Essä-stafett: Är kulturarvspedagogik en profession?

Det har bedrivits organiserad verksamhet kring lärande på museer i Sverige under lång tid, åtminstone sedan 1929, då Ernst Klein fick tjänst som museilektor på Nordiska museet. Vid sidan om forskning och förvaltning av samlingarna är förmedling ett av de fundament som museerna vilar på. 

Charlotte Ahnlund Berg, utredare vid Riksantikvarieämbetet, inleder essä-stafetten om kulturarvspedagogik med en nulägesbeskrivning och ställer frågor till dem som tar vid.

Varför finns ingen högre utbildning i kulturarvspedagogik?

För att något ska kallas profession krävs vissa kriterier. Dit räknas sådant som en gemensam etik, en begreppsapparat, plats i högre utbildning med ett utpekat ämne på universitet samt tidskrifter för publikation av forskning. 

Utan tvivel finns det en lång tradition, en praktik och en gemensam självbild inom det fält vi kan kalla kulturarvspedagogik. Det stora flertalet yrkesverksamma kulturarvspedagoger har många års akademiska studier i så kallade museiämnen, men i dag finns ingen högre utbildning i kulturarvspedagogik i Sverige och det bedrivs väldigt lite forskning på området.

Riksantikvarieämbetet har gjort en kartläggning av vilka utbildningar som finns i Sverige inom kulturarvspedagogik genom att undersöka kursutbudet och genom intervjuer med nyckelpersoner inom fältet. Kartläggningen visar att de utbildningsinsatser som görs sker på student- och grundnivå, samt i form av kompetensutveckling av redan yrkesverksamma. Varför är det så? Och borde detta förändras? 

I essästafetten här på Omvärld & insikt kommer några initierade personer att ge sina svar på de frågorna. Du som läser detta är välkommen att delta i samtalet (se nedan).

Är spridningen mellan ämnen en styrka eller en svaghet?

Fältet kulturarvspedagogik är till sin natur tvärfackligt och möjliggör ingångar från olika ämnen. Denna bredd, som vanligen utgör en styrka, kan möjligen förvandlas till en svaghet i mötet med den akademiska organiseringen och strukturen.

Studierna i kulturarvspedagogik formas av den institution som ger kurserna och varje ämne utvecklar sin egen didaktik. Är spridningen en tillgång för kulturarvspedagogiken eller vore det önskvärt med en ökad samordning? 

Finns tillräckligt många experter inom kulturarvspedagogik bland universitetslärarna?

Arbetsmarknaden spelar en roll för vilken typ av utbildning som erbjuds och de flesta av de tjänster som utlyses för kulturarvs- och museipedagoger är tidsbegränsade. Ofta efterfrågas akademiska studier i ”kulturhistoriska ämnen” i anställningsannonserna. 

Den så kallade marknaden för kulturarvspedagoger blir fort mättad. Att ta ett större och ambitiösare grepp kring undervisningen i kulturarvspedagogik skulle kunna ses som ett högt mått av risktagande för den ansvariga institutionen. Det skulle också fordra speciell lärarkompetens. Om den som undervisar har liten, eller ingen, egen erfarenhet av att själv arbeta med kulturarvspedagogik, hamnar fokus naturligt på teori. Finns det tillräckligt många undervisande universitetslärare som är experter inom just kulturarvspedagogik? 

Är kulturarvspedagogik en profession i vardande?

Vi har haft hundra år av professionellt utövad kulturarvspedagogik i Sverige. Ändå finns det, förutom kurser på grundnivå, ingen gemensam utbildning. Titlarna varierar och det finns ingen överenskommelse kring den vokabulär som ska hjälpa oss att beskriva verksamheten. Finns då kulturarvs- eller museipedagogik som profession? Eller är det snarare  en profession i vardande – en semiprofession? 

Vill du delta i essä-stafetten?

Det här är starten på essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?

Hur ser du på de frågor som ställs i texten? Vill du skriva en kommentar? Kontakta Omvärld och insikt-redaktionen.