”Det här var ett projekt som måste kunna få misslyckas”

Nyutkomna Att veckla ut historien – Anteckningar från en utställningsprocess bygger på Helene Larsson Pousettes dagboksanteckningar under tillkomsten av konstutställningen History Unfolds – samtidskonst möter historia som visades på Historiska museet under 2016-2017.
Anteckningarna börjar i januari 2015 och slutar i november 2016. Mellan dagboksanteckningar om möten, kreativ processer och produktioner ryms även reflektioner inom olika ämnen, som till exempel hotad yttrandefrihet, historieskrivning och historiebruk och kvinnor i historieskrivningen.

Helene Larsson Pousette, som idag är kulturråd på Sveriges ambassad i Washington, kallar boken för en ”snabbkurs i hur kulturarvsarbete kan gå till” och ser att den skulle passa i händerna på någon som är intresserad av historia i relation till vår samtid, men även studenter inom kulturarv, arkeologi och konst eller den som på något sätt vill lära känna museisektorn.

– Den här boken kan ses som en praktisk handbok i hur man kan curera samtidskonst på ett kulturarvsmuseum, men även som en manifestation för att synliggöra och veckla ut museisamlingar, för de har en enorm potential. Det finns hur mycket som helst i kulturarvsmuseerna som är intressant att ge sig i kast med, något som vi på Historiska museet gjorde genom att bjuda in konstnärer att tillsammans med museets forskare och arkeologer arbeta med samlingarna och museets historia. Jag skulle tycka att det vore vansinnigt intressant om fler museer inte bara bjöd in konstnärer, utan även andra kompetenser som får titta på en museisamling eller ett arkiv, säger hon.

Du har beskrivit att du med din bok vill ge läsaren verktyg som kan användas för den som vill skapa en samtida konstutställning på ett kulturhistoriskt museum. Vilka var era viktigaste verktyg?
– Om man får i uppdrag att göra en konstutställning på ett kulturarvsmuseum så är det många saker som behöver falla på plats. Det handlar inte bara om att förstå museets inriktning och verksamheten, utan också om vilket material som är tillgängligt för dig och konstnärerna. Det gäller också att förstå vilket utrymme och vilka befogenheter du har i arbetet, och hur mycket av  museipersonalens tid som står till förfogande för konstnärerna. Att definiera detta från början kan vara väldigt viktigt, säger hon.

Vidare bör det, menar Helene Larsson Pousette, finnas en beställning som ska vara ”tydlig men samtidigt tillräckligt luddig för att du ska kunna arbeta”.

– Olika kulturarvsmuseer har olika förutsättningar att arbeta med samtidskonst. För mig var det viktigt att utgå från Historiska museets egen historia, samlingsverksamhet och forskning. De tio konstnärer som jag engagerade för History Unfolds var alla på olika sätt intresserade av arkeologi, historia, samlandet, arkivfrågor, kulturarvsfrågor, nationalism, monument. Det var viktigt för mig att konstnärerna också skulle ha möjlighet att samarbeta med personal på museet. Det kan vara fantastiskt för en konstnär att till exempel få tillgång till en arkeolog, något man sällan får annars, säger hon.

Du har arbetat med att sammanföra olika kompetenser, bland annat i History Unfolds och med History Labs. Du har även på Riksantikvarieämbetets uppdrag följt implementeringen av Tingens Metod i Sverige. Kan du se vilka framgångsfaktorerna är?
– Det kan bli intressanta diskussioner om man kopplar ihop olika kompetenser som har olika perspektiv på ett föremål eller företeelse. Styrkan i till exempel Tingens Metod var att olika röster hördes, att människor med olika perspektiv kunde öka förståelsen om ett föremål eller en museisamling. Om man till exempel ska jobba med mänskliga kvarlevor så kan det finnas anledning att koppla ihop arkeologer och osteologer med kriminalare och religiösa ledare som på olika sätt kommer i kontakt med liknande material men med andra perspektiv. Jag har fått många aha-upplevelser av sådana diskussioner. Inför History Unfolds arrangerade vi olika samtalsformat där vi kopplade ihop historiker med författare, filosofer, arkeologer och konstnärer att undersöka ett gemensamt ämne. Resultatet av dessa diskussioner fungerade sedan som input till alla involverade i processen.

