”Digitiserad data räcker inte – museiobjekt kräver kontext”

ESSÄSTAFETT: Digital historieskrivning i en instabil omvärld

Digitalisering av museernas samlingsarbete består till en väsentlig del i att digitisera data: föra in fakta, begrepp och bilder i en digital databas och göra dessa tillgängliga för egna eller andras databehandlingssystem. Data är enligt Nationalencyklopedins definition ”representation av fakta, begrepp eller instruktioner i form lämpad för överföring, tolkning eller bearbetning av människor eller maskiner”.

Databasen är därmed i grunden inget digitalt fenomen. Även den klassiska museala kortkatalogen är en slags databas. Till en databas kopplas ett databehandlingssystem som, fortfarande enligt NE, ”kan konvertera data till olika format samt validera, sortera, aggregera, analysera och rapportera data på olika sätt”. Men kan verkligen museernas arbete med kunskapsuppbyggnad representeras i en databas?

Frågan är inte ny. Den gällde i samma grad under kortkatalogens tid. Däremot verkar det inte ha talats och satsats lika mycket energi och förhoppningar i tidigare epokers investeringar i kortkataloger. Det var också uppenbart att kortkatalogen var ett internt arbetsredskap som möjliggjorde det publika museiarbetet, snarare än att vara en del av det.

Liksom databasen var och är kortkatalogen en auktoritetsplats. Det är där fakta om föremålen i museernas samlingar finns. Men vi vet alla att våra databaser till stor del består av ”fakta” direkt överförda från gamla kort i katalogen som vid närmare efterforskningar inte alls lever upp till samtidens krav på kunskap.

Så länge det gäller en kortkatalog som museiarbetarna skolas in i att hantera av rutinerade medarbetare, där det ofta finns både traderad och tyst kunskap om hur katalogkortens information kommit till och vilka olika temperament de som skapade dem haft, var det kanske inte ett så stort problem.

Fickur gav detektivarbete

Vid en inventering på Göteborgs stadsmuseum uppmärksammades att ett fickur med kedja inte verkade stämma med informationen på tillhörande katalogkort. Skillnaderna var inte stora men tittade man närmare var de ändå uppenbara.

Vad hade hänt? Var det så att det var rätt fickur till rätt inventarienummer men att fotografiet på katalogkortet råkat bli fel? Eller var det helt enkelt så att någon hade märkt objektet med fel inventarienummer? Detektivarbetet påbörjades.

Det stod snart klart att fickuret i handen inte kunde vara det som beskrevs på katalogkortet av den enkla anledningen att det inte stämde i storlek. Det är lätt att tappa uppfattningen om storlek när man tittar på gamla objektsfotografier utan mätstickor, men fickuret på katalogkortet beskrevs ha en diameter om 4 cm medan det märkta objektet hade en om 3,1 cm. Den typen av felmätningar förekommer inte på så små föremål – det är en kunskap grundad på erfarenhet.

Själva märkningen bröt också ett mönster: den var skriven på sidan med tusch. Föremål insamlade under 1960-talet – vilket det här uret borde ha varit enligt katalogkortet – brukar inte ha den typen av märkning. Den hade tydligt tillkommit i efterhand vilket stärkte misstanken om att föremålet hade cirkulerat omärkt i samlingen, för att sedan märkas upp.

Objektet hade fotograferats sedan tidigare och fanns med i museets föremålsdatabas Carlotta. Bilderna var svartvita och med mätsticka, vilket betyder att de var tagna runt år 2000 i samband med en digitalisering. Det var också en slutsats som kunde bekräftas vid närmare studie av den digitala filen skapad i november år 2000.

Vid det här laget stod det klart att klockan i handen inte kunde vara den beskrivna på katalogkortet, trots att den var märkt med det inventarienumret. Vad var det då för klocka vi hade hittat?

Bitarna föll på plats

Hittills hade arbetet utgått ifrån att jämföra informationen på katalogkortet med objektet. Nu var det dags att vända på processen och studera fickuret för att få fram så mycket information som möjligt vilken i förlängningen kunde hjälpa oss att hitta rätt inventarienummer.

Vad var då synligt med blotta ögat? Fickuret var av guld, lite mindre till storlek än gängse vilket ledde tankarna till ett damur. Stilmässigt såg det ut att vara tillverkat under mitten av 1800-talet. På boetten syntes förgätmigej, en duva och två keruber, vilket förde tankarna till en kärleksgåva. Vid närmare studium av klockkedjans stämplar framkom att den var tillverkad 1853 i Göteborg och hade sålts av Lars Larsson & Co.

