”Föräldramöte” gav Dalarnas museum nytt magasin
Arbetsmiljön var usel och föremålen skulle med tiden fara illa i det gamla kronobränneriet. Gång på gång påtalade Dalarnas museum behovet av ett nytt magasin för huvudmännen utan att få gehör – tills en ny museichef klev in och tog ett oväntat grepp. Nu har flytten till det nya magasinet resulterat i ett forskningsprojekt och en handbok för samlingsflyttar.
– Här är det senaste förvärvet.
Simon Langwagen stannar till och pekar på en balja i rostfritt stål som står på golvet.
– Den har lite intern historik: det är min mammas morfar, som var plåtslagare på Avesta järnverk på 40–50-talet, som gjort den. Det är ovanligt med industriprodukter där man har namnet på personen som tillverkat dem – och det är vanligtvis inte heller släktingar till oss som jobbar här, säger han med ett skratt.
Just när det gäller insamling av föremål från 1900-talet ligger Dalarnas museum lite efter, förklarar Simon Langwagen. Han är föremålsantikvarie och leder arbetet med att flytta samlingarna till det nya magasinet i handels- och industriområdet Tallen invid E16, strax utanför Falun.
Han guidar vidare genom den 4800 kvadratmeter stora byggnaden, som också den har namnet Tallen, och som ursprungligen byggdes åt Apoteket som en lagerlokal med kontor. I stället för läkemedel börjar nu pallställen och hyllorna fyllas med kulturhistoriska föremål från alla möjliga håll och kanter i Dalarna. Av dessa utgör allmogeskåpen en inte helt oansenlig del.
För om museet ligger efter med 1900-talshistorien, ligger man desto bättre till när det gäller samlingen av skåp. Allmogeskåpen är ett av museets kärnområden, som sedan länge ingår i en fast utställning på museet.
– Men det är ju, vad kan det vara – fem, tio procent som är utställda. Totalt har vi kanske 120 stycken, berättar Simon Langwagen medan vi passerar hylla efter hylla fylld med målade träskåp i olika former och storlekar.
Museet gjorde även en tillfällig utställning om själva flytten, med ytterligare ett 30-tal skåp och andra allmogemöbler utplacerade på pallar i en utställningssal i museets huvudbyggnad i centrala Falun innan de hamnade i magasinet.
Museet har även gjort en film där man får följa ett skåps väg från det gamla magasinet till det nya.
Alla hjälps åt med flytten
Museet fick tillgång till det nya magasinet 2018, och de följande åren präglades av stora ombyggnationer och installationer, varpå flytten till slut kunde dra igång. Nu är man ungefär halvvägs igenom projektet med att flytta samlingarna från det huvudsakliga magasinet i centrala Falun, ett gammalt kronobränneri från 1700-talet. Där har föremålen legat sorterade enligt en ”mycket pragmatisk och föränderlig logik”, staplade på varandra på ett sätt som inte bara var skadligt för föremålen utan även medförde stora arbetsmiljöproblem för personalen.
Flytten har har inte bara skapat bättre ordning och arbetsförhållanden, utan har även gett museets anställda en helt ny förståelse för samlingarna, menar Simon Langwagen.
– Man ser samlingarna på ett annat sätt – bokstavligen. Vissa saker har inte sett dagens ljus på 100 år.
Men det är inte bara föremålsantikvarierna som plötsligt ser samlingarna i ett nytt ljus. Samtliga museets cirka 45 anställda har nämligen fått hugga i och hjälpa till med flytten – det gäller såväl vaktmästare och byggnadsantikvarier som ekonomer. Medan flytten pågår ska var och en vika minst 20 procent av sin arbetstid åt att packa, flytta, packa upp och placera ut föremålen.
– Nu är vi ju så långt in i det här att även våra ekonomer är antikvarier vid det här laget! Det har fallit ut väldigt bra, säger Simon Langwagen.
Han får medhåll av museets samlingschef, Sara Håkansson.
– Det är ju jätteroligt att alla lär sig mer om kärnverksamheten, lär känna föremålen, och att allt som vi ändå lär oss om samlingarna stannar kvar. Hade vi haft en extern grupp som kom in på ett specialuppdrag och flyttade åt oss, då hade ju kunskapen försvunnit ut sedan, säger hon.
Många frågor längs vägen
Man vet inte exakt hur stor Dalarnas museums samling är. Den innehåller ungefär 350 000 poster, men en post kan innehålla flera föremål. Utöver det tillkommer en stor fotoarkivsamling.
Av logistiska skäl valde man att dela upp flytten i föremålskategorier, vilket haft både för- och nackdelar.
– Så fort man har blivit jätteduktig på att flytta stora, tunga skåp och lärt sig hur man ska bära dem i trappor – då är man klar. Då ska man börja med nästa kategori, och då får man börja från början, säger Simon Langwagen.
Att ägna sig åt problemlösning dagarna i ända har varit ”mentalt ansträngande”, berättar han – frågorna som uppstår längs vägen är närmast oändligt många.
