Kulturarvspedagogiken behöver bygga på vetenskaplig grund

Nyligen gjorde jag som sakkunnig forskare en bedömning av en ansökan om forskningsmedel. Projektet innebar samverkan mellan forskare och pedagoger som är verksamma vid olika museer. Som sakkunnig skulle jag bedöma projektets vetenskapliga kvalitet och de sökandes kompetens. Projektets idé och bidraget till det ämnesmässiga forskningsfältet framstod som tydligt. Det var även tydligt hur forskningen skulle genomföras. Det framgick att de sökande var väl insatta i forskningen om en viss historisk period och de använde en mängd relevanta referenser för att argumentera för projektets relevans. De sökande museipedagogerna hade akademisk examen inom det vi brukar kalla museiämnen och forskarna hade dessutom doktorsexamen i dessa ämnen.  

Få kulturarvspedagoger har pedagogisk utbildning

Jag kunde alltså konstatera att ansökan var stark när det gällde det ämnesmässiga bidraget, men när det kom till aspekter kring pedagogiken (i bred mening) var ansökan betydligt svagare. Förutom att utveckla ny kunskap om den aktuella tidsperioden skulle projektet kommunicera resultaten för en museipublik samt bidra med pedagogisk utveckling. På grund av att ansökan saknade förankring i pedagogisk forskning, med underbyggda argument för och detaljer kring de aktiviteter och program som skulle utvecklas, förblev ansökan vag. Ingen i projektgruppen hade pedagogisk utbildning, inte heller inom kulturarvs- eller museipedagogik.

Denna ansökan säger oss något om (kulturarvs-)pedagogikens roll och dess status inom kulturarvssektorn. Denna sektor verkar (ännu) inte se ett behov av en forskningsgrundad kunskapsbas gällande pedagogiska frågor i bred mening. Det verkar också vara så att få personer som arbetar med publik verksamhet har utbildning inom pedagogik eller motsvarande. Ser vi till de universitetsutbildningar som erbjuds i Sverige, går det endast att identifiera små öar av kulturarvs- och museipedagogik. Ej heller finns någon övergripande nationell samordning av utbildningarna. Trots att det finns organiserad pedagogisk verksamhet inom sektorn, så är slutsatsen ändå att kulturarvspedagogiken har en svag ställning.  

Professionalisering pågår

Vi kan göra jämförelser med lärarna, vars professionalisering bland annat beskrivs av Ingrid Carlgren. Viljan att akademisera lärarutbildningen och ge den en teoretisk kunskapsbas har funnits länge, åtminstone sedan 1910 då Sverige fick sin första professor i pedagogik. Trots att lärarna sedan länge har en egen utbildning, en formulerad yrkesetik och numera också legitimering, så anses den professionella kunskapsbasen ännu vara otillräckligt formulerad och explicitgjord. För lärarna, som trots allt har en tydligare akademisk status än vad kulturarvspedagogerna har, används begreppet semi-profession.  

I den här essä-stafetten ägnar vi oss åt att diskutera om kulturarvspedagogik är en profession. Utifrån mitt perspektiv är det fortfarande mycket som saknas för att det ska bli möjligt. Istället kan begreppet professionalisering användas, som betecknar förändringar i riktning mot de kriterier som brukar tillskrivas professioner. Här ser jag kunskapsbasen som den viktigaste aspekten att beakta, där pedagogiska aktiviteter och program behöver underbyggas vetenskapligt i större utsträckning än nu.  

Använd forskningen

Det finns exempelvis relevant pedagogisk/didaktisk forskning om det som kallas design för lärande, som är av relevans också för museer, arkiv och kulturmiljöer. Design för lärande handlar om pedagogens (eller till exempel utställningsproducentens) utformande av förutsättningar för lärande, genom val av inramning, resurser och representationer som introduceras. Design i lärande handlar om hur exempelvis museibesökarna formar sitt lärande, hur de söker information och hur de formar och omformar sin förståelse kring de frågor och områden som fokuseras.

Genom att ta fasta på vad forskningen redan vet om hur resurser och miljöer kan stödja kommunikation och lärande, kan kulturarvspedagogiken stärkas. Vi kanske därför kan avvakta med professionsfrågan tills vidare och istället fokusera på hur kulturarvspedagogikens roll kan stärkas – bland annat genom att arbeta utifrån vetenskaplig grund.  

Eva Insulander
Fil. dr och docent i didaktik, samt universitetslektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet. 

Essästafett om kulturarvspedagogik

Inlägget ingår i essästafetten Är kulturarvspedagogik en profession?

Startartikeln kan du läsa här.

Vill du skriva en kommentar till denna och eller de andra artiklarna i ämnet? Kontakta Omvärld och insikt-redaktionen.