”Jag insåg att social hållbarhet – det är ju det jag gör”

Social hållbarhet är ett av tre ben som Agenda 2030, FN:s globala mål för omställning till ett hållbart samhälle, står på. Den som ställer sig bakom Agenda 2030 åtar sig att, förutom att verka för ett hållbart klimat och en dito ekonomi, aktivt arbeta för ett samhälle där människors lika värde, förutsättningar för god hälsa och social omsorg står i centrum.

Inom affärslivet brukar social hållbarhet betyda att företagen håller koll på hur verksamheten påverkar anställda, leverantörer, kunder och det lokala samhället. Inom skolväsendet innebär det synsättet att en inkluderande utbildning av god kvalitet för alla är grunden för välstånd, hälsa och jämställdhet i ett samhälle.

Men vad betyder egentligen social hållbarhet för ett museum?

Förutom att arbeta som arkeologisk konservator på Kulturhistorisk museum i Oslo är Pia Edqvist ansvarig för frågor om social hållbarhet inom Ki Culture, en internationell organisation som arbetar med frågor om kultur och hållbarhet.

De senaste tre åren har hon arbetat med att formulera sina tankar kring social hållbarhet.

Pia Edqvist konstaterar att människan utgör kärnan i allt hållbarhetsarbete och att museet inte utgör något undantag från detta. Tanken på att människor ska må bra, respekteras och behandlas lika behöver således genomsyra allt som händer på museet.

– Social hållbarhet är ett komplext ämne som ser olika ut för olika museer och institutioner. Men museerna måste anamma en förståelse för att hållbarhet är något som präglar hela verksamheten, från policy och strategi till publik och personal, säger hon.

Respekt i hela processen

För Pia Edqvist har hållbarhetsfrågorna utgjort en röd tråd genom yrkeslivet. Till en början handlade det mest om etiska frågor, inte minst om mänskliga kvarlevor.

– Då insåg jag att vi ofta inte behandlar mänskliga kvarlevor som vi ska, helt enkelt. Vi behandlar dem som saker, trots att det är mänskliga lämningar. Man måste ha respekten med sig i hela processen. Jag förstod att det är något som jag måste dra lite längre, att det även handlar om dekolonialisering, säger hon.

Hon skickade in ett underlag till en föreläsning om dekolonialisering av konserveringsfältet till en konferens arrangerad av ICON, The institute of conservation, i Belfast 2019. Hon antogs som talare och väl på plats stötte hon ihop med Caitlin Southwick, som var doktor i bevarande och restaurering av kulturarvet vid universitetet i Amsterdam.

De höll varsin presentation, båda på temat hållbarhet.

Efter föredraget berättade Caitlin Southwick för Pia att hon var i färd med att dra igång Ki Culture, med syfte att skapa debatt och riktlinjer för just hållbarhetsfrågor inom kulturarvssektorn. Skulle Pia ha lust att bli ansvarig för frågor om social hållbarhet?, undrade hon.

”Vad är det?”, frågade Pia.

”Det är ditt jobb att ta reda på”, fick hon till svar.

Och när hon satte sig in i ämnet förstod Pia Edqvist att social hållbarhet egentligen bara var en ny etikett på det som hon hela tiden har jobbat med.

– Jag hade inte insett att det ju är det jag gör. Man måste få in det här med välmående också. För det är ju vi människor och samhället som måste vara i fokus på museet, säger hon.

Alla ska kunna vara med och påverka, men ska hållbarheten få en långsiktig verkan krävs att verksamhetens ledare visar ett intresse, genom strategi- och policydokument, men även genom resurser.

– Det är då man får långsiktiga resultat och samhället, besökare och intressenter att se att man menar allvar, säger Pia Edqvist.

Bryta barriärer mellan yrkeskategorier

För att få till stånd ett hållbart tänkande krävs att vi ser längre än till vår egen profession, vilket kan vara en utmaning för museisektorn.

– Personer som går in i sektorn är oftast fokuserade på en sak, till exempel ”jag är specialist på järnåldersjärn”. Men ska vi verkligen få förändring måste vi expandera vårt sätt att tänka. Och det är väldigt svårt. Jag har ju utvecklat mig själv under många år för att jag ska förstå. Och det var egentligen inte förrän jag träffade Caitlin som jag förstod att det var social hållbarhet jag ska hålla på med, säger Pia Edqvist.

