Gemensam utbildning i natur- och kulturarv?
Kulturarvspedagoger fyller en central roll i arbetet med att tillgängliggöra och förstå kulturarvet. I mars inledde Charlotte Ahnlund Berg, utredare vid Riksantikvarieämbetet, ett samtal om kulturarvspedagogikens status som profession. Nu avslutar hon essästafetten med en framåtblickande summering.
Kulturarvspedagogiken i universitetsvärlden
Det finns små öar av kulturarvs- och museipedagogik bland de universitetsutbildningar som erbjuds i Sverige men det saknas en övergripande nationell samordning av utbildningarna – det menade Eva Insulander, fil. dr och docent i didaktik, samt universitetslektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. Hon funderade över om det behövs en specialinriktad universitetsutbildning i kulturarvspedagogik.
Stefan Nyzell, biträdande professor i historia och programansvarig för en ny utbildning vid Malmö universitet, berättade att man i Malmö har prövat en liknande tanke på ett kandidatprogram som utbildar kulturarvspedagoger men gjort analysen att arbetsmarknaden skulle vara för liten för studenterna. I stället har man där valt att satsa på en fördjupning av historieämnet.
Paul Henningsson, konsult inom interpretation, undrade om vi hellre borde tala om “natur- och kulturarvspedagogik”. Han framhöll också att relationen mellan lärande och digital informations- och kommunikationsteknik behöver utforskas och problematiseras.
Gustav Wollentz och Helena Kuhlefelt på NCK, Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik, frågade sig om det ändå inte vore möjligt att kulturarvspedagogik gjordes till en inriktning bland flera andra inom ett program på ett universitet. Då skulle spetskompetensen inom kulturarvspedagogik kunna kompletteras med andra kompetenser, för en bred och mångfacetterade profil på en tuff arbetsmarknad.
Också Anna Hansen, landsantikvarie och museichef vid Regionmuseet i Skåne, menade att pedagogik på högskolenivå är viktig för kulturarvspedagoger att ha med i utbildningen, bland annat för teoretisk förankring, förståelse för lärande som utvecklingsprocess, och för att kunna kommunicera vad man gör.
Ett brokigt fält
I inledningsartikeln konstaterade vi att det stora flertalet yrkesverksamma kulturarvspedagoger har många års akademiska studier men en mycket varierad akademisk bakgrund. Stefan Nyzell lyfte denna bredd i erfarenheter och kompetenser som någonting positivt. Gustav Wollentz och Helena Kuhlefelt efterlyste mer forskning kring vad som faktiskt konstituerar det kulturarvspedagogiska fältet, och konstaterade att det trots brokigheten ofta finns en gemensam identitet hos kulturarvspedagoger, en samhörighet som har sin utgångspunkt i gemensamma utmaningar.
De konstaterade också att kulturarvspedagoger har osäkra arbetsförhållanden och Eva Insulander menade att hela fältet kulturarvspedagogik har en svag ställning: man tycks inte se ett behov av en forskningsgrundad kunskapsbas gällande pedagogiska frågor. Ett sätt att stärka kulturarvspedagogikens roll skulle vara att i större utsträckning än nu vetenskapligt underbygga pedagogiska aktiviteter och program. Paul Henningsson menade å sin sida att det viktiga är att tydliggöra områdets förankring i både det formella och det informella lärandet.
Validering en väg
Några konkreta förslag presenterades under essästafetten. Det handlade exempelvis om att skapa mer kunskap genom forskning, bland annat kring olika kulturarvspedagogiska inriktningar och om kulturarvspedagogikens status inom forskningsvärlden. Det finns naturligtvis många tänkbara ingångar. En kunde vara forskning kring kulturarvspedagogik som tar fasta på den breda förankring av kulturarvsarbete på gräsrotsnivå som finns i Sverige.
En väg att stärka kulturarvspedagogikens status och tydliggöra kompetenserna föreslog Anna Hansen vore ett system med auktorisation av redan verksamma pedagoger som ett alternativ till en skräddarsydd universitetsutbildning. Ett sådant system, som också validerar de kunskaper och kompetenser som pedagogerna tillägnat sig genom sitt arbete, har man infört i Norge.
En liknande lösning som kan ge inspiration är den som Centrum för Naturvägledning valt. CNV har infört en certifiering av naturvägledare, också efter norsk förebild. För att göra något sådant för ”kulturvägledare” behöver vi närma oss en kvalitetsdiskussion kring kulturarvspedagogiken. En undersökning av vilka kriterier arbetsgivarna/museerna och utbildarna, men också utövarna, anser behöver fyllas, vad som ska ingå och vad som är viktigast, behöver göras. Hur ska man värdera inte bara formella kunskaper utan också förmågan att tillämpa dem?
När det gäller akademisk utbildning kanske ett nätverk för dem som i dag utbildar i musei- och kulturarvspedagogik skulle vara ett enkelt sätt att utbyta erfarenheter över ämnen och lärosäten och få till stånd en diskussion om innehåll och kvalitet. Kulturarvspedagogiken skulle kunna gynnas av en satsning där man använde sig av så kallad «blended learning», där både det teoretiska och praktiska ges rum, och där också pedagogisk teori ryms.
En annan idé kan vara att erbjuda fortbildning som vänder sig till både kulturarvspedagoger och naturvägledare och ge dem en möjlighet att mötas i en gemensam professionsutveckling utan att ta bort betydelsen av expertkunskapen och kontexten. Det skulle göra det potentiella deltagarunderlaget större och därigenom öka ”lönsamheten” i en sådan satsning. Paul Henningsson lyfter fram att organisationer som “Norske parker”, som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer, gärna använder begreppet “natur- och kulturvägledning”. En gemensam interpretationsutbildning/kommunikationsutbildning i natur- och kulturarv skulle kunna resultera i pedagoger och vägledare som på ett annat sätt än i dag står för en holistisk och mångfacetterad interpretation.
Det här är den avslutande delen i essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?
Har du tankar eller förslag inom ämnet som du vill dela med dig av är du välkommen att kontakta redaktionen för Omvärld och insikt.