Nästa steg blev att försöka knyta informationen till ett katalogkort. En museiföreträdare hade ju tidigare knutit klockan till fel katalogkort på grund av det snarlika utseendet på kortets fotografi. Den här gången prövades det att söka bland katalogkort utan fotografi.

Ganska snart föll blicken på ett ur insamlat 1931. Informationen på katalogkortet var knapphändig: ”Fickur av guld, litet damcylinderur med boetten emaljerad. I etui, lackerat med kinesiska ornament. Gåva: Fru B. Czapek, född haglund (stavat med litet h), Gtbg.”

Vid ett närmare studerande av accessionsliggaren tillkom följande information: ”Fästmögåva av musikdir Jos. Czapek till Haglund.” De gifte sig 1856. Bitarna började falla på plats.

En sökning på inventarienumret i föremålsdatabasen stärkte misstanken om att det var det här inventarienumret som hörde till fickuret. Det var tydligt att ingen hade arbetat med inventarienumret på länge. Det syntes på det sätt datan var obearbetad samt att en kollega vid en inventering hade skrivit att etuiet hittats men inte själva klockan.

En fotografering av fickuret skedde varpå det lämnas över till en konservator som tog bort det felaktiga inventarienumret och märkte om det med det rätta. Cirkeln slöts.

Data behöver kontextualiseras

Syftet med exemplet är att visa att ensamma data ofta är för bristfälliga för att skapa förståelse för objekten. Det är med först med hjälp av olika typer av informationskällor, brist på information, erfarenhet, kunnande och tid som objektet kan kontextualiseras, förstås och i det här fallet återföras till sitt ursprungliga sammanhang.

Kortkatalogen är en ordningsmekanism. I presentationen av samlingar sätts föremålen och kortkatalogens information däremot alltid i en kontext, som är såväl geografisk, historisk och samtida.

Kontextualisering – att förklara enskildheter i relation till olika sammanhang – kan i mångt och mycket beskrivas som humanvetenskapernas huvudmetod. Få humanister bedriver forskning som producerar data eller datapunkter; vi genomför snarare undersökningar som skapar förståelse och kunskap. Den sortens kunskap finns först i en berättelse som skapar ett specifikt sammanhang. Sådant som perspektiv och kontextval låter sig svårligen brytas ner till datapunkter som kan överföras och bearbetas.

Vår tes är alltså att digital mediering av databaser är något annat än kunskapsuppbyggnad, eller omvänt: att producera historisk kunskap är något annat än att digitalisera och tillgängliggöra databaser. Det kräver teoretiska perspektiv, konkreta sammanhang och situerade kontextualiseringar. Kunskapen finns först i berättelsen. Och en berättelse är något annat än ”data”.

Metadata är inte kontext

Visst är det bra om alla får tillgång till databaser och den information som finns däri. Men det fyller inte museernas ansvar som kunskapsinstitutioner. Det krävs bred kännedom om både internt museala och allmänt historiska och historiografiska sammanhang för att skapa berättelser som både berör och förmedlar kunskaper som är relevanta för de sammanhang i vilka museet verkar. Inte minst i en instabil samtid där samhällets grundläggande förgivettaganden står på spel är det oerhört viktigt att museer bidrar med vederhäftig kunskap.

Museernas höga tillit som kunskapsinstitutioner beror sannolikt inte i särskilt hög grad på kvaliteten på databaserna och den metadata som finns där. För att behålla den tilliten krävs en annan slags digitalisering som tar tillvara de klassiska museikompetenserna att skapa relevanta och berörande kontextualiseringar. Det kräver berättelser, och berättelserna kräver också annat arbete än bearbetning av data och metadata.

Exemplet med fickuret tydliggör att metadata inte är detsamma som kontext. Museernas fortsatta relevans och trovärdighet, inte minst i instabila tider, är också starkt beroende av museiarbetarnas svårfångade förmåga att skapa relevanta kontextualiseringar.

—–
Klas Grinell är utvecklingsledare på Göteborgs museer och konsthall
Marie Hellervik är samlingsintendent på Göteborgs museer och konsthall
Det här är sjätte delen i Omvärld & insikts essästafett på temat digital historieskrivning i en instabil omvärld.