Genom sina handböcker och nätverk arbetar Ki Culture med att bryta dessa barriärer mellan yrkeskategorier.

– Det är svårt. Men ska vi ha en socialt hållbar miljö så handlar det om att samarbete och förståelse för varandras olikheter, säger hon.

Som konservator arbetar du med föremål. Hur har du lyckats få ihop det med ett socialt hållbart perspektiv?

– Det är det jag sliter med hela tiden och försöker få folk att förstå. Men när vi fokuserar på föremål begränsar vi oss så mycket. Kulturarv och museer ska ju vara för människor. Det är människor som vi först måste utgå från, och därefter kommer vi till föremålen. Men vi måste vara öppna och tillgängliga och mångfaldiga i perspektiven som vi har, för det är människor som vi behöver fokusera på. Och det är också det som människor inte förstår, för det går inte ihop. Men det är så det är, vi måste börja med människor.

En av museisektorns största barriärer ligger i museiorganisationens ålderstigna struktur, där stuprör gör att samarbete inte alltid sker naturligt.

– Dessa hierarkier skulle vara long gone egentligen. Jag hade gärna sett att vi kastade upp dem i luften och så kom det tillbaka något annat. Det är kanske vad vi måste göra, att riva alltihop och bygga något nytt. Vad händer då? Det vore spännande att se, säger Pia Edqvist.

”Det här är ett yrke, inte en passion”

Något annat som hon skulle vilja förändra är synen på museiyrket.

– Alla vet att inom sektorn ska vi få mer och mer att göra och mindre betalt. De skär ner våra tjänster och lägger samtidigt på mer jobb. Det är ju det här som den sociala hållbarheten handlar om. Vi kan inte hålla på så här! Vi ska kunna leva på att jobba inom museisektorn, det ska inte vara en passion för sig, det här är ett yrke. Allt det här hör samman: dålig lön, ingen mångfald, ingen öppenhet, tillgången är begränsad som gör att det enbart är privilegierade människor som får komma in och titta på saker. Alla de här barriärerna måste vi bryta ner, säger hon. Det handlar primärt om att ändra hur vi tänker och beter oss. Tillsammans måste vi bryta med gamla vanor och gamla hierarkiska system och tankesätt. Vi alla har något att erbjuda i en process där förändring och framsteg måste ske. Målet är positiva förändringar för att skapa en hållbar framtid för alla.

Hur får man hela organisationen att jobba tillsammans i de här frågorna istället för i stuprör?

– Jag är en sådan som säger ifrån hela tiden, att man är den som håller på att peta på folk hela tiden och säger ifrån, ”här behöver vi göra någonting”, ”har vi tänkt på det här?”, ”den här strategin har inget mångfaldsperspektiv i sig”. Det handlar mer om det, säger hon.

– Sedan handlar det mycket om ledningen också. Att den måste ha det här perspektivet. Det är sådant som jag försöker med hela tiden, men jag vet inte hur mycket jag lyckas. Använd den röst du har.

Om man nu strävar efter en ökad social hållbarhet på sitt museum, vilken barriär ska man börja med att bryta ned?

Pia Edqvist funderar en stund.

– Jag tycker att man ska börja på den nivå man kan. Det kan vara att man ifrågasätter varför vissa föremål inte är tillgängliga för en viss grupp. Eller så börjar man med att fråga varför vi inte har någon mångfaldsplan på museet? Varför inkluderar vi inte de här i de här frågorna? Att man börjar på den nivån man kan, från samlingarna till HR, säger hon.

Du som varit verksam i många länder, var har du sett att man är bäst på de här frågorna?

