Karin Nilsson: Våra museer speglar en utdaterad syn på världen

Texten är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

LÄS ÄVEN: Andreas Olsson, SHM: Det viktiga är innehållet – inte etiketten

I flertalet böcker, publikationer och artiklar har på senare tid olika forskare och författare åter diskuterat vad kultur och vad kulturarv är och vilken relevans begreppen har i dagens samhälle.

På Södertörns högskola utkom 2022 publikationen Kulturarv: En begreppspolitik vari författarna Johan Hegardt, Marcia Sá Cavalcante Schuback och Irina Sandomirskaja diskuterar ”vad ett arv är, vad en kultur som ärvs är, vad en arvskultur kan tänkas vara och sist men inte minst: vilken sorts värde och värdering ett sådant arv förutsätter”.

Parallellt har museer världen över inom organisationen Icom diskuterat hur ett museum ska definieras. En ny definition antogs i augusti 2022 efter fyra års diskussioner.

Problemet är att vi, när vi fokuserar på begrepp och detaljer, missar andra, viktigare och större dimensioner. Upplevelsen av konst, kultur och kulturarv är individuell och går inte att ringa in och definiera. Vi har olika uppfattningar om vad som är konst och vad olika konstformer ger oss.

Vi missar det som samtidigt pågår

Världen, människor och samhällen är komplexa och behöver kunna innehålla fler dimensioner än en enda definition. En bok som ingår i en kanon upplevs olika av olika personer, just för att vi är olika, har olika förkunskap och tänker och känner olika saker. Jag upplever till och med samma bok olika beroende på sinnesstämning, ålder eller andra omständigheter, trots att jag fortfarande är jag.

Det är ingen idé att försöka förenkla eller nåla fast begrepp. Allt som är fast förflyktigas och redan innan samordningsgruppen är klar med sin utredning har begreppets betydelse förskjutits.

Jag är rädd för att vi, i vår vilja att hitta en gömd sanning, missar det som samtidigt pågår. Och jag tror att det som samtidigt pågår är viktigare.

Medan vi analyserar vad kulturarv eller ett museum egentligen är, ser vi inte vilket kulturarv vi under tiden skapar och lämnar efter oss till kommande generationer.

Sammansättningen museer är inte slumpartad

I ovan nämnda publikation beskrivs hur i princip samtliga nationella museer, länsmuseer och kommunala museer samlar in materiellt och immateriellt kulturarv. I museernas insamling skapar vi framtidens kulturarv. Vi väljer och väljer bort vad som är värt att spara och förvalta till våra efterlevande, de som ska kunna ta del av vad kultur och kulturarv var i 2020-talets Sverige.

Samtliga museer gör sina val. Det allra mesta ställs inte ut eller införlivas i en museisamling. En mycket stor del av vår kultur och vårt kulturarv kvalar inte ens in till museernas förvärvsmöten.

Sveriges nationella museer har växt fram under en lång period. De äldre, som Livrustkammaren, är från Gustav II Adolfs tid. Många av de yngre är från 1960- och 70-talen då flera stiftelser förstatligades, såsom ArkDes. Emellan dem finns en period av etablering av nationell karaktär som Nationalmuseum och Nordiska museet.

Vilka ämnesområden våra nationella museer täcker framstår i dag som aningen slumpartad. Vi har myntsamlingar, vapensamlingar, fartygssamlingar, tekniska föremål, järnvägsföremål och försvarsattiraljer –  vilket vid en närmare granskning innebär att sammansättningen inte alls är slumpartad.

Centralmuseernas sammansättning framstår enbart som slumpartad eftersom konstellationen är ett resultat av tidigare hegemoniska principer av vad kulturarv är, och då inte begreppet utan själva essensen. De speglar vad tidigare generationer, under sin tidsperiod, ansåg vara viktigt att samla och bevara. Vi har sålunda i dag stora museer som hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär.

Inget nationellt museum för mode

Vi har separata utställningar, men inga renodlade samlingar eller museer av nationell karaktär, för konsthantverk, svart historia eller mode. Vi har inga nationella museer för internetkultur, gaykultur eller barn- och ungdomskultur. Inga för svensk film eller fotografi. De flesta utgår från en västerländsk kulturkanon. Om Sverige i dag skulle göra en inventering av vilket kulturarv vi dokumenterar och förvaltar skulle en sida av samhället få en enorm slagsida.

Vårt dokumenterade kulturarv på nationell museinivå, det som vi lägger skattemedel på att bevara och förvalta, ger en bild av historien som utesluter andra. Museikonstellationen ger en bild av vad samhället anser vara värt att bevara, vilket kulturarv som är viktigt och som är värt att ställa ut. Vi för denna bild vidare i generationer.

Sedan 1970-talet har i princip inga nya nationella museer grundats. Ett undantag är Sveriges museum om Förintelsen. Inga nya museibyggnader har tillkommit. Så vitt jag vet har heller inga stora diskussioner förts om konsekvenserna av denna brist.

LÄS ÄVEN:  OMVÄRLD & INSIKTS ARTIKELSERIE OM DE NYA MUSEERNA 

Vi behöver förändra hur vi tänker kring kultur

Konst och kultur är för mig det som binder människor samman, det som gör att vi utvecklas och förmår tänka större tankar. Det är näringen till våra själar. Vi kan lära oss och utbilda oss om stora historiska skeenden i skolan, i böcker och på internet, men upplevelsen av att möta ett verk som talar till dig går inte att ersätta. Museer är på det sättet platser för bildning och nya och förhoppningsvis större tankar. Men hur ska det kunna göras inom ramen för något så utdaterat?

Jag vill gärna se ett större samtal om betydelsen av kultur och hur vi omhändertar den i museilandskapet. Vilka museer vill vi ha, vad saknar vi i dag? Vilka museer vill vi att kommande generationer ska kunna besöka? Var ligger de? Och vad är egentligen ett bra museum? Hur väcker vi stora tankar hos människor som de kan ta med sig vidare i sina liv?

Vi behöver förändra hur vi tänker kring och pratar om kultur i Sverige. Det här är inte ett samtal vi kan föra på våra egna kammare. I samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska påbörjar vi på ArkDes det samtalet under mars månad i samband med Women’s History Month. Vad vi gör efter det bestämmer vi tillsammans. Välkomna!

—–
Karin Nilsson
verksamhetschef och biträdande överintendent ArkDes, Statens centrum för arkitektur och design

MER LÄSNING:

• Svar från Andreas Olsson, Statens historiska museer: Det viktiga är innehållet – inte etiketten
• Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman har skrivit en ledare om Karin Nilssons text; den finns att läsa här: Kulturarv spelar roll | GP
  

Texten är en debattartikel publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på inlägget? Mejla din text till omvarld (snabel-a) raa.se.