Fem trender inom digitalt lärande

En av de största underavdelningarna till den internationella museiorganisationen Icom är Ceca, Committee for Education and Cultural Action, en organisation som samlar mer än 1500 medlemmar från ett stort antal länder kring frågor om forskning och praktik runt lärande, pedagogik och deltagande, med mera.

Charlotte Ahnlund Berg, utredare på Riksantikvarieämbetet med inriktning på museiutveckling och kulturarvspedagogik, har för Omvärld & insikts räkning listat fem spaningar från Cecas avdelning på Icoms generalkonferens i Prag i augusti, som hade titeln ”Increasing the power: Museum education and new technologies”.

LÄS ÄVEN: Svenska Icom-deltagarna: Det här tar vi med oss från Prag

Unga lär sig ”multimodalt”

Emma June Huebner, kanadensisk konstnär och lärare i konst och media, har undersökt hur unga interagerar med museernas innehåll med fokus på ”new social media content”. Hon frågar sig om museernas inlägg på sociala media är intressanta för unga, och vad unga lär de sig om museernas samlingar genom att interagera med innehållet på museernas sociala plattformar.

Huebner konstaterar att 9 av 10 kanadensare i åldrarna 15-34 använder sociala medier. Samtidigt är åldersgruppen 18-34 den som besöker museer i lägst grad. Hon pratar om ungdomars syn på videor i kortformat som undervisnings- och lärandeverktyg. Ungdomar lär sig i första hand ”multimodalt”: de är vana att avkoda flera meningsbärande källor på samma gång.

En styrka med videor i kortformat är deras engagerande och snabbfotade natur. Huebner menar att museipedagoger som vill använda sociala media som verktyg för lärande därför behöver förvandlas till kommunikatörer som behärskar ”nycklar till andra semiotiska uttryckssätt och tekniska stöd som i ökande grad är originella, interaktiva, diversifierade och (som en konsekvens av det) komplexa”.

I Huebners undersökning uttryckte ungdomarna återkommande önskemål om att lära sig om ett specifikt konstverk med utgångspunkt från faktabaserat innehåll, utan att en pedagog ”stod emellan”, eftersom det distraherade dem. Men samtidigt längtade de intressant nog också efter hjälp att sätta ord på känslor och efter relationsskapande med en museipedagog som fanns med i själva museirummet. I en kort film i sociala medier är det senare dock svårt att hinna med – där blir personligt uttryckta åsikter i stället för närgångna, ansåg många.

Undersökningen sätter ljuset på hur museer aktivt försöker skapa innehåll som ska attrahera unga genom att anamma ungas kulturella praktiker och genom att använda olika sociala plattformar. Dock skär sig resultatet mot ungas uppfattning av hur museets visuella uttryck bör vara.

Sammanfattningsvis kan man säga att sociala medier är ett nytt rum för museiundervisning och kan ta sig många olika uttryck. Kortformatsvideor är effektiva verktyg för undervisning och lärande om konst på museer. Hur museipedagoger och besökare möts i sociala medier är en komplex process. Det kan vara svårt att uppnå en balans mellan finkultur och vardagskultur.

Huebner avslutade med att ge några rekommendationer:

• Videor i kortformat är mest populära.
• Textning är nödvändig för videobaserat innehåll.
• Unga föredrar faktabaserade videor.
• Interaktiva inlägg är roliga och engagerande sätt att lära i sociala medier.
• Museirummet eller det som sker bakom kulisserna på utställningen är intressanta saker att visa.

Tiktok före, under och efter museibesöket

Kaya Munakata, doktorand i pedagogik vid universitetet i Glasgow, har undersökt hur unga människor använder sociala medier i relation till museer: före, under och efter museibesök. Innan besöket använde de unga en rad olika medier. Genom Instagram, Tiktok, Youtube, Twitter och/eller andra chat-appar kommunicerade och delade de saker av intresse med andra som besökt museet, sökte igenom utställningens/konstmuseets information och bestämde vart de skulle gå.

Under besöket använde de sociala medier för att sprida fotografier, använda översättningsappar och dela nedladdningsbar audioguide. Efter besöket reflekterade deltagarna över sina upplevelser genom att gå igenom bilderna som sparats i deras mobiler, på egen hand eller tillsammans med den eller de personer de delat upplevelsen med, eller genom att lägga ut bilderna på sociala medier.

Både den teknik som finns tillgänglig i ungas personliga utrustning och den teknik som tillhandahålls av konstmuseer förstärkte de unga vuxnas gemensamma utforskande av museer och deras kommunikation före och efter besöket. För att attrahera unga besökare, ”generation z/millenials”, menar Munakata, bör museer erbjuda socialt inkluderande rum för lärande på egen hand och/eller livslångt lärande. Museipedagoger behöver förstå den föränderliga dynamik som finns i de olika sätt som människor förstår, lär om och erfar världen runt omkring sig.

En sensorisk vinkling av museer

Anne Sophie Grassin, biträdande chef för avdelningen för kultur och publik på Musée de Cluny väljer i stället att tala om det hon kallade ”a sensory turn on museums”, en sensorisk/sinnlig vinkling av museer. Hon gör jämförelser mellan ett antal olika utställningar där man använt digital teknik för att tala till besökarnas olika sinnen och ställer sig frågor som ”bör vi betrakta utställningar och viss form av digital förmedling som verktyg för en demokratisering av konsten – eller som underhållning som riskerar att instrumentalisera konst?”

Grassin menar att det är upp till de yrkesverksamma inom förmedling, utbildning och kulturell verksamhet att agera så att offentligt finansierad förmedling av kultur inte kommer att domineras av upplevelser som främst är underhållande och kommersiella och där kulturen bara är yta och dekoration.

Gratis onlineresurser till bildlärare

Ett annat intressant bidrag kommer från Cheung-on Tam, biträdande professor och Head of the Department of Cultural and Creative Arts vid The Education University i Hong Kong. Tam konstaterar att tillgång till gratis onlineresurser från konstmuseernas webbplatser, och bildbaserade elektroniska databaser, ger bildlärare goda möjligheter att använda konst i sin undervisning.

Tam berättar om ett projekt där man undersökt hur lärarna använder sådana resurser, och om undervisningen/lärandet förbättras genom att lärarna får utbildning i att tänka som en kurator på ett museum och skapa virtuella utställningar tillsammans med eleverna. Kommer arbetssättet att öka elevernas motivation att lära sig och förbättra deras färdigheter i att använda onlineresurser? Hur effektivt är det och vilken effekt får man av detta sätt att begripliggöra, organisera och konstruera konst i undervisningen?

Resultatet av undersökningen, där över 300 elever deltog, visade att den här typen av pedagogik påverkade elevernas lärande på flera sätt: Den breddade deras syn på och uppskattning av konst, den uppmuntrade dem att göra egna analyser av konstverk, stödde dem i deras eget konstnärliga arbete och knöt samman klassrumsarbetet med museipedagogiken.

Lågteknologiskt material till lärarna

Julie Rose, doktorand från Université du Québec à Montréal, berättade om museer som under pandemin byggt upp ett online-utbud av resurser som ett stöd för lärare när de vill använda kulturarv i undervisningen. Erfarenheten från arbetet visade på vikten av att tala samma språk som skolan/lärarna, och att visa hur materialet relaterar till skolans ämnen och mål. Digitalt material behöver vara lågteknologiskt och enkelt för lärarna att använda om det ska komma till nytta, menade Rose.