Publiklaboratorium ska sänka trösklarna på museet

Åtta månader innan öppningen av det nya Munchmuseet i Oslo, som kort och gott heter Munch, etablerades Publiklaboratoriet, en intern avdelning med syfte att få museet att höja sin kompetens inom interaktionsdesign. Laboratoriet ska vara en plats för att utveckla idéer, skapa prototyper och genomföra tester. Det startades för att överbrygga skillnaden mellan vad man ville åstadkomma internt på museet och vad externa partners, som arkitekter och designers, önskade.

Att skaffa sig en egen kompetens inom design och immersiva medier var angeläget för Munch.

– Det är det enda sättet att nå den nivå av kvalitet som vi ser för oss själva och även i Edvard Munchs estetiska anda. Hans konst och hans kreativitet är något som vi måste leva upp till. Därför behöver vi förbättra vår konceptutveckling och våra prototyper, säger Nikita Mathias, senior konceptutvecklare på avdelningen för lärande på MUNCH, där han utvecklar utställningar i nära samarbete med museets kuratorer och projektledare samt externa designer och arkitekter.

Han skulle ogärna se en stor immersiv utställning om Edvard Munch produceras av en kommersiell aktör.

– Vi känner att vi vill vara de som bestämmer nivån för hur bra upplevelsen av Edvard Munch kan vara. Det vi har sett kommersiella aktörer göra under de senaste tio åren har brustit i integritet och verkligt engagerande storytelling. Ofta blir det lite banalt och produktionsmässigt undermåligt, säger han.

Allting blir grönt

Den första utställningen som publiklaboratoriet har varit med och skapa heter Giftig och kretsar kring Edvard Munchs serie Det gröna rummet, som består av åtta målningar som konstnären målade under 1906 och 1907. Besökaren tar sig in genom ett draperi och träder in i ett mörkt rum, med suggestiv musik som spelas ur högtalare och med tre ramar på väggen, där tre av verken från serien projiceras.

Beroende på hur besökaren rör sig förändras bilderna och glider in i varandra.

Utställningens tredje och sista rum är upplyst av ett magentafärgat ljus. Där presenteras en kort text som berättar om utställningen. När besökaren har läst texten och kliver ut ur utställningen så har ögonen kompenserat för det färgade ljuset – och att allting ser ut att vara grönt!

Mycket kraft har lagts på att skapa en atmosfär i utställningsrummet. Utställningen innehåller väldigt lite traditionell information, det är bara i inledning och på slutet som det finns text att läsa.

– För mycket information kan störa upplevelsen. Vi försöker inte tala om vad publiken förväntas uppleva, det är viktigt att de känner tillit till den egna upplevelsen, att de inte försöker få sin upplevelse förklarad med hjälp av texten. Vi kan inte tala om för publiken att den skulle uppnå något specifikt utifrån den här utställningen. På så sätt blir lärandet mer effektivt, menar Christian Sivertsen, doktorand från ITU i Köpenhamn, som under ett år utgör en del av Publiklaboratoriet och vars tjänst samfinansieras av universitetet och museet.

Under utformningen av utställningen har museet haft hjälp av en forskare, som har baserat sin forskning på just denna serie målningar. Hennes kunskap har transformerat till en upplevelse.
– Istället för att bara tala om för människor vill vi få dem att känna resultatet av forskningen, säger Christian Sivertsen.

Det är ett annorlunda och lite krävande sätt att öka förståelsen för Munchs konstnärskap hos publiken.

– Det är förmodligen krävande för att det är en sådan sensorisk upplevelse. Men å andra sidan är det mindre fakta, år och sådant som du behöver hålla reda på. Det är atmosfären som är poängen. Vi har fått väldigt positiva reaktioner. Vi är även lite förvånade över att så många har kommit ut från utställningen och sagt ”det känns självklart att det finns en sådan här upplevelse här på Munch-museet”. Jag hade förväntat mig att fler skulle säga att något sådant inte hör hemma i ett konstmuseum eller ”det här var lite för modernt för mig”, det hade på något sätt varit naturligt, säger Christian Sivertsen.

