”Digitala visningar skapar inte automatiskt bättre upplevelser”
Många museer digitaliserar sina utställningar med syfte att öka tillgängligheten. Men det finns en påtaglig risk att den digitala utställningen missar målet och endast når de som redan har kunskap eller är erfarna museibesökare. Det skriver forskaren William Illsley i en ny avhandling.
Egentligen skulle William Illsleys avhandling fokusera på utmaningarna i hur ett digitalt kulturarv hanteras och presenteras, ett ämne som William Illsley kom i kontakt med då han i mitten av 10-talet själv arbetade med kulturarvsregistrering i sitt hemland England. Han hade noterat att systemet fungerade bra bland arkeologer och andra yrkesutövande inom kulturarvssektorn, men sämre för publiken och akademiker som ville närma sig informationen.
Men under arbetets gång blev han också nyfiken på att få utforska skillnaden mellan olika registreringssystem och digital visualisering samt virtuell verklighet, VR.
– I en mening är det en fråga om hänsyn och representation. Det är hur informationen omvandlas till kunskap som är den viktiga frågan när det handlar om representation och vem som är representerad i datan, säger William Illsley.
Hans avhandling, Assembling the historic environment: heritage in the digital making, som lagts fram vid Göteborgs Universitet, handlar om detta, att knyta an till sitt kulturarv i en digital miljö.
Kunskap om museer krävdes
En ögonöppnare blev de erfarenheter han skaffade sig då han för fem år sedan började läsa kursen Svenska för invandrare, SFI, i Göteborg. Han ville lära sig svenska för att på ett korrekt sätt kunna ta till sig de svenska aspekterna i sina studier.
En av uppgifterna som ingick i kursen var att besöka Göteborgs Stadsmuseum och beskriva sin upplevelse. William Illsley och hans kurskamrater valde utställningen Göteborgs födelse, som då var relativt ny. I mitten av utställningen gavs besökarna möjlighet att ta del av en digital visualisering över hur staden såg ut 1698.
Men för att förstå vad de såg krävdes olika grad av ansträngning för honom och hans kurskamrater. Han noterade att det var nödvändigt att ha viss erfarenhet och kunskap om hur museer, men även digitala visualiseringar, fungerar för att kunna ta till sig informationen.
– Jag noterade att de som hade en bakgrund som liknade min hade det lättare att tolka visualiseringen, men för många andra av mina kurskamrater var det första gången någonsin de besökte ett museum. I en mångkulturell stad som Göteborg tror jag inte att det är ovanligt, säger William.
Så du var tvungen att vara en erfaren museibesökare för att förstå utställningen?
– Ja, jag så uppfattade jag det. Det finns en aspekt i hur vi skapar digitala bilder och modeller som lätt kan förbises eftersom vi antar att de är mer visuella och mer interaktiva och mer immersiva i den mening att de automatiskt förbättrar upplevelsen. Men min erfarenhet, genom SFI och människorna som jag arbetade med, är att så inte nödvändigtvis är fallet.
Vad ser du – och varför är det viktigt?
Den VR-version av Göteborgs födelse, utställningen som William Illsley och hans kurskamrater såg, har nu flyttats till Göteborgs turistbyrå. Det förbryllar honom.
– Där blir det ännu svårare för besökaren, som ofta är i Göteborg för första gången och i många fall kommer från utlandet, att förstå syftet med utställningen. Det är väldigt svårt att förstå vad det är du ser och varför det är viktigt. Det som är viktigt för en göteborgare är inte nödvändigtvis viktigt för en amerikansk eller en japansk turist, säger han.
Detta är kärnan i hans budskap; betydelsen av att berätta varför de bilder som presenteras digitalt är viktiga, samt att det som definieras som relevant kan vara olika för olika betraktare.
– Vad som är viktigt för en invandrad göteborgare är inte nödvändigtvis detsamma som för en etniskt svensk göteborgare. Den ena personen har band till staden från födseln, medan den andra försöker skapa band till staden, säger William Illsley.
Han skickar beröm till museer och kulturarvsinstitutioner för att vara duktiga på representation inom den analoga världen. Men den som skapar en digital utställning behöver tänka på representation på samma sätt.
– Det är viktigt att inte bara se det digitala som ett verktyg för att göra saker snabbare eller för att få dem att se fina ut. Det är ett sätt att tänka, det har sin egen epistemologi, det måste tas i samma beaktande som den tekniska delen av en utställning.
Det som är digitalt ska inte ersätta det fysiska
Han tycker att det finns goda exempel på museer som har tänkt på de här sakerna, ”som verkligen har ett människofokus snarare än ett objekt- eller platsfokus”. Han nämner det nyöppnade museet Vrak i Stockholm som ett exempel.
– Där har inte de digitala processerna lagts till efteråt, som i fallet med Göteborgs födelse, de har skapats som en del av grundtanken med museet. Det digitala har funnits med i varje beslutsprocess. Det visar hur effektiv sådan teknik kan vara.
Vilket råd vill du ge till svenska museer förutom att, som i exemplet med Vrak, tänka digitalt redan från början?
– Att försöka upprätthålla en känsla av transparens och verklighet och försöka kommunicera att det som är digitalt inte ska ersätta det som är fysiskt. Och jag tror att det generellt, inte bara i Sverige eller Storbritannien, är ett hjälpmedel som vi behöver utveckla.
”Ge museerna möjlighet att själva skapa sina digitala utställningar”
Under pandemin har han sett hur frågan om kulturarvets decentralisera genom digitalisering skjutit fart.
– Tanken på att du inte behöver vara i museet för att kunna uppleva det är viktig. Museet som byggnad eller monument har stor inverkan på kunskapens maktstruktur, när du går till ett museum är det underförstått vad du är på väg att se, att det på något sätt är sanningen. Även det sätt som ett museum passar in i människors dagliga liv eller vart det är lokaliserat är avgörande. Se på Göteborg, där är förorterna väldigt blandade, sett till invånarnas ursprung. Där är museerna också ganska socialt distanserade, med sin lokalisering mitt i centrum. Att ha den typen av kunskap och att införliva det sättet att tänka är väldigt viktigt. Om du inser att kulturarvet inte finns inom räckhåll för alla kommer det att förändra ditt synsätt.
I fallet med Göteborgs födelse så skapades utställningen av tekniker som var anställda av stadsbyggnadskontoret i Göteborgs stad. Deras främsta förmåga var den tekniska. Stadsmuseet hade endast en konsulterande roll när det gäller utställningens innehåll.
– Det betyder inte alls att stadsbyggnadskontoret gjorde ett dåligt jobb. Men något jag skulle vilja se i framtiden är att museerna själva får möjlighet att skapa utställningarna helt och hållet. På så sätt skulle kulturarvets intresse tillvaratas hela vägen. Att tillgodose museisektorn med förmågan att själva skapa de här modellerna är en viktig del av hur vi kan bli bättre i framtiden.