– England är ju väldigt bra, på att faktiskt få ett sådant momentum i saker som de gör och se problemställningen för vad den är och ta tag i frågorna. Annars känner jag att det är mycket kvar för alla, för att få helhetsperspektivet som jag så gärna vill ha. Jag känner ofta att det är hierarkin som är problemet, det är toppstyrningen som vi har. Systemet gör att folk har svårt att förstå helhetsperspektivet. Att allt är sammankopplat, och för att skapa förändring måste vi lära oss att förstå barriärer. Dessa kan vara våra fördomar som påverkar hur vi ser på omvärlden och varandra eller förståelsen och respekten kring att det finns olika sorters kunskap. Vi måste förstå barriärerna för att kunna att kunna bryta ner dem.

Pia Edqvist nämner Pitt Rivers Museum i Oxford som ett bra exempel på hur en museiverksamhet lyckats bibehålla ett helhetsperspektiv kring hållbarhet.

Hon tilltalas av det brittiska museets valspråk ”radical hope, critical change”.

– Där kan jag se ett perspektiv där hela organisationen är delaktig i förändring, här får förändring vara disruptiv och där alla är med och skapar något nytt. Centralt är ärlighet om historien, kolonisation och historiskt våld som finns i samlingarna. Museet får en ny mening och relevans, säger Pia Edqvist.

– Ny mening skapas i samarbete med andra, grupper som inte har fått tillgång till deras samlingar tidigare. Detta synsätt öppnar upp för nya sätt att se på kunskap, förståelse, tillgång, empati och kreativitet. Det handlar så mycket om att fostra öppenhet och ärlighet i perspektiv inifrån och utifrån, säger hon.

Ett annat bra exempel, också det från Storbritannien, är Birmingham Museum Trust.

– De bryter igen mot de hierarkiska normerna, med två direktörer som delar ansvar. Här har man tänkt om helt kring vad ledarskap kan vara och skapar då mångfald och inkludering, säger Pia Edqvist.

Praktiskt användbart

Just nu är Ki Culture i färd med att anpassa FN:s hållbarhetsmål till kultursektorn.

– Vi vill utveckla något som är praktiskt användbart. Allt handlar om det, att ge kultursektorn något som är praktiskt användbart och som kan användas nu. Också det på olika nivåer, från ledningen till att man kommer in som ny. Alla kan göra något. Det är bara att använda rösten.

I slutet av augusti talade Pia Edqvist om social hållbarhet på Icoms konferens i Prag.

– Det handlar om att få ut budskapet. Men vi har en väg att gå. Det handlar om att fortsätta, fortsätta, fortsätta. Vissa dagar orkar jag inte, andra dagar kommer jag tillbaka, säger hon.

– Men det är samtidigt jättekul, det jobb jag gör med Ki Culture. Även om jag inte kan se den personliga påverkan det har så tror jag att det har det. Om jag kan sprida inspiration till någon så har jag gjort mitt jobb.

 

Det här gör Pia Edqvist för att öka den social hållbarheten på sin arbetsplats:

• Ser till att vi inkluderar ett hållbart perspektiv i samband med planläggningen av framtida lokaliteter, till exempel när det gäller materialval, energisparande och användarbehov för besökare och personal.
• Påpekar att mångfald måste inkluderas i strategiska dokument.
• Är delaktig i att utveckla en ny uppdaterad plan för mångfald på museet för perioden 2022-2024.
• Ger råd vid uppdatering och feedback från museet in i nationella råd/grupper.
• Ser till att etiska riktlinjer följs/ifrågasätts vid exempelvis utställning av mänskliga kvarlevor. Etik är ett ämne som måste vara dagsaktuellt och kontinuerligt uppdaterat på museer. ”Min åsikt är att alla museum borde utveckla sina egna specifika etiska rättningslinjer relaterade till samlingar och roller.”
• Påpekar förbättringar som kan göras för att öka tillgängligheten av museets hemsidor. Förbättringar kan vara: läsbarhet av sidor och tillgänglighet och synlighet av resurser så som reducerad inträdes kostnad.
• Diskuterar med kollegor om viktigheterna att veta sina rättigheter och att vara fackligt organiserade.
  ”Vi måste prata om utmaningarna och problemen vi har inom sektorn.Genom att belysa dessa frågor finner vi lösningar tillsammans”, säger Pia Edqvist.

Här hittar du användbara länkar till information, stöd och verktyg för museernas hållbarhetsarbete.