivarie. Vi får försöka hitta en logisk form för att jobba med olika områden, under olika perioder eller år, säger länsmuseichef Jenny Samuelsson.

– Just nu satsar vi lite extra på samlingsförvaltning, kopplat till att vi ska ha ett nytt brandskydd. Då har vi tre personer som jobbar med samlingarna så det är ju en satsning. Men det blir ju inte en stabil och säkrad verksamhet när man gör på det här sättet.

Att pausa sådant som tillhör grunduppdraget innebär en risk, inte minst kompetensmässigt.

– Det gör att vi inte har en säkrad kompetensförsörjning på lång sikt. Samtidigt så får man ju jobba med den frågan medvetet hela tiden, så att det inte inträffar saker som är oönskade. Nu kunde vi pausa arkivet eftersom det var en medarbetare som slutade, så det behövde inte leda till några uppsägningar, säger Jenny Samuelsson.

Uppräkning av anslagen räcker inte

Marken som Murberget friluftsmuseum ligger på ägs av Stiftelsen Länsmuseet Västernorrland, medan museets huvudbyggnad, som byggdes 1994, ägs av det regionala fastighetsbolaget Regionfastigheter, som hyr ut den till stiftelsen.

Denna hyra utgör en stor del av museets utgifter.

– Och det är enbart museibyggnaden. Sedan har vi ju annat också, vi hyr till exempel en magasinslokal i Sollefteå tillfälligt. Sedan har vi ytterligare en lokal som vi använder som förråd, säger Jenny Samuelsson.

I år har hyran räknats upp med 11 procent. Inför 2024 ökar den med ytterligare 5,5 procent. Totalt kommer hyreskostnaderna nästa år att uppgå till 8,2 miljoner kronor.

Inför 2024 har anslagen räknats upp med 3 procent, vilket är högre än på flera år.

– Men det är ju ganska uppenbart att om man har en hyreshöjning på 5,5 procent och får en uppräkning av anslagen på 3 procent så täcker det inte allt. Man har ju även lönerevision och andra kostnader som ökar. På sikt är det här allvarligt och något som länsmuseerna märker av i väldigt hög grad, skulle jag säga, säger Jenny Samuelsson.

Fastighetsintensiv verksamhet

Länsmuseernas situation är ”en spegel av det som drabbat alla samhällssektorer”, menar Länsmuseernas samarbetsråds generalsekrekreterare Ulf Dernevik, och betonar att de som drabbats allra hårdast är de som har fastighetsintensiva verksamheter.

– Och det har ju museerna. Dels själva museibyggnaderna och utställningsytorna, men även kringbyggnader och framför allt magasinen, som ju ofta kräver stora lokaler och ytor, som dessutom måste vara anpassade för samlingsförvaltning, med allt vad det innebär. Många museer förvaltar också byggnader som i sig är kulturhistoriskt skyddsvärda, vilket såklart också kräver resurser, säger han.

Han konstaterar att vissa av länsmuseerna äger sina fastigheter själva, vilket kan ha varit gynnsamt för dem.

– Men det beror ju helt på belåningen eftersom också räntorna har skjutit i höjden. Samtidigt påverkas ju alla av det ökade kostnadsläget, till exempel för personal och även för driftskostnader såsom el, som blev höga framförallt förra vintern, säger han.

För det är inte enbart fastighetskostnaderna som gör läget svårt för museerna, utan även det allmänna kostnadsläget, med inflation och ökade personalkostnader. Ulf Dernevik konstaterar att det är många parametrar som påverkar och som just nu smälter samman.

– Men att klara den löpande basverksamheten i tider då anslagen inte täcker de ökade kostnaderna är det huvudsakliga problemet för de flesta, skulle jag säga. Det finns ett antal museer som funderar på hur de ska klara ekonomin. Flera museer berättar om uppräkningar som inte är i närheten av att kunna kompensera för de ganska dramatiska kostnadsökningarna som skett, säger han.

– I praktiken betyder det att de har betydligt mindre resurser än föregående år. Dessutom sammanfaller de urholkade anslagen med stora behov på många håll, med samlingar och byggnader som behöver resurser för att kunna tas om hand på ett bra sätt, säger han.

”Inga problem att göra av med pengarna”

De museer som hyr en äldre museibyggnad har krav på förvaltning utöver det vanliga. Jenny Samuelsson konstaterar att ”de moderna museibyggnaderna är inte så moderna längre”. Hela sektorn står inför stora investeringar.