– Kristallkronor, hur flyttar vi dem i en lastbil som rör sig, utan att de skakar sönder? Halmkronor, kan de ligga ner, eller måste de hänga? Man måste kanske skräddarsy lådor – gör vi dem själva eller finns de att köpa? Skåp som inte gått att ta ut genom dörrar utan måste läggas ned – då måste man göra en bedömning: tål de här gamla skåpen att ligga ner utan att skadas?
Ibland har man kunnat konsultera kollegor på andra museer som genomfört samlingsflyttar, men det är inte alltid en lösning passar alla.
– Det finns sällan någon handbok för hur man ska göra, konstaterar Simon Langwagen.
Forskningsprojekt gav handbok
Men snart finns faktiskt en handbok för samlingsflyttar – och den kommer vara baserad på erfarenheterna från just Dalarna. Idén föddes när flytten ännu var i planeringsstadiet och man letade efter lämpliga lokaler för det nya magasinet.
– När man började planera så var det väldigt svårt att ta del av andra museers erfarenheter. Man ringde och mejlade runt och pratade med olika museer, men det uppstod en frustration över att det inte fanns någon sammanställning av erfarenheten, säger Magnus Odebäck Ljunge, forskare och antikvarie som delar sin tid mellan Stockholms universitet och Dalarnas museum.
Han har nyligen avslutat ett tre år långt projekt finansierat av Kulturrådet, med syfte att fånga upp värdefulla erfarenheter och kunskap kring flytt av kulturhistoriska samlingar. Det finns redan vägledningar, till exempel från Riksantikvarieämbetet, för hur man rent praktiskt gör när man packar föremål och hur man kan tänka kring konservering. Här ville man göra något annat.
– Tanken med det här var mer att försöka reda ut frågor som: hur börjar man, hur ska man planera, hur ska man tänka med ett nytt magasin, hur jobbar man med digitalisering under flytten, hur ska man tänka i relation till den övriga verksamheten och så vidare, förklarar Magnus Odebäck Ljunge.
Utöver att dokumentera själva flytten har målsättningen med projektet också varit att med utgångspunkt i museets historia problematisera musealt samlande, vilket hittills resulterat i en artikel i kulturtidskriften Ikaros (nr 4, 2022).
– Dalarna har ju blivit till en symbol för ett slags traditionell svenskhet, med midsommarfirande, dalahästar och folkdräkter. Det är en bild som börjar skapas under 1800-talet, och som Dalarna har dragit vinning av, men det gör också att det är en väldigt stor del av Dalarnas kulturhistoria som inte syns, säger Magnus Odebäck Ljunge.
Museets samlingar växte rejält i samband med att den nationalromantiska bilden av Dalarna växte fram. I dag finns därför en övervikt mot 1800-talets allmogekultur, med många skrymmande möbler – inklusive de tidigare nämnda 120 allmogeskåpen. Det industrisamhälle med bland annat järnverk och pappersbruk som växte fram i länet kring sekelskiftet 1900 saknas däremot i mångt och mycket.
I dag finns inte plats att samla på så mycket mer. Även de nya magasinen som nu fylls på kommer i princip vara fulla, vilket gör att urvalsprocessen för vad man samlar på i dag är väldigt restriktiv.
– Man kan ju tycka att det är ett problem. Men vi har försökt vända på det och i stället tänka: Kan man göra någonting av det här? Vår tanke har varit att man också kan se samlingen som ett slags kulturarv över den antikvariska verksamheten, ett uttryck för förändrade antikvariska värderingar.
Planen är att den här fördjupande delen av projektet så småningom även ska ge upphov till vetenskapliga artiklar.
Handboken för samlingsflyttar är däremot färdigskriven och kommer att publiceras under våren 2023. En av de största utmaningarna som Magnus Odebäck Ljunge tar upp i boken handlar om hur man gör för att ens få till ett beslut om nya magasin.
I Dalarnas fall hade man haft stora problem med magasinen i åratal. År efter år framfördes önskningar om nya magasin till huvudmännen, men inget hände.
– Om man har gått och gnällt och klagat på att man har dåliga magasin i tio år, hur ska man lyckas vända de här nejen man hela tiden får till ett ja? Alla jag har pratat med upplever att det är det som är det stora problemet. För det här är ju ett jätteprojekt ekonomiskt.
Magnus Odebäck Ljunges spaning är att det som gjorde att Dalarnas museum fick loss finansiering är ganska typiskt: det kom in en ny människa som såg på problemet med nya ögon, och som kanske också kan prata för sig på ett annat sätt. I det här fallet rörde det sig om en ny museichef som tog ett oväntat nytt grepp: han kallade huvudmännen till ”föräldramöte”.
”Föräldramöte” med regionen
Christer Björklund tar emot på sitt provisoriskt inredda kontor i det nya magasinet. Han visar upp den vita rock han använder när han jobbar med föremålshantering – för även museichefen viker numera minst 20 procent av sin arbetstid åt samlingsflytten.
