Hallå där, Klas Grinell…

Varför behövs den här boken?
– För att vi har en museilag och vi har ett samlingsförvaltningssystem, Spectrum som är internationellt. Det är ju brittiskbaserat och byggt för att bland annat ackreditera brittiska museer, medan museilagen tar fasta på en del andra saker, framför allt inom kunskapsuppdraget. Därför tyckte vi att det behöver tillföras och förstärkas vägledning, så att inte det kunskapsbyggande och det samlingsförvaltande blir separata företeelse. Vi har försökt göra den på ett sätt så att den fungerar även för det lilla. Spectrum är ett jättebra verktyg, men man behöver anpassa det efter sina behov och förutsättningar. Det kan man göra även om man är ganska liten eller om man är stor och statlig. Förhoppningsvis kan den här handboken väcka frågor som gör att den anpassningen blir bättre hos alla.

Kan man säga att handboken är en länk mellan Spectrum och Museilagen?
– Ja, eller en slags vägledning i hur Spectrum kan anpassas eller användas. Jag, som inte kommer från samlingssidan, insåg längs vägen att det inte går att använda Spectrum, man måste bearbeta och anpassa och göra en egen tillämpning. Den här handboken kan vara till hjälp om man är ny inför att använda Spectrum i sin verksamhet. Då får man på köpet kunskapsaspekten och resonemang kring hur hela museiorganisationen arbetar tryggare mot ett gemensamt mål.

Kan man säga att det här är själva kärnan i bokens budskap, att man behöver jobba mer tillsammans med kunskapsbyggande?
– Ja, det och att när man jobbar tillsammans så blir det tydligare och lättare att mål och uppdrag kommer i fokus, varför vi gör saker och ting, inte bara ”vi har brukat hålla på i våra respektive hörn och göra en utställning eller konservera föremål”, utan man knyter ihop det och får bättre framåtrörelse och ut mer av sin verksamhet.

Hur ser kunskapsbyggandet ut generellt sett?
– Traditionellt sett var museerna väldigt tydliga kunskapsinstitutioner och kanske inte så väldigt publikorienterade. Men så vände det på 1970-talet, museerna blev mer publikt och socialt orienterade skulle man kunna säga, och vi fick även en politisk vändning. Att forskning och kunskapsbyggande var en universitetsangelägenhet blev en tydlig trend i Sverige. Delade professurer som fanns på museer försvann mer och mer och tanken var att universiteten skulle bygga kunskap och museerna förmedla den. Det ledde till att det blev mindre forskning kring museisamlingar. Men under de senaste tio åren har mycket spännande hänt som gör att människans materiella aspekter står mer i fokus. Nya slags kulturarvsstudier i relation till både ny-nationalism och alla möjliga saker gör att kulturhistoria och annan materiell kultur har blivit viktigare igen. Sedan har vi ju kritiken kring att museerna har haft för lite kunskapsbas och ägnat sig för mycket åt åsikter; museilagen föddes i en tid när det pågick en debatt. Därför försöker man nu, även från universiteten, att bygga kunskap genom samverkan tillsammans med andra aktörer. Vi behöver titta igenom vad kunskapsbyggandet har för roll och hur det integreras i det pågående arbetet. De här materiella vändningarna gör samlingarna till en tydligare bas. Allt prata om gallring och sådant gör att man måste tänka igenom vilka principer man har och varför, varför vi bevarar saker, vad vill förstå. Och det är en kunskapsfråga.

Hur är det mest framgångsrika kunskapsbyggandet organiserat, utifrån vad du har sett?
– Jag tror mycket på det här att det är allas angelägenhet och att det därmed sitter ihop. I vår organisation har vi Göteborgs konstmuseum, som också blev årets museum av just den anledningen, där man tydligt gått ut i samlingarna och skapat ny kunskap. Men utställningsfrågan och forskningsfrågan har väckts samtidigt och influerat varandra, man undviker att lägga en aspekt på den andra. ”Vi skulle vilja göra en utställning om det här, vad behöver vi veta?” Eller ”vi håller på att ta reda på det här, hur behöver vi förmedla det?”. På så sätt har det verkligen blivit en gemensam process och att man då också har tydliga databaser och platser för att dokumentera det man gör, hela kunskapsprocessen, så att det inte bara blir objektsrelaterat. Tingens metod, som har implementerats på en del svenska museer, är spännande metod för att sätta det i fokus, det är också kunskapsdrivet, att man kan ta fram en sak och säga ”det här borde vi veta mer av, vilka kan något, vilka är engagerade i det här föremålet?” och på så sätt involvera andra. Det är en viktig del i att vara en kunskapsorganisation, att inte bara kunna saker utan att även utforska och söka kunskap och involvera publiken i det, så att det inte bara är färdigtuggat, utan att publiken blir en del av frågeställandet.

Om man tittar utanför museisektorn, vilka andra kunskapsintensiva verksamheter kan museerna lära sig av när det gäller insamling och delning av kunskap?
– Nja, det vet jag inte. Jag tycker inte att det finns något så tydligt. Nu har vi inte haft en aktiv del av projektet som utforskat det men det är klart att det finns användning av wikipeda, det är väl ett exempel, även om det finns problem med genus och obalanser i vilka som engageras, att det finns en viss kunskap som dominerar i den sortens självgenererande system, men den typen av delbarhet och engagemang, medborgarforskning och sådant, där finns det intressanta saker, som vissa museer ligger mer kring. Men annars är det snarare att museerna har en stor potential där, att lyfta fram sig själv som en hub i det här kunskapsbyggandet, i relation till akademin, som inte har lika lätt att involvera andra.

Spectrum lanserades 1994. Hur har den hängt med som relevant standard för samlingsförvaltning anser du?
– Det är vi ju inne på i boken, att det var fanns ett bevarandeparadigm som var ganska dominerande i början av 1990-talet, där det ansågs att det bästa vore om föremålen fick ligga stilla på sin plats, för då kom de inte bort eller gick sönder. Å andra sidan bidrog de inte till kunskap, social effekt eller skönhetsupplevelse. Sedan är de brittiska museikontext, som den ändå kommer ur, ju väldigt mycket kring publik utveckling. Där har de lagt till den delen, men det syns inte i det här systemet. Vi tycker, utifrån vårt projekt, att det är viktigt att varje del av verksamheten siktar åt samma håll och har med sig hela uppdraget, även om man har huvudansvar för vissa delar av det.

 

Boken Handbok för kunskapsbyggande samlingsförvaltning lanserades på Samlingsforum den 18 november. Du kan ladda ner boken här.  Läs mer om konferensen Samlingsforum här.