Fyra år med berättande magasin: ”Blev ännu mer fantastiskt än vi tänkt oss”

När Omvärld & insikt besöker Sörmlands Museum en gråmulen novemberdag 2022 har det gått nästan exakt fyra år sedan den nya museibyggnaden öppnade för allmänheten i Nyköpings västra hamn, strax söder om den medeltida borgen Nyköpingshus. Själva museet har funnits i 100 år och hade tidigare haft kontorslokaler och magasin, men saknade periodvis egna utställningslokaler innan den nya byggnaden stod färdig hösten 2018.

Nu finns allt samlat under ett och samma tak: utställningssalar, kontor, restaurang, butik, hörsal, verkstäder, och så museets hjärta: magasinen.

– Vi får fortfarande många studiebesök för att se hur huset fungerar, säger Peter Ostritsch, enhetschef för samlingar och kulturhistoria.

Det unika med Sörmlands museum är nämligen att magasinen ligger mitt inne i museihuset, bakom glas, så att besökarna kan se rakt in. Men inte nog med det – besökarna får även gå in i magasinen under de visningar som sker nästan dagligen.

Av husets totala yta på 13 000 kvadratmeter utgörs magasinen av 4500 kvadrat, varav de tre största är uppglasade. Resterande nio magasin och några mindre arkivlokaler finns bakom vanliga väggar, men visas även de för besökare.

Men det finns fler saker som skiljer Sörmlands Museums magasin från vanliga magasin.

– Det första är, i vårt fall, att det ligger mitt i museihuset, uppglasat. Det har ju andra museer också börjat med. Men den största skillnaden skulle jag säga är att magasinen befinner sig i ett gränsland mellan utställning och magasin.

Människan i centrum

För det museet kallar för ”berättande magasin” handlar om mer än att bara visa upp sina vanligtvis dolda förvaringsutrymmen för allmänheten.

– Vi kallar dem berättande magasin för att vi har berättelserna om människorna i centrum, säger Peter Ostritsch.

I samband med flytten samlade man ihop de föremål och berättelser ur samlingarna som hört ihop från början, och arrangerade dem som små ”öar” ute i de nya magasinen. Öarna utgör små utställningar i miniatyr bland hyllsystemen, där besökarna kan bekanta sig med en individ, en familj, ett företag eller ett gods.

Man har alltså gått ifrån det traditionella sättet att förvara och strukturera föremål utifrån kategori eller material, och har i stället valt att utgå från människorna som ägt eller använt föremålen.

– Tidigare förvarade även vi möbler för sig, glas, textil, porslin för sig, och så vidare. Det var enbart föremål man såg. Men här har vi i stället utgått från de berättelser och de människor som föremålen talar om, säger Peter Ostritsch.

En av berättelserna kretsar kring Roger Alderstrand, en numera pensionerad historielärare från Eskilstuna som skänkte sitt föräldrahem till museet.

Totalt rör det sig om 900 föremål från den lägenhet där han vuxit upp, från köket, vardagsrummet, badrummet, och barnrummet. Därtill kom även fotoalbum, berättelser från föräldrarna om hur de träffades och blev ett par, om hur Roger föddes och växte upp i barnrikeshuset i Eskilstuna och hur han så småningom blev den första i familjen som studerade på universitetet.

Kort sagt, en samling som berättade inte bara om ett livsöde, utan även om en hel tidsepok.

Nu finns en del av det Alderstrandska hemmet uppbyggt i ett av Sörmlands museums magasin. Hade man i stället tagit föremålen och sorterat dem utifrån kategorier och material och förpassat fotografier till arkivet hade något gått förlorat, menar Peter Ostritsch.

– Helt plötsligt finns bara saker kvar. Men den här berättelsen, som liksom är det som vårt kulturarv handlar om, det är på något sätt borta. Det har vi försökt ändra på i de här magasinen.

Sett över hur man samlar in

En förutsättning för att få fram de här berättelserna är att museet sett över hur man samlar in. Nu räcker det inte att bara vara intresserad av föremålen som skänks; här gäller det även att ställa frågor för att få fram så många detaljer som möjligt om människorna de tillhört.

– Vem har ägt föremålet, varför, hur har det använts och köpts och så vidare, säger Peter Ostritsch.

Utgångspunkten är att få fram en hel levnadsberättelse, gärna ihop med kompletterande fotografier.

– Traditionellt samlade man på redskap, exempelvis, för att man ville bevara själva redskapet. Man var ju rädd att det skulle försvinna. Och då var man kanske inte så intresserad av kontexten utan snarare ”nu bevarar vi den här saken”. Har man länge samlat på det sättet, att man inte ställt vidare frågor, då är det också svårt att helt plötsligt ta fram en berättelse.

