Hur kan vi höja kulturarvspedagogikens anseende?

Vi på Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik (NCK) välkomnar att den viktiga frågan kring kulturarvspedagogikens roll i Sverige blir belyst och debatterad. Kulturarvspedagogik är mycket riktigt ett brokigt fält och det saknas en specifik utbildning och även ett gemensamt vokabulär. 

Den här brokigheten gestaltas utmärkt av oss som är författare till det här inlägget – ingen av oss har en formell utbildning i kulturarvspedagogik bakom oss, och vi har båda hittat till kulturarvspedagogiken via ganska snåriga stigar. Vi tror att detta är vanligt hos flera kulturarvspedagoger. Det brokiga till trots finns det ofta en gemensam identitet hos kulturarvspedagoger som har sin utgångspunkt i de gemensamma utmaningar som finns hos dem som är yrkesverksamma. Vår bild är att detta skapar en känsla av samhörighet.  

Önskvärt med mer fokus på pedagogik

NCK fick i uppdrag av Riksantikvarieämbetet att utföra en forskningsöversikt över samarbetet mellan kulturarvsinstitutionerna och skolväsendet. Rapporten färdigställdes 2018, och i den konkluderade författarna att det saknas formella utbildningar för musei- och arkivpedagoger och att “det vore önskvärt med ett fastare grepp om utbildningarna.” (Zipsane, Löfstedt & Domeij Lundborg 2018, 46).  

Det framkommer alltså tydligt att utbildningarna behöver få in ett mer sammansatt fokus på just pedagogik. Frågan som ställs i starten på denna essästafett är om kulturarvspedagogik är en profession i Sverige – eller om det snarare är en blivande profession. Det finns inga enkla svar på den frågan. Vi väljer att belysa den utifrån två punkter, som sannolikt kommer väcka minst lika många frågor som de besvarar – kulturarvspedagogikens status och kulturarvspedagogikens innehåll.  

1. Kulturarvspedagogikens status

Vi på NCK anser att kulturarvspedagogikens status bör höjas inom kulturarvsutbildningar, samt inom sektorn i stort. Vi tror nämligen att en källa till den problematik som Charlotte Ahnlund Berg beskriver ligger i kulturarvspedagogikens status och mer specifikt i de interna hierarkier som byggts upp inom såväl kulturarvssektorn som akademin. Anledningen till att det bedrivs förhållandevis lite forskning om kulturarvspedagogik på universitet har sannolikt att göra med att dess status inom forskningsvärlden är låg inom till exempel museologi eller kritiska kulturarvsstudier. För att utreda varför det är så skulle en studie behöva genomföras i en svensk kontext. Det går dock att konkludera att dess låga status sannolikt är en orsak till att just pedagogik inte får särskilt stort utrymme inom flera universitetsutbildningar i kulturarv och/eller museologi och arkivvetenskap.

På samma sätt kan vi se att kulturarvspedagogiken har levt på undantag i kulturarvsinstitutionerna. Som det ser ut nu är just kulturarvspedagogerna några av dem som har mest osäkra jobbförhållanden inom kulturarvssektorn. Många kulturarvspedagoger är timanställda och måste rycka in på oförutsägbara tider, utan att det finns någon som helst säkerhet i att den temporära anställningen kan leda till något mer långsiktigt. På andra institutioner måste personal argumentera för att överhuvudtaget få ägna sig åt pedagogiskt arbete och riskerar hela tiden att se sitt yrkesområde bortprioriterat. Kulturarvspedagogikens status i stort har därmed effekter på kulturarvspedagogens arbetsförhållanden. Frågan vi då måste ställa oss är: hur kan vi höja kulturarvspedagogikens anseende? 

Vi tycker oss se en positiv utveckling där många universitetsprogram inom exempelvis ABM har åtminstone någon kurs inriktad mot pedagogiskt arbete. Vi tror att detta är en väg väl värd att utveckla vidare eftersom det ger alla studenter och sedermera yrkesverksamma en grundläggande förståelse för vikten av ett gott pedagogiskt arbete samtidigt som de också får sakkunskap inom respektive ämnesfält i stort. Men vi ser också ett behov av att ge möjlighet att fördjupa pedagogiska kunskaper för dem som vet med sig att de vill arbeta med kulturarvspedagogik. Vore det inte möjligt att kulturarvspedagogik gjordes till en inriktning bland flera andra inom ett program på ett universitet? Då kan den specifika spetskompetensen inom kulturarvspedagogik kompletteras med andra kompetenser, och skapa den breda och mångfacetterade profil som en student letar efter och behöver för att hävda sig på en tuff arbetsmarknad. 

2. Vad är egentligen kulturarvspedagogik?

Samtidigt, och kanske något motsägelsefullt, är det också viktigt att hålla i minnet att kulturarvspedagogiken är ett brett fält med olika förutsättningar. Det är en stor spännvidd i uppdraget att använda sig av kulturarv för lärande – det kan ske i en läsesal på ett arkiv, på en stadsvandring, i en museiutställning eller vid en arkeologisk utgrävning för att nämna några platser. Det kan rikta sig till alla från förskolebarn som är med om en tidsresa till äldre som får hjälp med minnesträning. Dessa olika platser och målgrupper skapar olika utgångspunkter för och förhållningssätt till lärande. Hur kan vi säkerställa att kulturarvspedagogik som sammanhållet fält inte kväver utvecklingen inom de olika inriktningar som ryms inom den?  

NCK:s forskningsöversikt visade att den kulturarvspedagogiska forskning som bedrivits framför allt studerat lärande i museimiljöer. Andra kulturarvspedagogiska praktiker är i det närmaste helt obeforskade. En viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet är att fortsätta undersöka alla de olika kulturarvspedagogiska inriktningar som nämns i forskningsöversikten: museipedagogik, arkivpedagogik, konstpedagogik och kulturmiljöpedagogik. Genom att ge dem alla utrymme kan vi på sikt också utröna på ett tydligare sätt vad de har gemensamt och vad som faktiskt konstituerar det kulturarvspedagogiska fältet.  

Kulturarvsinstitutionernas uppdrag blir allt bredare och deras samhällsnytta poängteras ofta. De förväntas bidra till lösningarna på många komplexa och stora samhällsfrågor såsom ekologisk hållbarhet, social sammanhållning och demokratisk utveckling för att nämna några. För att kunna göra det ser vi deras pedagogiska och utåtriktade arbete som en nyckelfunktion vilket bör uppmärksammas från såväl politiskt som akademiskt håll – och icke att förglömma av kulturarvsinstitutionerna själva som arbetsgivare. Vi på NCK hoppas att ett ökat anseende långsiktigt för kulturarvspedagogik som ämne kan leda till att fler kulturarvspedagoger anställs med tryggare villkor.  

Gustav Wollentz, fil.dr, forskare och projektledare
Helena Kuhlefelt, projektledare
Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Essästafett om kulturarvspedagogik

Inlägget ingår i essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?

Startartikeln kan du läsa här.

Vill du skriva en kommentar till denna och eller de andra artiklarna i ämnet? Kontakta Omvärld och insikt-redaktionen.