Han ”härmar” museer – med porslinsrävar

 

”Rävens klädsel signalerar engelsk rävjakt, men här är det den listige lille krabaten som bytt roll med jägaren. Är detta möjligtvis ett tecken på att vi människor bör tänka om? Porslinsrävar har precis som alla andra prydnadsartefakter en viss ideologisk laddning och i detta fall är den väldigt explicit.” 

Det står att läsa i beskrivningen av ”Rävjägaren 1”, en av alla rävfiguriner i Mjölby Porslinsrävsmuseums samling.

Sedan 2010 har Mjölby Porslinsrävsmuseum – som beskriver sig som ”Mjölbys kanske främsta museum för små och mindre rävfiguriner” – visat upp sin samling på nätet. Förutom bilder på porslinsrävar finns bland annat en miljöpolicy (där det till exempel går att läsa ”Genom att i framtiden inte skicka museet till TV4:s studio i Stockholm minskas påverkan från resor och transporter”) och riktlinjer för artefakter (”Artefakten skall uppenbart avbilda eller tolkas av museet som föreställande en räv”) .

På sidan för kontaktinformation finns adresser till registrator, press- och kommunikationsavdelning, butiken, arkivet. Oavsett vilken e-postadress du anger hamnar mejlet alltid hos Mattias Frisk. Han är mån om att tonen ska vara värdig en institution, att det ska vara ”vi” i allting, trots att det är han själv som besitter samtliga museets roller.

Är det skämt eller allvar? Både och. Mattias Frisk beskriver sin skapelse som ”någonting mitt emellan ett konstprojekt, ett amatörmuseum och ett forum för kultursatir”.

Utställning i Vadstena

Mattias Frisk är utbildad konstvetare och har i många år arbetat i egen verksamhet som konstnär och illustratör. Just nu har han en projektanställning i Motala kommun där han inventerar konst och arbetar med att bygga upp ett konstmagasin.

Grunden till Mjölby Porslinsrävsmuseum lades 2009, då han publicerade en bild på sin blogg föreställande en porslinsräv och två glasrävar. Han hade under en lång period målat rävar och på inrådan av sin sambo börjat samla på porslinsrävar (”katter var för enkelt”).

– Jag ställde upp dem på en fönsterbräda och ställde dit en skylt som det stod ”Mjölby Porslinsrävsmuseum” på.

Det blev fler bilder på rävar och till slut nådde de till bekanta på Vadstena museum. Dessa hörde av sig och frågade ”Ska du inte ställa ut rävarna här?”, som en del av en utställning. Då tryckte Mattias Frisk upp en banderoll, byggde en monter och tog med sig rävarna dit.

I den vevan började han leka med tanken på att skapa ett transmedialt konstprojekt kring porslinsrävarna. Idag finns Mjölby Porslinsrävsmuseum, jämte hemsidan och gästspel hos fysiska museer, även på sociala medier (med 3000 följare på Facebook och drygt 900 på Instagram) samt som vykort, tröjor ochmuggar som säljs i webbutiken.

– Allting är en del av det, det är ett allkonstverk som är socialt undersökande. Det tar inte slut någonstans, säger han.

Till grund för projektet ligger först och främst studier av andra museer. Mattias Frisk har noggrant tittat på hur museer dokumenterar sina föremål digitalt, hur de är fotograferade, hur de är belysta. Han har också lånat sättet att beskriva föremålen från museernas digitala samlingar.

Han talar om att han ”härmar museer”.

– Jag vill att det ska vara något mer än en samling saker. Det finns säkert de som har större samlingar av porslinsrävar och som kan mer om föremålen än vad jag kan. Jag har lärt mig när jag suttit och skrivit föremålsbeskrivningarna, säger han och konstaterar att han ännu har mycket att lära.

– Jag har inte varit objektiv i föremålsbeskrivningarna, utan snarare gått loss på att få in egna tankar. Jag har bråkat lite med formen för texterna. Jag har använt mycket av det jag lärde i konstvetenskapen, särskilt semiotisk analys, säger Mattias Frisk.

Svårt hitta digital inspiration

När han startade onlinemuseet 2010 fanns det inte särskilt många andra museer att härma. Än i dag har han svårt att hitta riktigt bra inspiration bland digitala museer.

– Museerna har ofta ett axplock ur samlingarna ordentligt presenterade online. Annars är det fortfarande rätt mycket som en katalog med bilder. De flesta hemsidor bygger på ett tidnings- och katalogformat. Jag var nyss inne på Nationalmuseum och Metropolitan museum of art och såg att de även följer någon sorts form som egentligen inte går att kalla för ett digitalt museum. Det är inte på det sättet man besöker ett museum, som det presenteras digitalt, säger han och påpekar att han själv sitter i samma båt (”jag har inte resurserna att göra på något annat sätt”).

– Många som besöker ett museum gör det för att det råkar finnas där. Man turistar, det är en utflykt, det är något man ”ska” ha sett. Att gå igenom museet, att fika och att besöka shoppen – allt är av lika stor vikt. Man kommer inte dit för att titta på ett speciellt verk, det är en upplevelseorienterad historia. Egentligen det nog inte någon större skillnad för många besökare mellan att besöka ett museum eller ett tivoli, säger Mattias Frisk.

Han tycker att de flesta onlinemuseer främst verkar vända sig till besökare som är där i utbildningssyfte, som forskar eller har ett specialintresse.