Det här arbetet med att ta fram och förmedla berättelser är en av anledningarna till att Sörmlands Museum år 2020 tilldelades utmärkelsen Årets Museum av Sveriges Museer och Svenska Icom. I motiveringen står bland annat att museet lyckats integrera samling, utställning, bevarande och förmedling ”på ett helt nytt sätt”.

Men att komma fram till det här nya sättet att arbeta har tagit sin tid.

Fanns inget annat museum att kopiera

Visionen om att ha människan i centrum och samlingen som husets hjärta var en stor anledning till att Peter Ostritsch sökte sig till Sörmlands museum, berättar han. Han började arbeta på museet 2016, ett par år innan flytten till det nya huset. Att föreställa sig hur det skulle bli när byggnaden väl stod färdig var inte helt lätt.

– Vi kunde inte bara kopiera något annat exempel, säger Peter Ostritsch.

– Det var ju helt nytt över huvud taget i museivärlden att ha hela museisamlingen på ett och samma ställe som utställningarna, och att ha dem så tillgängliga för publiken.

Innan det nya huset byggdes hade Peter Ostritsch och hans kollegor omvärldsbevakat och rest runt i Europa för att se på andra museer, bland annat sådana med uppglasade magasin. Men till skillnad från det de själva var intresserade av att göra hade endast mindre delar av magasinen glasväggar, och samlingarna förvarades fortfarande efter material eller föremålskategorier.

I Antwerpen inspirerades de av Museum aan de Strooms postmodernistiska 10-våningshus, där en hel våning utgörs av magasin och samlingar som delvis finns bakom glas.

– En jättefin och häftig byggnad. Men man fick bara en liten inblick i samlingen, och inte helheten. Så vi har egentligen inte hittat något annat magasin som befinner sig i gränslandet mellan utställning och magasin och visar sina samlingar så som vi gör i dag.

Även Blekinge museums öppna magasin Rosenholm var en viktig inspirationskälla.

Gick en mil om dagen

När Peter Ostritsch började arbeta på Sörmlands Museum låg det gamla magasinet vid Nyköpings centralstation. I ett och ett halvt års tid pågick arbetet med att packa ner föremålen och planera och organisera flytten.

I april 2018 började så de dagliga lastbilsturerna gå från det gamla magasinet till det nybyggda museihuset, där alla kollin sedan skulle fördelas ut.

– Det blev jättemycket att gå fram och tillbaka med palldragare. Vi hade stegräknare som visade att vi gick 10 kilometer varje dag, minns Peter Ostritsch.

Därefter gällde det att i rask takt packa upp föremål och bygga klart flera utställningar innan dörrarna slogs upp för allmänheten i november.

Att komma på plats och lära känna det nya huset är emellertid en process som fortsatt långt efter öppningen. Det som varit mest tidskrävande är att packa upp allt från flytten, placera ut föremålen och koda in dem så att de blir sökbara.

– Det är ett arbete som fortfarande pågår. Nu är vi inne i slutfasen, men det är inte helt klart, säger Peter Ostritsch.

En lång testfas

Det var också en stor omställning i början att parallellt producera utställningar och ta emot besökare i de öppna magasinen när visningar och programverksamhet drog i gång hösten 2018. Plötsligt hade de dessutom  en verksamhet där vissa delar var helt nya: reception, butik och en restaurang, som drivs som en egen enhet på museet.

De senaste fyra åren har bitvis varit en testfas, då de lärt sig mycket om vad som intresserar publiken, vilka program man ska erbjuda, och vad som funkar mindre bra.

– Också i magasinen, vad gäller visningsverksamheten – hur många visningar ska vi erbjuda, när, vilka teman och så vidare. Museet är ju också nytt för Nyköpingsborna på det sättet att det är en ny fysisk plats som de kan besöka. Men det känns som att vi har kommit på plats nu så småningom.

Har det blivit bättre eller sämre än du hade förväntat dig?

– Det har egentligen blivit ännu mer fantastiskt än vi hade tänkt oss innan.

Personalen arbetar inför publik

Jämfört med för fem år sedan har arbetssättet på museet genomgått stora förändringar. Peter Ostritsch talar varmt om att ha alla kollegor under samma tak.

– På andra museer där jag jobbat tidigare har samlingarna ofta varit långt borta från museihuset, oftast i något industriområde, av ekonomiska skäl. Genom att alla nu sitter i ett och samma hus blir det en helt annan arbetsmiljö. Vill man förbereda en utställning till exempel, eller ge en kurs eller visa något, så är det lättare både för kollegorna och för besökarna.