– När det gäller friluftsmuseerna så har det varit en stor fråga i många år: att vi inte mäktar med att underhålla byggnaderna utan att friluftsmuseerna förfaller, säger hon.

I våras fick Västernorrlands museum en hyreskompensation från Region Västernorrland för att täcka upp hyreshöjningen. Inför nästa år har museet fått ett extra anslag på 5,7 miljoner kronor, som visserligen inte är dedikerat just hyror.

Jämte hyrorna har museet pågående projekt som innefattar brandskydd i magasinen.

– Det kommer inte vara något problem att göra av med de pengarna. Men att vi faktiskt får 5,7 miljoner totalt extra plus en uppräkning på tre procent gör att vi kommer att klara av nästa år bra, säger hon.

– Så på kort sikt är det inte krisartat. Det är på lite längre sikt vi ser att vi blir mer och mer utarmade. De fasta kostnaderna ökar, och det finns ingen långsiktig lösning på hur vi ska klara verksamheten. Effekten är att vi blir urholkade och har mindre och mindre resurser till alla våra verksamhetsområden, säger hon.

Saknas förståelse för samlingsförvaltningen

Jenny Samuelsson är nöjd med den dialog museet har med fastighetsägare, region och kommun. Även dialogen med politiken har blivit bättre, menar hon, även om politikens fyraårscykler innebär att politiker byts ut. I en tid då det satsas på grön nyindustrialisering i Norrland väljer Jenny Samuelsson att tro att politikerna har förstått kulturens betydelse för att skapa en attraktiv region.

– Det är så lätt att likställa vår verksamhet med till exempel teaterverksamhet, en orkester eller ett danskompani, som har mycket av ett publikt eller pedagogiskt uppdrag. Vi måste ju tala om vår betydelse för kulturarvets utveckling i länet – att vi jobbar med historia, nuläge och framtid, säger hon.

– Talar man på det sättet under många år och har en bra dialog med tjänstepersoner och politiker i respektive organisation så får man till slut en gemensam förståelse kring vad de viktigaste frågorna är. Och det är där vi har landat, det finns verkligen med i dialogen, säger hon.

Det hon eftersträvar är en mer långsiktig tanke kring hur museets verksamhet kan säkras finansiellt. Här menar hon att det i dag saknas förståelse för den kostnadsdrivande samlingsförvaltningen.

– Man ser de publika delarna av vårt uppdrag. Men sedan är det ju väldigt mycket förvaltning kopplat till det, inte minst samlingsfrågor. Där skulle jag vilja säkra att vi klarar den typen av uppdrag för framtiden. Och just nu så drar inte heller staten sin del till stacken. Det blir inga uppräkningar från kultursamverkansmodellen, säger hon.

Samtidigt ökar kraven på att museerna ska fylla allt fler funktioner i samhällsutvecklingen, vilket gör att kostnaderna drar iväg än mer.

– På sikt är det väldigt allvarligt för länsmuseernas verksamhet, skulle jag säga. Vad ska vi fokusera på?, säger Jenny Samuelsson.

Hon får medhåll av Ulf Dernevik.

– Det går ju inte att stuva undan samlingarna i ett lager ett par decennier och vänta på bättre tider. Det krävs en aktiv förvaltning, annars förfaller de ju. Huvudmännen behöver fundera på vad de vill med sina institutioner, och det behöver även staten göra, som under lång tid försummat sin del av finansieringsansvaret, säger han.

Successiv urholkning

Det kritiska ekonomiska läget är inte nytt, det har ackumulerats över tid, konstaterar Ulf Dernevik.

– Men sedan kultursamverkansmodellens införande kan vi konstatera att staten har tagit mindre och mindre ansvar för museernas finansiering. Resurserna ökar i nominella tal, men i förhållande till kostnadsutvecklingen och till det ansvar som regionerna över tid har tagit,  så minskar de snarare.

Ett par hundra tjänster på museer har försvunnit sedan modellens införande, samtidigt som uppdrag och publiktillströmning snarare har ökat, enligt Ulf Dernevik. Det blir en successiv urholkning som blir svår att hantera när allting sammanfaller i en perfekt storm, säger han.

– Vi har under tio års tid påtalat att uppräkningen är för svag, men inför 2024 har regeringen istället avskaffat indexeringen för kultursamverkansmodellen helt och hållet. Det är synnerligen anmärkningsvärt och innebär i praktiken en automatisk åtstramning av finansieringen av den regionala kulturen.

