”Inkludera hållbarhetsaspekten redan från början”
Vad ger störst klimatpåverkan: plasten utställningstexterna trycks på eller de rostfria skruvar som används för att bygga utställningen? Genom att samla in och sammanställa fakta har Design Museum i London synliggjort vilka möjligheter museet har att göra klimatsmarta val. Det har nu resulterat i en guide som ska hjälpa andra museer.
Siffror, siffror, siffror. Elise Foster Vander Elst återkommer ständigt till vad man måste ha när man arbetar med hållbarhet.
Hon är chef för utställningar och miljöpåverkan på Design Museum i London. Vi ska prata om det arbete Foster Vander Elst och hennes kollegor har gjort under de senaste åren med att beräkna utsläpp, utforska material och bygga kunskap. En kunskap som alltmer har börjat bli en självklar del av deras arbete.
– Det är vårt ansvar att aktivt integrera ett mer hållbart tänkande i våra verksamheter, säger Elise Foster Vander Elst.
– Man kan inte separera ett hållbarhetsarbete från den dagliga verksamheten.
Utställning om avfall och design
Avstampet gjordes i arbetet med utställningen Waste Age: What Can Design Do?, som visades mellan oktober 2021 och februari 2022, handlade om allt vi slänger och om vägen bort från avfallsåldern. Den berättade om en framtid med en cirkulär ekonomi och en annan syn på material. Waste Age var en utställning om avfall men också om hur design kan bidra till att vi lämnar slit- och slängkulturen.
Utställningen gjordes i samband med COP26, FN:s klimatkonferens i Glasglow, där också en del av den visades. Utställningen skulle visa på möjligheter genom medvetna designbeslut. Personerna bakom utställningen ville vara transparenta med dess utsläpp, för att visa att museet lever som det lär. Till sin hjälp under utställningsproduktionen hade de en rådgivande expertpanel som stöd och bollplank.
I arbetet med att producera en klimatsmart utställningen kartlades resursanvändning, produktionsmetoder och bedömde materialens livscykler. Elise Foster Vander Elst och hennes kollegor ville granska sina egna förutfattade meningar och samla fakta för att lära sig mer om utställningens klimatavtryck. Allt för att få en djupare förståelse och kunskap om vad som verkligen är klokare val.
I hållbarhetsarbete beskrivs en verksamhets uppsläpp i tre olika kategorier, tre olika scope. Scope 1 är verksamhetens direkta utsläpp, såsom avgaser från tjänstebilar eller maskiner. Scope 2 är utsläpp från den energi, till exempel el och värme, som verksamheten använder. Scope 3 är de utsläpp som kommer av de varor och tjänster verksamheten använder eller producerar. Det är vanligen i Scope 3 som den största delen av en verksamhets utsläpp sker, och det var också här Design Museums fokus låg under arbetet med Waste Age.
Underbyggda siffror förutsättning
Elise Foster Vander Elst betonar att arbetet med att ta fram och arbeta med siffror är en förutsättning för att kunna ta kloka beslut. Väl underbyggda siffror visar vilket beslut som är mest hållbarhetsmässigt lämpligt.
I arbetet med utställningen gjordes intervjuer, observationer och analyser. Teamet arbetade med att identifiera leveranskedjorna och använde sig av digitala spårare av koldioxidutsläpp. Det gedigna klimatberäkningsarbetet gav besparingar av både avfall och koldioxid.
Men trots ambitioner, kunskapsstöd och medvetna val landade utställningens koldioxidutsläpp likväl på 28 ton koldioxid, en högre siffra än de hade trott.
Granskningen som gjordes i samband med Waste Age visar att energiförsörjningen är det viktigaste steget för att minska utsläppen. Om Design Museum hade använt lika mycket el som riksgenomsnittet skulle projektet ha genererat mer än sex gånger mer koldioxidutsläpp än vad det gjorde.
Elise Foster Vander Elst betonar att insamlingen av information har hjälpt museets personal att följa upp och fatta mer klimatsmarta beslut. Ett exempel var att använda återvunnen plast för utställningstexterna, vilket var det alternativ som gav lägst koldioxidutsläpp. En annan insikt var att cirka 1,9 ton (motsvarande 7 procent) av produktionens koldioxidutsläpp kom från de rostfria skruvarna. Men bara 2,7 procent av utställningens totala koldioxidutsläpp kom från digital kommunikation, såsom videosamtal, e-postmeddelanden och delade filer.