Men att arbeta inför publik har också varit utmanande för personalen.

– Vi är alla plötsligt är mer synliga; även kontoren och verkstäderna ligger ju i samma hus. Man har mycket mer publikkontakt än innan.

– Det är uppglasat även där konservatorerna arbetar. Man får se hur det går till när ett nytt föremål kommer till museet, när man packar upp det, rengör och inspekterar det, konserverar det, märker in och tar hand om föremålet – hela den processen får man följa med i som besökare om man är intresserad. Det är en liten utmaning för våra konservatorer.

Öppna magasin måste också vara ett pedagogiskt sätt att visa publiken vad som händer bakom kulisserna på ett museum?

– Det var också den stora utmaningen i början. De flesta besökare vet ju inte ens om att museer har samlingar i magasin, för man går bara till utställningar. Och undersökningar har visat att museer kanske bara ställer ut en till fyra procent av alla sina föremål i utställningar – kanske 95 procent ligger gömt på något helt annat ställe. Så den vanliga besökaren kanske ser den där stora, uppglasade delen och undrar varför man inte får gå in där.

– Där har vi också jobbat med digital förmedling: runt alla uppglasade magasin har vi digitala skärmar där man kan utforska det man ser inuti. Så även om man inte kan gå med på en visning så kan man läsa om berättelserna som finns inuti, och se bildspel med fotografier och texter.

Med facit i hand, finns det något du hade önskat att ni gjort annorlunda när det gäller utformningen av huset?

– Det finns så klart alltid saker som man märker sedan, först när man är på plats, att det här var inte så praktiskt. Inne i magasinsområdet hade det varit bra om vissa in- och utgångar hade varit lite högre till exempel. Det är mest sådana tekniska detaljer. Men i stort sett skulle jag säga att det fungerar ganska bra, som vi har tänkt oss.

Finns det några nackdelar med att arbeta på det här sättet?

– En utmaning vi har eftersom vi har visningar nästan dagligen är att man plötsligt får in besökarna i magasinen, som tidigare endast varit för museipersonalen. Det är utmanande gällande säkerheten, och sedan också så klart när det gäller att hålla magasinen i bra skick. Men vi har ju också olika sätt att förebygga att samlingarna tar skada. Det är till exempel att man tar på sig skoskydd innan man går in, man får hänga av sig ytterkläder, man får inte ta med sig några väskor, gruppen får inte vara för stor – blir den lite större har vi alltid två personer som följer med. Så jag tror vi ändå har tänkt med alla de här sakerna som kan bli en risk för samlingarna. Vi har inte varit med om någon stöld än så länge.

Hur ser framtiden ut – har ni några utvecklingsplaner?

– Vi har rent konkreta, enkla mål om att få alla föremål på plats och registrerade i vår databas och parallellt även göra dem tillgängliga digitalt. Och inte bara tillgängliga, utan också användbara på olika sätt. Sedan försöker vi också samla in löpande; även samla in konst lite mer aktivt på ett sätt vi inte gjort tidigare. Så småningom kanske vi också ska göra lite större förändringar i magasinen. För nu har folk sett dem i några år, så om ett par år är det kanske dags att göra något nytt.

Vad är det bästa med att jobba med berättande magasin?

– Jag tänker att den största fördelen verkligen är hur vi kan förmedla kulturarvet. Alltså, berätta om mänskligt liv, från nu och från förr. Att besökarna inte bara möter en massa saker och ting, utan helt plötsligt möter andra människor som de kan relatera till, och man kan känna igen sig själv i andras berättelser, men man kan också bidra med sin egen berättelse och att den helt plötsligt blir synlig här i magasinet.

TIPS: Så jobbar du med berättande samlingar

Nyfiken på att testa att arbeta med berättande samlingar? Här är fem tips från Peter Ostritsch på hur du kommer i gång.

1. Förarbetet. Tänk över hur ni samlar in i dag – på vilket sätt, och på vad ni ställer för frågor till personer som skänker föremål.
2. Tänk bredd i det ni samlar in.
   – Vi är till exempel alltid intresserade av att få fotografier på den som har använt eller ägt föremålet. I magasinen har vi sedan med bildspel och arkivmaterial som hänger ihop med föremålen.
3. Gör en analys. Se över era befintliga samlingar och gå noggrant igenom föremålen. Vad berättar de utöver det som vi kanske redan berättar om för publiken idag?
4. Hitta nya strukturer. Se vad ni kan hitta för nya sätt att strukturera era samlingar för att få fram berättelser – kanske baserat på olika teman, historiska epoker eller sociala miljöer.
5. Var modig och våga testa!