Vad kommer det här få för inverkan på museernas möjlighet att bedriva verksamhet? Överallt får Ulf Dernevik höra det som Jenny Samuelsson säger: hur museerna ständigt försöker parera urgröpningen, genom att effektivisera så långt som möjligt, vilket belastar personalen.  Till syvende och sist går det inte komma ifrån att det helt riskerar att gå ut över verksamheten, menar han.

– Museerna står inför ett val om de ska fortsätta upprätthålla sin publika verksamhet eller om de ska börja spara in på samlingsförvaltningen. Det blir riktigt problematiskt, för båda uppdragen är ju en del av kärnuppdraget och dessutom lagstadgat. Museerna hamnar i en omöjlig position, säger Ulf Dernevik.

– Det handlar ytterst om att vi ska kunna förvalta, bevara och visa kulturarvet runt om i hela landet. Det är på så vis en helt grundläggande fråga: vilket samhälle vill vi vara – ska vi ta hand om vårt kulturarv på ett bra sätt eller inte? Svaret på den frågan anser jag är givet: Kulturarvet ska bevaras för eftervärlden, utvecklas för framtiden och göras tillgängligt för alla. Och detta syfte är särskilt viktigt att påminna sig om då och då, kanske särskilt i tuffa tider.

Trolla med knäna

Jenny Samuelsson menar att kortsiktigheten är vardag för nästan alla kulturverksamheter idag, åtminstone de på kommunal och regional nivå.

–Nu hoppas vi på en annan politik från staten framöver, det är ett område där det skulle kunna bli en förbättring. För just nu är det riktigt illa, säger hon.

– Vi är för hårt ansatta i länsmuseisektorn för att riktigt kunna bedriva våra verksamheter på bästa sätt. Det är mycket som blir lidande. Det skulle behövas bättre strukturer, tydligare samordningsstrukturer och mycket starkare finansiering av grunduppdraget.

Men skulle du önska en annan hyresmodell än den ni har idag?

– Bra fråga. Jag tänker att problematiken ju trots allt är bristen på möjligheter att få kompensation. Att långsiktigt få till någon form av överenskommelse kring att ökade kostnader inte ska kunna påverka verksamheten i så hög grad som de gör vore bra, säger Jenny Samuelsson.

Om du tittar framåt, hur ser det ut då? Kommer museerna hitta en lösning som gör att ni kan jobba mer långsiktigt och får en stabilare tillvaro? Eller kommer ni att få fortsätta leva i den här ovissheten?

– Jag tycker, som sagt, att dialogerna ändå går framåt, på regional och lokal nivå.  Så det är klart att jag har förhoppningar om längre framförhållning. Annars kommer vi ju förr eller senare till någon slags gräns – om vi inte redan är där. Inför nästa år är vi inte där, med tanke på det tillskott vi fått. Och vi får också jobba vidare med att hitta extern finansiering, söka projekt och försöka dra in pengar på olika sätt. Det jobbar vi med parallellt. Så det beror ju inte bara på anslagen.

Är ni bra på att dra in pengar externt?

– Ja, jag tycker vi har varit ganska duktiga. Sedan är det lite svårt med fastighetskostnader. Men vi har varit en flitig kund hos Boverket som utlyser möjlighet att söka medel för icke-statliga kulturlokaler. Nu läste jag i kultursamverkansutredningen att man funderar på att plocka bort det, vilket är lite oroväckande. Det är en av de få finansiärer vi har haft möjlighet att söka medel från när det gäller våra museala byggnader. Det är nog lättare att söka inom andra områden, tillväxtmedel och kulturprojekt av olika slag.

Hur ställer ni er till privata medel?

– Det har vi inte hunnit jobba med, men det är klart att det skulle vara en möjlighet inför någon stor satsning. Östergötlands museum jobbade med det inför sin ombyggnad, som ju verkligen var framgångsrik.

Ulf Dernevik anser att länsmuseerna generellt är ”mycket bra” på att söka extern finansiering och att flera har det som en betydande, om än kompletterande, intäktskälla. Men att hitta extern finansiering fungerar bara till en viss gräns, menar han.

– Det kan aldrig vara ett argument för att de politiska uppdragsgivarna inte fullt ut ska ta sitt ansvar som finansiär. Museiuppdraget är trots allt stadgat i lag, och det förpliktigar politiken att ta sitt ansvar, säger Ulf Dernevik.

– Dessutom är extern finansiering nästan alltid kopplad till vissa utvecklingsområden eller projekt, och det museerna just nu är mest i behov av är stabil, solid och långsiktigt hållbar basfinansiering.