Etik ställs mot pragmatism i framtidens museisamlingar

Detta är en opinionstext. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

LÄS MER: Nutid och framtid i fokus Museernas omvärldsdagar | Riksantikvarieämbetet

Museisamlingar är stora, värdefulla och dyra att förvalta. Så långt inget nytt. Inte heller att många museer kämpar i motvind med både ekonomi, lokaler och personresurser för att ta hand om alla sina föremål. Begrepp som gallring och avyttring är städse närvarande, men laddade och omständliga att hantera. I denna artikel vill jag lyfta fram några exempel från vår omvärld på både gallring, avsamling och försäljning. Det händer mer än vi kanske hade anat.

Diskussionen om gallring, avaccedering eller avyttring verkar ha vuxit till sig på 80-talet, i synnerhet i norra Europa. I litteraturen framhävs vanligen att den är ett resultat av nyliberala tankegångar i relation till kostnadsfrågor och besparingar. Det gick att anlägga ett nyttoperspektiv även på museet. Samlingar som inte visades upp ansågs onödiga och genererade kostnader.

I UK Museums Association Code of Ethics kan man följa en tankemässig förskjutning. 1977 förhärskade en stark åsikt om att museer inte skulle avyttra något för att 2014 anse att gallring utgör en del av ansvarsfull samlingsförvaltning.

Ett intressant exempel på mer omfattande gallring hittar vi i Nya Zeeland och Museum of Wellington City and Sea. Det handlar om hur två museer slogs samman och övergick till en ny museiorganisation. Samtidigt gjordes en hårdför gallring under processens gång.

2007 hade museet omkring 67 000 föremål av vilka 90-95 procent hade maritim anknytning. Idag har omkring 20 000 föremål gallrats och därtill har 50 000 okatalogiserade fotografier och 190 hyllmeter arkivmaterial flyttats. Metoderna vid gallringen, som ännu pågår, är att antingen skänka till en annan institution, sälja på auktion eller destruktion.

Avsamling allt vanligare

Gallringsprocessen vid Museum of Wellington City and Sea verkar ha genomförts helt enligt regelboken. I ett tidigt skede författades en gallringspolicy och processen är öppen. Upprörda röster har hörts, men transparensen i projektet verkar vara en framgångsfaktor. En positiv följd är att museet har tredubblat sitt besöksantal.

Begreppet ”avsamla” (decollect, deaccess, degrowth) har börjat användas allt oftare. Det kan handla om att ett museum byter inriktning och bedömer att samlingarna är ”fel”, som i det nyazeeländska exemplet ovan. Detta kan se ut på olika sätt och påverkas sannolikt både av reella förändringar i samhället och samtida värderingar och idéströmningar. En dominans av manliga konstnärer kan bli besvärande för ett konstmuseum och leda till en ambition att avsamla vita mäns konst och börja komplettera med verk av kvinnor och personer av olika etnicitet.

I museer med många privata donationer är samlingarna inte lika konstanta jämfört med offentligt finansierade institutioners. Från USA finns flera uppmärksammade fall där delar av samlingarna har sålts i syfte att generera intäkter för nya investeringar. 2024 sålde  The Metropolitan Museum of Art 174 föremål ur en asiatisk samling , som tidigare hade donerats av privatpersoner. I detta fall var de sedan länge avlidna och det förefaller inte ha blivit några rättsliga efterverkningar.

Andra exempel har blivit mer stridbara. Berkshire Museum i Massachusetts befann sig i ekonomisk kris och beslutade 2017 att sälja fyrtio verk ur samlingarna med ambitionen att tjäna 60 miljoner dollar! Pengarna skulle gå till att utveckla och förnya museet, alltså ett avsamlande i syfte att bygga upp någonting nytt. Bland konstverken som skulle säljas fanns två målningar av Norman Rockwell. Konstnärens söner stämde museets ledning då de ansåg att museet hade brutit överenskommelsen med konstnären och hans arvingar. Men även museets vänner, av vilka flera själva hade donerat medel, menade att museets ledning hade brutit kontraktet med dem.

Uppmaning till bojkott

Utöver ett flertal stämningar väckte The Berkshire Museum även ont blod hos andra. American Alliance of Museums och Association of Art Museum Directors (AAMD) uttalade sig gemensamt och “var kraftigt emot the Berkshire Museums planer på att sälja verk från sina samlingar i syfte att skaffa resurser till museets utveckling, den dagliga verksamheten och kapitalinvesteringar. En av de mest grundläggande och långsiktiga principerna inom museisektorn är att en samling har allmänhetens förtroende och den kan inte behandlas som en finansiell tillgång.”

