”En tyst maskinpark har inte så mycket att förmedla”

Carl-Johan Lejrin håller i trådarna. Bokstavligt, han är för närvarande upptagen med att trassla ut en del av varpen på en av de fyra jacquardvävstolarna hos K A Almgren sidenväveri och museum på Södermalm i Stockholm. Och även mer bildligt, som handledare inom Vävskifte, den lärlingsutbildning i jacquardvävning som museet och Hantverksakademin startat höstterminen 2023.

– Det är bara en handfull personer som behärskar hela jacquardprocessen i Sverige i dag. Vi är två som jobbar aktivt med det, berättar Carl-Johan Lejrin, som vanligtvis arbetar vid Klässbols linneväveri i Värmland.

Nu ska de bli fler. Under två år ska tre personer utbildas i allt som krävs för att för att verka och producera vid de snart 150 år gamla vävstolarna. Det var när K A Almgrens förra vävare gick i pension, efter 25 år, som behovet av att hitta en långsiktig lösning uppenbarade sig med full kraft, berättar museichefen Anna Hedtjärn Wester.

– Det är väldigt sårbart att ha bara en person.

De tre personer som valts ut är alla erfarna och välutbildade vävare. Utan förkunskaper skulle det bli för tufft att sätta sig in jacquardens speciella förutsättningar. Utöver själva vävtekniken ska deltagarna också lära sig att hantera och reparera maskinparken.

– Här har funnits många specialiteter, väverskor, spolerskor, varperskor… I dag kan vi bara ha en yrkesgrupp, som behärskar allt detta, säger Anna Hedtjärn Wester.

K A Almgren sidenväveri och museum är öppet 12-16 måndag till lördag. Lärlingsutbildningen pågår i lokalerna och besökare kan följa lärprocessen.

– Det här är enda gången den här utbildningen ges, det känns otroligt roligt att lära sig, säger Lisa Hagström, som är en av lärlingarna.

Sidenväveri och museum

I en jacquardvävstol tillverkas väven genom att varptrådarna höjs och sänks individuellt. Mönstret styrs av hålkort. Den halvmekaniska vävstolstypen, som uppfanns år 1805 av Joseph-Marie Jacquard, tillämpar binär digitalteknik, samma teknik som är förutsättningen för dagens datorer.

När produktionen låg på topp på 1870-talet lämnade 90 000 sidensjalar årligen vävstolarna hos K A Almgren. Kvinnor var anmodade att bära sjal i kyrkan om söndagarna och den halvautomatiska jacquardtekniken möjliggjorde en produktion som var så pass billig att många plötsligt fick råd med en sidensjal. Det slamrade och slog från skyttlar och trampor när efterfrågan skulle mötas.

Att vävstolarna är i bruk är helt avgörande för verksamheten, säger museichefen Anna Hedtjärn Wester. Utan vävare rämnar det immateriella kulturarvet.

– Vi är ett sidenväveri och ett museum. Att vävstolarna används är en förutsättning för att vi ska kunna leverera beställningar. Det är också en förutsättning för att vi ska kunna berätta om den svenska textilindustrins historia. En tyst och tom maskinpark som ingen vet hur den ska användas har inte så mycket att förmedla.

Sedan 1950-talet har den största delen av tillverkningen hos K A Almgren varit olika typer av ordensband. Med jämna mellanrum får man också beställningar på textilier från svenska kulturmiljöer, där originalen blivit slitna eller uttjänta. Det är fantastiskt att kunna leverera det, tycker Anna Hedtjärn Wester.

Museet har ett aktivt skolprogram, där man utgår från de globala hållbarhetsmålen. För elever – men även för vuxna besökare – finns en poäng i att i praktiken visa hur textil industriproduktion har sett ut, och fortfarande kan se ut.

– Att komma in här ger perspektiv. Vi köper kläder och textil i dag. Men vad innebär det att faktiskt tillverka ett tyg? Vi kan berätta om framväxten av den svenska textilindustrin, vad som gjorde den stor en period, men också vad det innebar när arbetsvillkoren blev bättre och lönerna högre och konkurrensen från låglöneländer gjorde att man fick lägga ner nästan överallt. Här kan vi sätta allt det i ett sammanhang, säger Anna Hedtjärn Wester.

En viktig bit industri- och arbetarhistoria

Omvärld och Insikt besöker lokalerna några timmar in på terminens tredje dag. Lärlingarna Karin Kauppi och Tove Hofsten felsöker en väv som fanns uppspänd på en vävstol när de anlände. Det är något med kanttrådarna, bland annat.

– Jag har jobbat mycket med skulptural väv och hur ljuset faller på ett mönster. Det blir väldigt tydligt här på sidenet, säger Karin Kauppi och visar i solljuset som faller in genom de höga fönstren.

För Tove Hofsten har ett starkt spår som vävare varit den tekniska aspekten, där de halvmekaniska jacquardvävstolarna har mycket att erbjuda. Bland kursmomenten ingår att tillverka hålkort för egna mönster. På ett annat plan känns det meningsfullt att lära sig tekniken för att bidra till att hålla kunskapen kring den vid liv, menar hon.

– Jacquardväveri är en viktig bit industri- och arbetarhistoria, det känns viktigt att hålla fast vid, säger Tove Hofsten.

Utbildningen har extern finansiering, som verksamheten själv sökt och fått. Kursplanen är utformad i samarbete med Yrkeshögskolan Hantverksakademin i Stockholm. Hantverksakademin samarbetar ofta med branschorganisationer, berättar rektorn Hilde Altern. Ofta rör det sig om att förvalta kompetenser som bara någon eller några få personer har. Ett annat aktuellt exempel, inom museisektorn, är Repslagarmuseet i Älvängen, några mil norr om Göteborg.

– De har Sveriges längsta repslagarbana, som också lär vara den enda fungerande i landet just nu. De insåg att de, för att kunna fortsätta verksamheten, behövde säkerställa kompetensförsörjningen. Museet har nu en lärling från Hantverksakademin, säger hon.

För att lärlingstiden ska utmynna i en yrkeshögskoleexamen behöver utbildningen genomföras inom ramen för Myndigheten för yrkeshögskolans verksamhet. Kontakten med myndigheten hanteras av Hantverksakademin.

– Det är otroligt roligt att få vara med och inte bara bevara, utan utveckla, kunskaper som håller på att dö ut. Jag tycker faktiskt också att man ser att hantverk är något som värderas högre. Man vill arbeta med kvalitet. Flera av de ledande modehusen har exempelvis öppnat egna skrädderier de senaste åren, säger Hilde Altern.

Jenny Damberg
frilansskribent