”En kraftfull och kortsiktig kulturkanon kan skapa problem”

LÄS ÄVEN: Nederländernas kanon visas på museum

Genom flera projekt om nationalmuseernas arbete i Europa, bland annat inom ramen för projektet Eunamus, European National Museums, har Peter Aronsson haft möjlighet att utforska kanonbegreppet.

Att det finns någonting sådant som en nationsbärande kulturarvssamling har varit en bärande hypotes i projekten han har varit inblandad i. Begreppet ”kulturarv” inträde inom kulturpolitiken under 1990-talet. Peter Aronsson, som sedan 2017 är rektor på Linnéuniversitetet i Växjö,  liknar det vid att ”slänga ut ett ankar i en orolig tid och försöka förankra samtiden och kanske även stabilisera färden framåt”.

Sedan ändrar han sig och säger att det är ”kanske mer ett roder än ett ankare”.

– Kanonbegreppet, som det lanseras, handlar ju om någonting som ska förmedlas aktivt till skolor och till invandrare. Man tänker sig att det är ett verktyg, som en kursplan eller studieplan för det allmänna skolväsendet. Det finns en frustration över att de utbildningsinsatser som görs inte lyckas och intresset för lärarutbildningar är lågt, säger han.

Så var det i Nederländerna, där utbildningsdepartementet år 2005 gav gav en särskild kommitté i uppdrag att ta fram en nationell kanon som stöd till undervisningen i grundskolan, specifikt för elever i åldern 8 till 14 år.

En närmare 40 år gammal reform, där historia hade undervisats mer ämnesorienterat snarare än kronologiskt, skulle vädras ut. Kanonen var ett sätt att återinföra den historiska, kronologiska undervisningen i klassrummet, förklarar Hubert Slings, som ingick i kommittén som tog fram den nederländska kanonen, och som även är forskare vid OpenLuchtmuseum i Arnhem där man tagit fram en utställning om kanonen.

– Den kom från en sorts önskan att lära eleverna tidsåldrarna i rätt ordning, vad som hände och när. Kanonen utgör en grund till undervisningen som eleverna sedan kan bygga vidare på. Vår kanon handlar inte först och främst om den teoretiska historien, utan det kulturarv som finns runt hörnet, som till exempel megalitgravarna, säger Hubert Slings.

Värna om det nationella

Ungefär samtidigt som Nederländerna började Danmark arbeta fram en kulturkanon. En viss andel av utbildningen i litteratur och historia skulle inbegripa kanonelementen, som ett försök att normera utbildning och medborgarfostran.

I en artikel i Dagens Arena säger Lars Dencik, professor emeritus i socialpsykologi vid Roskilde universitet, att ”orsaken till att den infördes var att inför den växande muslimska invandringen ’värna om danskheten’”.

Hubert Slings konstaterar, om än i mer försiktiga ordalag, att liknande strömningar även påverkade Nederländernas beslut att ta fram en kanon.

– Nederländerna har varit ett mångkulturellt samhälle under de senaste hundra åren. Många migranter som kommit hit har frågat: ”Var är jag?”, ”Vilka är ni?” och ”Hur kan jag vara en del av det?”. Så vi utformade vår kanon, vill vi åtminstone tro, med tillräckligt mycket material för att kunna besvara dessa frågor, säger han.

Han nämner terrorattackerna i New York i september 2001, morden på den islamkritiske politikern Pim Fortuyn i maj 2002 och filmaren Theo van Gogh 2004, som händelser som samtliga påverkade det politiska tonläget i landet.

– Det fanns mycket oroligheter i Nederländerna under de åren. Och man kan säga att kanonen togs fram för att få grepp om vilka vi är och varför vi är här var en del av hela diskussionen, säger Hubert Slings.

Yttre hot triggar debatten

I Sverige har det geopolitiska läget gjort att det under debatten om kanonen skett en förskjutning av syftet med den.

– Om själva idén om en kanon uppkom som en integrationsfigur för asylsökande och immigranter så tror jag att det finns ett nytt tryck som ligger bakom det nu, säger Peter Aronsson och konstaterar att inget triggar debatten om kulturarv så bra som yttre hot.

Han refererar till hur den franske kejsaren Napoleons fälttåg – och insamling av föremål under dessa – utgjorde ”både ett hot och en slags skolning i vad det är som är värdefullt”. Därefter bidrog de ryska och preussisk-tyska kejsardömena till att intresset för samröre mellan de skandinaviska länderna ökade.

– Det födde en strävan efter att börja manifestera det nationella i Sverige och andra länder, säger han.