– Tänk om ett digitalt museum skulle kunna vara uppbyggt som en mindmap. Du kommer in och tittar på ett verk och så kan du själv gå vidare från det och vandra omkring fritt i samlingarna. Inte som hemsidor normalt är uppbyggda utan som ett kluster av bilder snarare. Jag tycker att man skulle curera en hemsida precis som ett fysiskt museum, säger han.

Han konstaterar att de flesta museer ”ligger rätt långt efter” när det gäller digitalisering.

– På mitt jobb här i Motala sitter vi och digitaliserar just nu. Och det är 2023! Det är väldigt konstigt, faktiskt. Det talas om det digitala som det nya, men vi har haft det här i drygt tjugo år, säger han.

Han gissar att det beror på att utbildningarna och yrkesvägarna in i museisektorn inte är ”helt kompatibla” med varandra.

– Mitt intryck är att samma personer jobbar väldigt länge på samma museum, vilket är bra för kännedomen om samlingarna. Man behöver dock få in folk som inte nödvändigtvis har konstkompetens utan mer teknisk kompetens, sådana som har en vision och kan vara kreativa: ”Vad händer om vi blandar ihop de här olika sätten att jobba med våra samlingar?”. Det är ju ytterst få som man egentligen når med det traditionella museet, säger han.

Många vill köpa profilprodukter

Mattias Frisk tror att de flesta som följer Mjölby Porslinsrävsmuseum har en koppling till konst- eller museivärlden. De ser satiren.

– De gillar att jag bråkar lite med det. Det blir underhållning, säger han.

Att museet har uppnått kultstatus märks inte minst på hur snabbt de profilprodukter som bär museets logotyp och som säljs i webbutiken går åt. I höstas ställde Mattias Frisk en fråga till sina följare: Vill ni ha produkter eller föremålsanalyser?

80 procent svarade ”produkter”.

– Tidigare hade jag nog svarat museibutiken på frågan vad som är det onödigaste hos museerna, men det är ju uppenbarligen det som efterfrågas mest, säger han.

– Det ultimata skulle vara att göra en egen serie av porslinsrävar. Ett museum som tillverkar sina egna artefakter! Det vore fantastiskt roligt.

Museets besökssiffror brukar öka i samband med Miniatyrrävens dag, som är hans eget evenemang och som infaller den 12 november. Nästan varje år blir han uppringd av någon radiostation som vill att han ska berätta om evenemanget.

– Det räcker med att någon lägger till det i en temadagskalender för att det ska börja plockas upp av media. Det är något jag har lärt mig av porslinsrävsmuseet som jag inte tänkt på innan. Tidigare var jag van vid att stå med mössan i handen om man vill att någon ska uppmärksamma en i media, men nu vet jag att om man planterar saker tillräckligt bra – eller om det är tillräckligt dumt, roligt och lättbegripligt – då är det ganska lätt att komma in i det. Titta på Livrustkammaren, de är experter på att få uppmärksamhet i sociala medier, på grund av sitt tilltal, säger han.

Varje gång museet uppmärksammas medialt så dyker nya föremålsdonationer upp.

– Det är mitt dåliga samvete, att jag inte hinner göra bra föremålsanalyser, värdiga objekten. Saker kan bli liggande i ett halvår. Det är inget roligt när någon har skickat en fin grej. Men jag gör det här i mån av tid, på kvällstid. Och det är inte mycket jag har av den resursen, säger Mattias Frisk.

Arbetet på konstmagasinet har gett honom nya uppslag till porslinsrävsmuseet, ”Spectrums processer för föremålshantering och sådana saker”.

– Det är spännande om man kan göra det ännu mer byråkratiskt. Jag vill att det ska bli krångligare. Jag vill införa mer processer i verksamheten. Märkning och katalogisering av föremål, krishanteringsplaner, sådana saker, säger han.

På önskelistan för Mjölby Porslinsrävsmuseum finns även att skapa en katalog över samlingen.

– Katalog är ju något som museer gör, det måste jag också göra. Det är ett sätt att samla kunskapen som annars flyter omkring innanför väggarna. Precis som alla andra museer lider vi av resursbrist, så vi behöver ett projekt för att hinna med översyn och inventering av samlingen, säger han.

Vad är det onödigaste museerna ägnar sig åt?

– När man bygger en pedagogisk workshop och sedan inte har resurser att göra något utav den. Min känsla är att det är en sådan sak alla vill ha men man i många fall kanske inte har rätt personalresurser för att kunna utnyttja. Det tar plats, kostar mycket att fixa och man behöver kunnig personal för att dra nytta av dess potential. Sedan så tror jag att många mindre museer skulle vinna på att ha öppet på kvällar, att stänga klockan 16-17 vardagar avgränsar ganska hårt vem som kan besöka museet.

När tar du steget från att vara ett konstprojekt till att bli ett verkligt museum?

– Den har egentligen redan passerats eftersom det idag är ett onlinemuseum. Men jag tror att det sker när jag har stenkoll på objekten och släpper mina egna tolkningar av dem. När man kan lita på att det som står om objekten är sant, där går gränsen, då är det inte längre ett konstprojekt. Då har jag fastnat i det som är museets form. Då är jag inte längre fri att gå loss.

Är det då du lägger ner Mjölby Porslinsrävsmuseum?

– Det är också något jag har funderat över, kan man bara lägga ner ett museum hur som helst? Jag har funderat på om det går att sälja museet. Kan man lägga ut ett museum på Ebay och sälja det, med alla nycklar till hemsidor och allt? En pärm med inlogg och tre kartonger med rävar och instruktioner. Kan man göra så? Det vore intressant att se, om jag överlåter det till någon annan, vilken vändning skulle det ta då?