När han kom till museet 2016 hade han aldrig tidigare arbetat med föremålssamlingar. Han kom närmast från en tjänst som chef för Karolinska institutets bibliotek, och hade dessförinnan arbetat inom finansbranschen.
– Jag kunde ingenting om museisektorn. Jag kom in och fick höra en massa saker om vad som var viktigt nu, och identifierade rätt snabbt att det dels var ekonomin, som var ett haveri – värre än någon trodde. Och så var det magasinen.
Christer Björklund började analysera situationen tillsammans med den dåvarande samlingschefen, som själv försökt lyfta problemen med magasinen men inte lyckats.
– Hur det nu är så är det lättare när man är högsta chef att få access till ytor som inte en samlingschef har. Så jag använde min tillgång till kontakter framför allt med regionen, som ju är en stiftare och huvudfinansiär.
Det var då han kallade till ”föräldramötet”, som han kallade det.
– Det uppväxande ”barnet” ropade på ”föräldrarna” och sa att vi behöver hjälp. Jag beskrev det här inte alls på något genialt sätt, men på ett annorlunda sätt, sannolikt, säger Christer Björklund.
– Jag använde inte den här retoriken ”Vi behöver mer pengar, ge oss”. Regionen hade väl hört den här retoriken tidigare och, inte vet jag – tröttnat på den eller inte tagit den på allvar.
Eftersom han jobbat i politiskt styrda organisationer tidigare hade han viss erfarenhet av hur man gör sin röst hörd. Här har Christer Björklund ett särskilt viktigt medskick:
– Beskriv aldrig att någonting är för dig själv. Man måste beskriva det som en nyttighet på något sätt. ”Kultur är viktigt” biter inte. Man måste hitta något annat sätt att beskriva det på.
Mötet avslutades med att man gick ut från museet, tvärs över gatan till det gamla magasinet där föremålen låg staplade på varandra. Där i virrvarret av alla de gamla sakerna fick politikerna uppleva det Christer Björklund kallar ”tingens magi”.
– Man blir helt hänförd: ”Wow, vad spännande!” Jag hade ju själv gått omkring där i magasinen och blivit helt snurrig och hypnotiserad, det kan jag fortfarande bli. Och jag tror att de flesta blir det. Jag märker det när man har visningar här inne; föremål intresserar folk, helt enkelt.
Medan regionpolitikerna förtrollades av tingens magi där i 1700-talsbyggnaden förklarade Christer Björklund hur svårt det är att jobba i en sådan miljö. I stället för det eviga tjatet om mer pengar blev magasinsbesöket en konkretisering av problemet.
– Jag kan också tänka mig att man är väl kanske nyfiken på en ny museichef som kommer från ett annat håll dessutom, man kanske lyssnar lite extra: ”Vad är det här för en figur?”, tillägger han.
Så småningom resulterade ”föräldramötet” i ett nytt magasin i regionens investeringsplan.
– Min erfarenhet av offentlig sektor är att allting är liksom bara ”Åh nej, inte ännu ett särintresse som kräver pengar”. Men kommer det väl en politisk signal om att ”det här är viktigt på riktigt” – då plötsligt kan det öppna sig, säger Christer Björklund.
Tidigare okända föremål dyker upp
Några trappor ner i magasinet fortgår arbetet med att registrera in föremålen och fotografera dem i den egenhändigt byggda fotostudion. På ett bord klätt med en yllefilt står allehanda metallföremål uppradade och väntar på fotografering: ljusstakar i mässing, tennstop, bägare, brickor, skålar, pluntor, kärl. Dagen då Omvärld & insikt är på besök har man fotat omkring 120 föremål.
Flytten har gett museet möjligheten att gå igenom samlingarna på ett sätt som tidigare inte varit möjligt, och man jobbar nu mot databaser mer än någonsin förr.
– De gamla systemen har varit att kunna det i huvudet eller att ha det i ett kartotek. Nu har vi digitala placeringar, datorn kan se på kvadratdecimetern nästintill var sakerna ligger, säger Simon Langwagen.
Han berättar att de nu kan se strukturer och städa på ett sätt som man kanske bara gjort punktvis förut när man råkat stöta på ett problem. Det händer också att det dyker upp föremål som inte varit inmärkta sedan tidigare, och man har hittat saker i det gamla 1700-talsmagasinet som inte ens hör dit.
– Det är som ett äppelträd man skakar. Det kommer loss mycket grejer som man känner att ”här finns det potential att göra saker bättre”, eller ”här kan vi göra en punktlista över saker vi skulle kunna jobba mer med i framtiden”.
Exakt när arbetet kommer vara avklarat vet man inte i dag. Vid årsskiftet 2024/2025 ska flyttprojektet som organisation avvecklas, men det kommer fortfarande finnas en hel del kvar att göra även därefter.
– Det innebär bara att sakerna ska ha flyttats fysiskt från A till B, det betyder ju inte att jobbet är klart. Alla som flyttat vet att man alltid har lite skit som står kvar i hallen oupppackat, det kan vara i flera år liksom!
