Hallå där, Sofia Dahlquist…
…utställningsproducent på Stadsmuseet i Stockholm samt konsult inom digital pedagogik, som satt i juryn för kategorin Resources for General Audiences and Families när priset GLAMi delades ut på konferensen MuseWeb North America för några veckor sedan.
Under juryarbetet var du inte så imponerad över bidragen. Vad var det du saknade?
– Nej, jag kände mig inte superinspirerad. Jag hade höga förväntningar men de infriades inte. Jag hade önskat att jag hade känt mer ”wow, det här är det senaste”, nu kände jag snarare att mycket av det här har jag redan sett, framför allt sett till utseendet. Finalisterna i vår kategori var ganska traditionella, de använde bild och film, in- och utcheckningsfrågor, men jag kunde sakna bidrag som hade utnyttjat hela webben. Det är 2021 och vi bifogar fortfarande pdf:er att skriva ut! Även om det kanske är precis vad som efterfrågas i en amerikansk kontext, så tycker jag att det är synd.
– Innehållsdelen tog mycket plats hos många av de nominerade. De som lyfte svåra ämnen, som till exempel Irak, Förintelsen, USA:s relation till Filippinerna, om migration och immigration. Det är bra och starkt innehåll, det är absolut frågor som måste lyftas. Museerna är en bra resurs för skolorna att lyfta problematiska ämnen. Men jag upplever att det var mer fokus på innehåll än användarfunktionalitet. Därför blev jag inte alltid så sugen på att titta vidare. I Becoming US, det projekt som vann första pris i den här kategorin, finns det en hel del diskussionsfrågor, men om en familj sitter och tittar kanske man inte skriver ut en pdf. När jag tittar på andra, som var nominerade i andra klasser, kan jag tycka att de var roligare.
– Van Gogh-museet hade gjort en fin webb, den var kul och användarvänlig, man ville vara där en stund och klicka runt. Även Victoria and Albert Museum i London, de har en samlingssida som känns som en webbshop, där känner du att du vill ha mer. Spelet Animal Crossing har med sin Animal Crossing Art Generator gjort så att man kan få in konst i spelet. Att inte det var med här tyckte jag var konstigt. Den hade jag nominerat till Family Resources.
Är det talande att det är just inom museipedagogiken man inte tagit tillvara det digitala?
– Pedagogiska projekt har generellt en mindre budget än om man gör en utställning. Det är ganska mycket pdf:er i Sverige också, man drar inte nytta av det digitala. Det kostar en del pengar, och det skiner igenom här, man satsar inte lika mycket på den målgruppen. Men det handlar inte helt och hållet om pengar. Jag antar att ett museum som National Museum of American History har en bra budget, samtidigt som de har en traditionell syn på skolverksamheten.
Du var med och vann ett pris vid GLAMi 2018 för projektet Wikiwelcome, Välkommen till min plats. Då hette kategorin Education program. Vad var det som gjorde att ni slog igenom?
– Det var ett projekt som Stockholmskällan och Wikimedia Sverige låg bakom och som går ut på att eleven ska hitta en plats inom gångavstånd från sin skola och sedan skriva en faktatext till WikiMini, men även skriva om sin personliga koppling till platsen. Stockholmskällan som webb var också nominerad och blev finalist, men vann inte sin kategori. Numera är kategorin mycket bredare än då. Då var det 100 procent skolfokus, nu ska själva kategorin rymma mycket mer och vända sig till fler, som till exempel familjer och oberoende besökare. Det kan vara en utmaning att göra något som är anpassat till skolans läroplan och som funkar bra för familjer. På så sätt blir kategorin ganska svårbedömd.
I år fanns det inga svenska projekt representerade i GLAMi. Anta att det hade funnits det, hur skulle de har klarat sig i konkurrensen?
– Vi har mycket hög klass på de digitala produktioner som görs i Sverige. I mitt jobb har jag bland annat kommit i kontakt med den digitala lärresursen Sveriges historia. Den borde nomineras till nästa år; till sitt utseende och funktion skulle den sticka ut i det här startfältet.
Vad vill du ge för tips till den som vill nominera sitt eget projekt?
– Det är jätteintressant hur man skriver ansökningar, hur man beskriver sitt budskap. Som en del av juryn är det enklast när ett projekt beskrivs med en skärmfilm, där man filmat när man navigerat runt på sin sida. Man ska såklart kunna lyfta fram syfte och målsättning och vem som är målgrupp, men ibland kan bilder, skärmklipp och den här filmen säga mycket mer om vad som är tankarna bakom. Så gjorde vi med Stockholmskällan. Jag tror att många är rädda för att skicka in när allt annat i tävlingen är på engelska, men det räcker med enstaka ord för att budskapet ska gå fram. Hade någon från Sverige gjort en skärmfilm och skickat in så hade den säkert kunnat gå långt. Har man gjort något bra så är inte konkurrensen jättestor.
Ett av de projekt som du såg och blev imponerad av fanns med i en annan kategori.
– Ja, det var projektet 12 sunsets, som var nominerat i kategorin Interactive and immersive. Den visar Sunset Boulevard i Los Angeles under olika tidsepoker med hjälp av bilder. Som besökare kan du färdas längs gatan genom olika tidsepoker och se hur den förändrats, man kan jämföra olika tider med varandra. Det är ju en känd gata. Det är ett kul sätt att jobba med kartan. Sedan är det lite roligt att man kan välja vilken bil man vill färdas i, det ger en stämning åt tiden. Om man tänker sig att det är en familj som sitter och tittar, det är något som vi skulle kunna göra tillsamman svid datorn, i synnerhet om man själv har besökt gatan.