– Och det är inte irrelevant. Det är klart att om vi vill fortsätta att göra saker tillsammans och betala skatt så behöver vi ju ha en ganska djup intressegemenskap. Och den behöver grundas också kulturellt, säger Peter Aronsson, som tycker att arbetet bör inledas med en kartläggning av huruvida det finns gemensamma föreställningar om litteratur, konst, mentalitet och levnadssätt.

– Det refereras ju ofta till vad som är typiskt svenskt, men sedan går man sällan på djupet och blir konkret, säger han.

Han ser gärna att en sådan diskussion delas upp i två frågor, den ena deskriptiv och den andra normativ. Den första frågan i en sådan kartläggning bör vara: Vad är det människor förknippar med svenskt kulturarv? Och hur har de bibringats detta?

Den andra frågan skulle vara: Vad är det, i det här kulturarvet, som man uppfattar som karaktärsdanande, på ett positivt sätt?

– Det som är kulturarv är ju det som har format oss, och det är på gott och ont. Och det tror jag egentligen inte att man är ute efter i den svenska diskussionen om kanon: det som har format oss på ont, säger Peter Aronsson.

Han konstaterar att det under 1990-talet å ena sidan fanns en ”positiv och lite rosenkindad” bild av folkhemmet som möjliggörande och å andra sidan en motbild som innehöll tvångssteriliseringar, sockerexperiment och frågan om huruvida Sverige verkligen höll en neutral ställning under andra världskriget.

– Det kan ju föda väldigt många intressanta diskussioner om vad som är värdefullt och vilken riktning man tycker att den uppfostran ska ha. Och det är den diskussionen som rymmer den för mig intressanta delen. För då är man ju tvungen att tydliggöra vad man tycker är bra, säger han. 

De mörka sidorna

När Nederländerna tog fram sin kanon hade landet ett nationellt trauma i färskt minne: massakern i den bosniska staden Srebrenica, där en nederländsk FN-styrka misslyckades försvara befolkningen, vilket kostade drygt 8000 människor livet.

Srebrenica är en av de 50 punkterna i Nederländernas kanon, jämte Anne Frank och Nederländernas koloniala historia.

Hubert Slings talar om att en kanon även måste innehålla ”mörka sidor”.

– Det hade bara gått tio år sedan Srebrenica, så det var ett ännu nytt och känsligt ämne. Men beslutet att infoga dessa mörka sidor i vår kanon gjorde att även Srebrenica kunde accepteras brett, säger Hubert Slings.

Det rådde ingen oenighet i denna fråga.

– Nej, inte inom kommittén. Vi bestämde att det ska vara en kanon för grundskolan och att den inte enbart skulle präglas av stolthet. Så ja, de mörka sidorna i vår historia finns med i vår kanon. Vi är tvungna att prata om kolonialism, om Anne Frank och Förintelsen, om Srebrenica, säger Hubert Slings.

Trots sina farhågor om att diskussionen inte går tillräckligt djupt, ser inte Peter Aronson någon stor risk att en svensk kulturkanon blir alltför tillrättalagd.

– Alla försök att manipulera fram det här åt det ena eller det andra hållet är otroligt svåra att lyckas med. För det blir lika gärna en motreaktion där man tänker att ”jag ska fan inte ta till mig detta bara för att staten kommer och säger det”. Så vill man verkligen lyckas med då, då ska man nog kika lite grann på det deskriptiva.

– Ta till exempel Astrid Lindgren, som ju ändå är en etablerad och levande del av det svenska kulturarvet, manifesterad både i litteratur och film och sång och musik och upplevelselandskap. Eller Vilhelm Moberg. Varför har de lyckats? Det är ju för att det innehåller ganska rika kvaliteter som inte bara pekar i en riktning. Där finns ont och gott och svek och död och liv och kraft. Man måste försöka förstå vad det är som gör ett kulturarv attraktivt och intressant, säger han.

Minska transaktionskostnaderna

I rapportsamlingen ”Kulturpolitiken 50 år – var står vi nu?”, som givits ut av branschorganisationen Bildkonst Sverige, har nationalekonomen Laura Hartman undersökt hur kulturens offentliga finansiering har förändrats under de senaste 50 åren. Där konstateras att den sedan 1980 gått ner från 0,9 procent av BNP till 0,6 procent, alltså en minskning med 50 procent.

Peter Aronsson kallar det för en ”liberalisering av världsbilden”, att det är medborgarna och marknaden själva som i högre grad förväntas hantera kulturbygget.

