Digital pionjär fyller 40

När Commodore 64 lanserades i början av 1982 var datorer inte för vem som helst. Visserligen hade det kanadensiska företaget Commodore skapat modellen PET, som blivit en populär kontorsdator, 1977. Även IBM hade tagit fram en ”personal computer”, en PC, som i sitt enklaste utförande kostade 50-60000 kronor att köpa.

Med Commodore 64 blev det möjligt att äga en dator utrustad med den åtråvärda 8-bitarsprocessorn utan att bli ruinerad. Detta utgjorde grunden för att datorernas bredare spridning.

– Commodore lanserade den när det finns ett intresse och en efterfrågan, men det var dyrt med datorer, säger Anders Lindeberg-Lindvet.

Det hade i datorkretsar blivit populärt att under 1970-talet köpa byggsatser och sätta ihop sin egen dator. I Linköping byggde medlemmarna i studentföreningen Lysator datorer med hjälp av komponenter från Datasaab, i Kalifornien började Steve Wozniak och Steve Jobs bygga egna datorer i den sistnämndes garage och lade grunden till Apple.

Commodore befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.

– Att bygga en dator var det inte alla som var intresserade av, det är tekniskt avancerat, men att köpa en dator och programmera med den, det var det många som är intresserade av. Men någon hade en läkarmottagning och ville ha ett kundregister, så han programmerade ett, han ville använda den för ordbehandling, men hans son ville ha den att spela på, säger Anders Lindeberg-Lindvet.

Särskilt stor betydelse fick Commodore 64 för utvecklingen av dataspel, där den faktiskt bidrog till att slå ut marknaden för arkadspel och spelkonsoler.

– Det ritade om kartan, det blev en produkt som ändrade förutsättningarna då den var väldigt lätt att göra spel på. Den var grafikvänlig, den hade rätt mycket minne för sin tid, säger han.

Inspirerade programmeringskonsten

Anders Lindeberg-Lindvet noterar att många av dem som har skaffat sig de här datorerna har haft ett  intresse för programmering.

– Många satte igång och programmerade, eftersom det var möjligt att leverera spel till den. Programmeringsspråken i Commodore 64 var öppna. Det gick att pressa Commodore 64:s grafik och hitta möjligheter som inte var tänkta från början. Det är spännande, att det mjukvarumässigt gick att påverka hårdvaran, det gick att förändra intrycket av det man såg på skärmen. Många blev intresserade, gick vidare och fick det sedan som yrkesbana, säger han.

Vilken plats förtjänar Commodore 64 i en museisamling?
– Det var ju en av de mest tillverkade datorerna, över 12 miljoner exemplar, vilket definitivt sätter den på kartan. Och det här med att de gjorde den folklig, att den har fått så bred spridning spelar in. Det har kommit många olika datorer genom åren, vissa har kommit som ett bloss och sedan försvunnit, men de som har varit mer lyckade har placerat sig i någon sorts hall of fame. Vi har valt att visa dem för våra besökare.

Kommer ni att uppmärksamma det här jubileet på något sätt?
– Möjligen i sociala medier. Men vi har inte tänkt att göra något särskilt, vi har Commodore 64 utställd i vår utställning om dataspel.

Men går det att säga att Commodore 64 är en del av vårt kulturarv?

– Det är det absolut. Och det digitala har blivit en allt större del. Vi står ju mitt upp i en av de största tekniska revolutionerna i mänsklighetens historia, digitaliseringen. Det är en stor förändring att gå från en värld där allting har varit representerat av faktiska saker till att ha den här digitala representationen. Vi vet inte vet den här revolutionen landar, men att digitaliseringen tog fart under 1980-talets början, med 8-bitarsprocessor, som gjorde den här typen av datorer möjliga.

Anders Lindeberg-Lindvet berättar om ett museum för konsthantverk i Tyskland, som kom till insikten att datorn går att jämställa med äldre tiders spelbord.

– För det är vid dem som vi i dag utför de aktiviteter som vi förr gjorde vid möbler. Som museum synliggör de kedjan som förbinder det vi idag gör på datorer med vad vi gjorde tidigare och ser att det här är arenan där allting händer just nu.

Projekt om datorer och samhällets förändring

Tekniska museet har genomfört ett datorhistoriaprojekt tillsammans med Datorföreningen som täckte in stordatorerna fram till 1980. Det finns en förhoppning att starta ett nytt projekt, som täcker 80-talets datorer, däribland Commodore 64.

– Vi skulle vilja se hur samhället har förändrats med datorerna. Förhoppningsvis kan vi knyta ihop säcken med ett nytt dokumentationsprojekt och titta på just hur de här datorerna har påverkat utvecklingen. När vi får in datorer ser vi ofta att det är människor som har varit drivna att lösa ett problem, som faktiskt har lärt sig programmering för att kunna göra det, säger Anders Lindeberg-Lindvet.

– Det finns de som vill hålla dessa datorer igång. De här entusiasterna är viktiga för att kunna levandegöra datorerna. Står de i magasin riskerar de att bli någon sorts skugga av den verklighet de representerar, eftersom själva funktionen är det viktiga. Utseendet är ungefär likadant. Att det är en komplett dator ser man inte förrän man använder den. Så vi är beroende av en omvärld för att levandegöra den här tekniken.