Mindre motsättningar nu
Genom att kunskapen allt eftersom byggts in i organisationen kan museet ställa andra krav och välja mer självklart alternativa material. Tidigare fanns det en upplevelse av motsättning mellan hållbarhetskrav och formbeslut, men den konflikten syns mindre på museet nu. De flesta, om inte alla, formgivare det samarbetar med vill arbeta hållbart.
Ibland tvingas verksamheten fatta mindre hållbara beslut, till exempel om transportlogistik och flygresor, som är tunga koldioxidutsläppare. I de fallen strävar Foster Vander Elst och hennes kollegor efter att medvetande- och synliggöra beslutens klimatpåverkan. Om ett beslut innefattar långväga transporter eller resor vill de förstå vad dessa beslut innebär och därefter välja att antingen göra som museet tänkt, eller hitta ett alternativ.
Vetskapen om vad olika beslut innebär i utsläpp gör att museet tar med det i beräkningen.
LÄS ÄVEN: ”Vi har ingen hållbarhetschef – hållbarheten angår alla” | Riksantikvarieämbetet (raa.se)
Elise Foster Vander Elsts eget intresse för hållbarhetsfrågor kommer av viljan att förstå. Hon beskriver både sin egen och sina kollegors vilja att göra något åt den situation vi människor har skapat, vi kan inte lämna över världen till våra barn i det skick den är i.
I sitter arbete möter hon också oro och ångest.
– Då gäller det att backa tillbaka och utgå från de siffror vi har för att göra klokare val. Ingen kan göra allt men om vi alla gör något får det en stor påverkan, säger hon.
– Jag brukar tipsa om ”Take the jump”, berättar Elise Foster Vander Elst. Dagar då det kan kännas motigt kan man påminna sig om att göra någon liten sak bättre.
Underlag för klimatsmarta beslut
Hon lyfter även vikten av samarbete, att vi tillsammans bygger kunskap. I arbetet har Design Museum utvecklat Exhibitions Toolkit, ett underlag för ett mer klimatsmart beslutsfattande. Elise Foster Vander Elst beskriver några av punkterna i guiden som mycket enkla. Meningen är att man ska kunna ha dem som samtalsunderlag och justera dem efter det sammanhang man befinner sig i.
Designmuseet får återkommande frågor om detta underlag av andra som också vill ställa om, och har därför publicerat dem på sin webbsida för alla att nå. I nuläget finns de enbart på engelska men ska översättas till ytterligare sex språk.
– De senaste åren har vi förändrat hur vi upphandlar entreprenörer och hur vi informerar konsulter. Vi arbetar med att utveckla en kunskapsbas för hållbarhetskrav i upphandlingar, berättar Elise Foster Vander Elst.
– Att inkludera hållbarhetsaspekter redan från start gör att frågorna byggs in i projektet. Sedan ska man inte glömma att det inte krävs att alla är övertygade. Om 25 procent driver hållbarhetsfrågorna sker en förändring. Det räcker alltså med att en person i en grupp om fyra personer vill förändra för att arbetet ska påverkas.
Sedan 2016 ligger Designmuseet i Kensington och är en del i sammanslutningen South Kensington Zero Emissions Nature Positive. Bland de 22 medlemmarna finns även Natural History Museum, Science Museum, V&A, Imperial College och Royal Albert Hall. Tillsammans vill de påskynda utvecklingen mot hållbarhet, vilket hittills har resulterat i gemensamma redskap för hållbarhetsrapportering, upphandlingsstöd för hållbara leveranskedjor och avfallshantering, samt att främja biologisk mångfald i museernas närområde och fungera som en inkubator för nya idéer och innovation.
– Tänk vilken mångfald av kunskap! Människor litar på museer och vi vill sprida det vi vet, säger Elise Foster Vander Elst.
Det börjar bli dags att avsluta samtalet. Vad råder Elise Foster Vander Elst oss till?
– Ta reda på era siffror, samla fakta och beräkna utsläppen. Utgå inte från vad ni tror utan ta reda på just era siffror. Och kom ihåg, ensam är en droppe men tillsammans är vi ett hav.
__________________________________
av Amanda Creutzer
frilansskribent