Efter försäljningen uppmanade AAMD sina 243 medlemmar från att avstå från samarbeten med the Berkshire Museum. I AAMD:s senare skrivningar förefaller tonläget ha blivit mer pragmatiskt, delvis beroende på de svåra ekonomiska förutsättningarna för museer under och efter pandemin, och man upplåter åt respektive museum att själv tolka och avgöra vad som är bäst för den fortsatta verksamheten.

I Europa protesterade schweiziska ICOM kraftigt när Museum Langmatt 2023 gick ut med att de avsåg sälja en målning av Cézanne. Man menade att museet därmed skulle ”bli ett enormt farligt exempel” för andra museer. Museet, som är en stiftelse, menade å sin sida att försäljningen var nödvändig för att undvika bankrutt och kunna fortsätta med museiverksamheten. Slutpriset blev 38 935 000 USD.
Men försäljningar av konst har även ägt rum i offentligt finansierade museer i Europa och två riktigt intressanta exempel kan vi hämta från Nederländerna.

Museum Gouda, ett kommunalt konst- och stadshistoriskt museum omkring 30 kilometer söder om Amsterdam, skapade 2011 stora rubriker när museet valde att sälja en målning av konstnären Marlene Dumas. Försäljningen inbringade 1,8 miljoner USD.

Museet var skuldsatt gentemot kommunen och 25-procentiga neddragningar av bidraget väntade, publiken svek och museet kunde betraktas som bankrutt. Från museets sida hade kraftiga neddragningar gjorts och den sista åtgärden var att sälja Dumas målning. Museum Gouda var samtidigt tydlig med att försäljningen innebar en avsamling och att inriktningen mot Gouda stad och historia skulle förstärkas.

Medborgarna på museets sida

Föga förvånande ledde Museum Goudas försäljning till ett ramaskri, i första hand från nederländska museiföreningen. Den främsta kritiken riktades mot att målningen inte hade erbjudits till ett annat museum. Man uttryckte också kritik mot att Museum Gouda, som medlem i nederländska museiföreningen, hade förbundit sig att följa de etiska riktlinjerna, att det saknades en insamlingsplan och menade att det var oklart hur intäkterna skulle komma museet till godo.

Museet valde att vara transparent och förtydligade vad pengarna hade använts till. Goudaborna ställde sig på museets sida i konflikten och intresset för museet ökade, liksom publikantalet. Nedstängningen av ett av museets magasin innebar också att fler föremål ställdes ut i museet, idag omkring 40% mot tidigare 15%. Från nederländska museiföreningens sida resulterade konflikten i en varning.

Ett annat nederländskt exempel, som slutade helt annorlunda, är från 2011 då Wereldmuseum i Rotterdam gick ut med att de hade för avsikt att sälja sin afrikanska samling och hoppades på intäkter motsvarande 60 miljoner Euro. Syftet var att framöver fokusera på de asiatiska samlingarna och därför avsamla det som museet inte ville prioritera. Museichefen menade: ”Jag är inte rädd för museiföreningen. Vad är det värsta som kan hända? Att nederländska museiföreningen sparkar ut mig? De sparkade inte ut Museum Gouda heller, eller hur?” Försäljningen blev aldrig av, främst på grund av stark kritik från museisektorn i efterdyningarna av Goudaaffären.

”Äldre typ av samlande”

Det har inte alltid funnits museer och det kanske inte alltid kommer att göra det. Hur länge har vi levt med paradigmet att museisamlingen är för evigt? Generellt skulle man kunna hävda att de offentligt finansierade samlingarna är statiska, medan de privata är föränderliga. Därför, menar jag, att många amerikanska och andra privata museer representerar en äldre typ av samlande där förändring ingår i själva idén.

De offentliga museerna vilar å sin sida på en övertygelse om oföränderlighet, gärna med någon form av kulturpolitiskt manifest bakom sig. Gemensamt kallas de alla för museum, vilket gör att många frågor, till exempel etiska regler, blir svåra att tillämpa på samma sätt.

Vi måste våga ställa oss själva frågan om det inte är kontraproduktivt att binda fast sig vid en övertygelse om oföränderlighet och ständigt större samlingar. Verkligheten talar inte för att förutsättningarna för denna typ av museikonstruktion kommer att fortsätta.

 

—–
Hans Lindholm Öjmyr, museichef på Dansmuseet i Stockholm

 

Ovanstående text är en opinionstext publicerad på Museer & omvärld, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du kommentera texten i ett eget inlägg? Läs mer här.