Se publikens reaktioner

Vart kommer då publiken in i publiklabbet? I arbetet med utställningen Giftig har kontinuerliga publiktester genomförts. Långt innan museet öppnades bjöds referensgrupper in för att teamet bakom utställningen skulle få se vad som hände i mötet mellan publiken och konsten.
– Genom att testa projektioner och sensorer, högtalare, mikrofoner och allt sådant som vi använder oss av har vi försökt få en känsla av vad vi skapar, åt vilken håll publiken väljer att gå när man kommer in genom entrén, vart man vänder sin blick. Att ha den ytan gjorde det även lätt att bjuda in människor för att låta dem se vår utveckling, säger Christian Sivertsen.

Av Coronaskäl fick deras referensgrupper till en början besöka utställningen online, där de fick information om konceptet och tanken med utställningen. Men så fort det var möjligt började människor bjudas in till det fysiska rummet.

– De fick såklart leva med att det var kablar överallt och maskeringstejp på väggarna, men det gjorde att de fick en känsla för vad vi höll på att ta fram.
– Det har varit viktigt att utveckla och sedan bjuda in publiken för att utvärdera, för att få feedback och kunna göra utställningen bättre.
De har använt sig av olika referensgrupper, både interna och externa referensgrupp, vissa har bestått av museets medlemmar, andra har tillsatts på grund av gruppmedlemmarnas relation till konst.

I ett fall har de lånat en referensgrupp från en helt annan utställning, där gruppen bestod av unga kvinnor mellan 20-30 år, ofta med en multikulturell bakgrund, där de flesta av dem inte regelbundet besöker museer.

– Det har varit väldigt viktigt för oss att se hur olika grupper av människor uppträder i utställningsrummet. Det fick oss att se om människor förstod den berättelse som vi försökte berätta och om de känslor vi försökte skapa också är vad de känner. Men sedan har vi också fått rent konkreta tips, till exempel den där skylten med text som vi såg att publiken helt enkelt inte tittade på och därför kunde flytta. Om du inte låter människor testa en utställning så kan du inte göra ändringar innan det är försent och utställningen har öppnat. Så både för konceptet och för berättelsen men även ur ett mer pragmatiskt kontrollperspektiv är det viktigt att få se hur människor rör sig, var de väljer att ställa sig och när de står i vägen för varandra, säger Christian Sivertsen.

Integrering viktigt

Det närmaste Nikita Mathias har sett initiativ som liknar Publiklaboratoriet är National Theatre i London, där ett storytellinglab har startats (”De skapar engagerande saker, bland annat projekt där de samarbetar med konstnärer, de jobbar mycket med VR”). I samma stad finns Tate Exchange (”ett sorts publikutvecklingslab, de samverkar med olika slags communities och grupper ur publiken som är intressant, de gör workshops och skapar tillsammans”).
– Men det är synd att Tate Exchange inte tycks ha någon inverkan på den övriga verksamheten på Tate. Så ska inte vårt publiklab fungera, vi vill se att det vi gör även påverkar andra delar av museets produktion. Och det sker redan nu ett byte av erfarenheter och idéer, framför allt till andra konstprojekt. Så Giftig är ingalunda en isolerad företeelse i ett i övrigt traditionellt museum. Det finns teknikbaserade element över hela museet, skulle jag säga, säger Nikita Mathias.

En viktig fråga för Munch har varit att sänka trösklarna för museibesöket, att få bort stämpeln på ett museum som ett konsttempel som ställer särskilda krav på förkunskaper för att vara välkomnande. De immersiva inslagen i utställningarna blir ett sätt att få människor att känna sig hemma på museet.
– Mycket har sagts om den nya museibyggnaden och dess arkitektur, den har till exempel jämförts med en flygplats eller ett köpcenter, då med avsikt att det skulle vara något negativt. Men på samma gång visar det att det inte är ett konsttempel, där du känner dig liten när du kommer in. Istället är det en sorts publik yta där människor kan känna sig bekväma att upptäcka och ta till sig nya saker, där de vet vad de ska göra. Där tror jag att de immersiva och interaktiva elementen är viktiga för att skapa en atmosfär där alla känner sig hemma och bekväma, och där de samtidigt känner att de inte är helt och hållet avlägsnade från sitt dagliga liv. Interaktivitet, att interagera med teknik och individualiseringen är något som vi har i vårt dagliga liv och i viss mån även något som vi förväntar oss hos kulturella upplevelser, framför allt yngre personer. Sett ur det perspektivet, tror jag att vi är något på spåren här med den här typen av aktiviteter, säger Nikita Mathias.