På Historiska museet var det viktigt att det fanns en gemensam kunskapsplattform att utgå ifrån. Tillsammans med projektgruppen – där historiker, arkeologer, forskare, pedagoger och kommunikatörer ingick – besökte Helene Larsson Pousette därför konstmuseer och gallerier, pratade om konstnärlig frihet och förutsättningar för att producera konst, allt för att skapa en gemensam förståelse för de olika arbetssätten.
– Målet var att alla skulle se mycket samtidskonst, men inte nödvändigtvis tycka likadant om den. Målet var snarare att skapa en förståelse för hur man kan skapa förutsättningar för konstnärer att arbeta, och hur man kan visa och kommunicera ett konstnärskap eller ett konstverk. Det fanns hur många frågor som helst som vi gav oss in i, men det var ett viktigt förarbete, säger hon.

Vad krävs av en organisation för att ta sig an ett projekt som det här?
– Jag tror att det krävs en tydlig och engagerad ledning. På Historiska museet hade man processat frågan om en konstutställning sedan 2007. Därefter gjordes en förstudie och man skrev en beställning som vidareutvecklades när jag började 2015. Museet var moget helt enkelt, och det fanns tillräckligt många chefer som var intresserade av att arbeta med konst. Men när man arbetar med den här typen av komplex verksamhet med många olika kompetenser som ska samverka, så krävs ett annat sätt att arbeta och flexibilitet. Det här var därmed ett projekt som måste kunna få misslyckas, något som de i min styrgrupp var väl medvetna om.

Styrgruppen bestod av chefer från museet. Den utgjorde en annan nyckelfaktor för projektet, menar Helene Larsson Pousette.
– Det var också med styrgruppen jag fattade de stora besluten. De gav mig redan från början stor frihet att verka vilket naturligtvis var fantastiskt, jättekul. Under hela processen var de också ett stort stöd som samtalspartners, men också genom kritiska frågor och krav som jag var tvungen att svara mot.

– Jag har jobbat några år nu så jag vet av erfarenhet att man ska försöka ta vara på den ”osäkra” tiden i början av ett projekt. Ofta vill man ha svar på allt redan från början, men jag försöker förhålla mig ”ovetande” om var jag är på väg så länge det bara går. Konstnärlig- och meningsskapande verksamhet tillika museivärlden är så otroligt komplex och då måste man försöka förhålla sig öppen, få syn på det där som man kanske inte kände till, det som visar sig vara extra intressant och som kanske skaver. Om man tänker arbeta med konstnärer kan det vara bra att försöka hålla processen öppen, och samtidigt skapa de bästa förutsättningarna för konstnärerna – tillgång till personal, plats, tid och resurser.

Kan du se att ni med History Unfolds har banat väg för den här typen av samarbeten?
– Just nu lever vi mitt uppe i en pandemi så det är svårt att säga. Men kanske kan den här boken inspirera de som är intresserade av både curatoriell praktik, historia och samtidsfrågor.

Något som har skett sedan dagboksanteckningarna skrevs är att digitaliseringen har accelererat inom museisektorn. Har den gjort det lättare att sammanföra samtidskonst och kulturhistoriska föremål?
– Jag upplever att många konstnärer är intresserade av museisamlingar och arkiv, och allt fler engagerar sig i dem. Digitaliseringen ökar naturligtvis tillgängligheten, men det digitala arkivet kan inte övertrumfa det mänskliga mötet mellan en konstnär och en arkeolog eller arkivarie. Fortfarande finns alldeles för lite information om specifika föremål och samlingar i museernas databaser vilket gör det svårt för gemeneman att förstå deras potentiella värde. Ett annat problem är också att ny forskning som pågår på till exempel universiteten, sällan eller aldrig berikar den data som finns om ett specifikt föremål i en museidatabas. Om ny forskning länkades dit så skulle vi förutom mer kunskap, också kunna förstå hur idén om ett föremål förändrats över tid, vilket är intressant.

Att konstnärer i större utsträckning använder sig av museisamlingar och arkiv gör också att det blir fler frågor som kommer upp för museer att hantera, påpekar Helene Larsson Pousette.
– Ju fler som tittar på och vecklar ut museisamlingar och arkiv, desto fler kritiska blickar kommer det att finnas. Ju mer man öppnar upp och digitaliserar, desto mer kommer vi behöva diskutera frågor kring etik, normer och makt. Hur kommer det sig till exempel att vissa grupper i samhället inte är representerade i museisamlingar och arkiv? Det är en svår fråga, men den behöver vi kunna svara på.