– Det är naturligtvis jätteviktigt att det finns fler aktörer än bara de offentliga och politiska, för det lämnar ju ett utrymme för avvikande röster. Men jag tror att den sammanhållning som vi nog alla känner att vi behöver, som en del i ett slags totalförsvar för samhället, också behöver en kulturell investering, säger han.

– Det här förstår ju kulturnationer som Frankrike och Tyskland. Men i Sverige tänker man att totalförsvar bara är en praktisk fråga om avlopp och vägar och infrastruktur och elektrifiering. Men det kontrakt som ska ligga i botten för att vi känner tillit för varandra och inte bara drar vapen mot varandra, det är egentligen en otroligt viktig investering för att minska transaktionskostnaderna, som en ekonom kanske skulle uttrycka det, säger Peter Aronsson.

Museerna har, menar han, en dubbel roll i bildandet av en kanon.

– Den ena tycker jag är att vara ganska tjuriga arkiv, som liksom envisas med att spara på det som inte är omedelbart intressant, utan som vittnar om vad som var viktigt tidigare och vad som kanske kommer att bli viktigt igen. Den andra är att de behöver vara en intresserad och lite receptiv gestaltare av det som tilldrar sig intresse i samtiden, säger han.

Debatterna tystnade

Förslaget om att ta fram en kulturkanon i Nederländerna möttes av ett brett parlamentariskt stöd, från partier på såväl vänster- som högerkanten. Endast inom akademien lyftes ett varningens finger för att för att en kanon skulle bidra till att fixera historien, ”att den skulle kläs i tvångströja”.

– Men de flesta av de kritiska rösterna tystnade när vi presenterade kanonen, säger Hubert Slings.

Också i Danmark tystnade debatten om kulturkanonen relativt snabbt, efter att den infördes 2006. I artikeln i Dagens Arena påtalar Lars Dencik att landets kulturkanon idag saknar betydelse.

”Kanske spelar de viss roll i samband med att utlänningar söker danskt medborgarskap. Då ska de genomgå ett prov som ska visa deras orientering i ’det danske’. Ett prov som, har det visat sig, många infödda danskar inte skulle klara av”, säger han.

I vilken utsträckning den danska kulturkanonen har fungerat som ett roder kan inte Peter Aronsson svara på, men han har också noterat att intresset för den tycks ha svalnat efter genomförandet.

– Det är lite som när man reser statyer. Det är väldigt mycket debatt innan, men sedan är det inte lika intressant när det väl är genomfört. Det är väldigt svårt att få det levande och engagerande, säger han.

Även Hubert Slings använder statyn som metafor, men med en annan avsikt: han menar att det finns en risk att en kanon blir en marmorstaty, ”där inget kan ändras”. Därför har Nederländerna uppdaterat sin kanon en gång. 2019 tillsattes en ny kommitté och 2020 presenterades en ny kanon, där tio av dess titlar bytts ut.

– En kanon måste vara levande och finnas till för alla. Och varje ny generation måste ha möjlighet att närma sig historien på sitt sätt. Det har varit den ursprungliga planen. Tanken var att vi skulle ha gjort det tidigare, säger Hubert Slings, som även ingick i kommittén 2019.

Denna nya kanon ska stå i tio år, för att ersättas med en ny 2030.

”Inget söndagsbesök på museet”

Det som gör debatten om en svensk kulturkanon så omstridd är, menar Peter Aronsson, huruvida det är möjligt, eller ens meningsfullt önskvärt, att normera eller lagstifta om vad som är kanon.

Han konstaterar att det här ”är ingen liten sak, inte bara ett söndagsbesök på museet”. Snarare är det ett samhällskontrakt som upprättas med en kulturell resonans.

– Och det löser man inte bara genom några listor. Jag tror inte någon tror det egentligen heller, om jag ska vara ärlig. Men däremot att hjälpa människor att tänka kring vad vi egentligen har för delade uppfattningar, vad som skiljer oss åt och hur man kan stärka samhällskontraktet – och hur kultur kan bidra till att stärka det. Det tror jag är bra. Men om man försöker göra en väldigt kraftfull och kortsiktig implementering, då tror jag man får problem, säger han.

Nederländernas målsättning med sin kanon var ”varken för mycket eller för lite ambition”. Det har man lyckats med, tycker Hubert Slings.

Men egentligen är det ett omöjligt jobb att ta fram en kanon.

– Det kan inte göras, men det måste göras. Du kan inte göra alla nöjda, och du kan inte undvika att något missas. Jag brukar säga att om du inte hittar några misstag i Nederländernas kanon så har du antagligen inte letat tillräckligt bra, säger han.

LÄS ÄVEN: Nederländernas kanon visas på museum