”Kunskapsutbyte är en absolut nödvändighet för museer”

Under de senaste decennierna har kraven på museet förändrats radikalt: dagens museum ska vara en plattform inte bara för upplevelse, lärande och reflektion, utan också för pluralism, social samvaro, delaktighet, inkludering och mångfald. Som en konsekvens av detta har förmedlingen blivit allt viktigare – både i litteraturen och i museernas strategier, men vad händer egentligen inne på museet?

Traditionellt har forskningen i museerna utgått från samlingen. Men trots att fokus alltmer har flyttats från samling till publiken har detta inte särskilt påverkat synen på kunskap, kvalitetsnormer eller forskning. Museianställda har fortsatt sällan varken tid eller möjlighet att forska på och granska sitt eget arbete.

Därför har vi liten insikt i hur processerna och kunskapsgenereringen sker på insidan: hur arbetar och tänker museianställda i sitt uppdrag att utforska och utveckla nya förmedlingskoncept för allmänheten? Och vad är förmedling idag? Är det en egen, sluten disciplin, eller är det något som tar form i det tvärvetenskapliga arbetet i museet och i mötet mellan allmänheten och samlingen?

Under de senaste tio åren har allt fler insett att det behövs ett nytt förhållningssätt till forskning, kunskap och kvalitet om museerna ska nå sina mål. Om ett museum vill vara en relevant plattform i dagens samhälle, hur kan forskningen ta itu med detta? Vad ska museet undersöka och få mer kunskap om för att nå sin vision och övergripande strategi?

När jag skulle börja undersöka och forska kring mitt eget arbete på Nasjonalmuseet i Oslo för omkring sju år sedan var brittiska Tate och deras forskningmodell till stor hjälp. På Nasjonalmuseet hade vi ingen metod för, eller erfarenhet av, praktikforskning, jag visste inte hur jag skulle göra. Tate är en av föregångarna när det gäller sådan forskning, museet har utvecklat nya forskningsmetoder genom att låta dem som utvecklar praktiker för en publik också deltar i forskningsprocesserna.

Håller museerna på att förändras?

Jag såg ett stort behov av både kunskaps- och erfarenhetsutbyte bland pedagoger, men också av ett utrymme för reflektion för de som utvecklar praktiker för allmänheten och ett behov av att testa sätt att dela med sig av sin kunskap. Detta blev motivationen bakom denna antologi.

Några av artiklarna i boken är forskningsartiklar, där artikelförfattarna går på djupet, andra erbjuder erfarenhetsutbyte och tankar om praktik: vad fungerar och vad fungerar inte? Vad vet vi egentligen om allmänhetens bemötande och kan vi i framtiden genomföra bättre publikundersökningar för att få bättre kunskap om de meningsskapande processer som sker?

Bokens titel är försedd med ett frågetecken. I sektorn och i museernas strategier talas det om en formidabel förändring: en ökad uppmärksamhet på publiken, ett museum som har många röster, som är inkluderande och som inbjuder till mångfald och delaktighet samt en omfattande digital förnyelse kopplad till pedagogik och innehållsproduktion. Men stämmer detta överens med verkligheten – och med hur utövare upplever situationen inne på museet?

Tanken med boken är att reflektion och delning inte bara är viktigt, utan absolut nödvändigt i denna förändringsprocess och för att förbättra praktiken, men också för att skapa en högre grad av transparens. Vi vet att museer inte är neutrala. Genom delning och ökad medvetenhet kan vi också utmana maktstrukturer, ämneshierarkier och kunskapshegemonier som finns i alla kunskapsinstitutioner.

Relevant för alla museer

Boken utgår från konstmuseet, men är minst lika aktuell för andra museer. Den behandlar trender och professionella diskurser som mångfald och delaktighet, som lett till att nya förmedlingsmetoder, format och strategier har utvecklats under de senaste decennierna på alla museer.

Med publikationer som Nina Simons The Participatory Museum från 2010, där det minskade antalet museibesök, internationellt sett, kopplas samman med det stora digitala skiftet och den nya delningskulturen, har en delaktighetsdiskurs vuxit fram. Om museet ska uppfattas som relevant måste det vara ett museum för delaktighet, förkunnar Simon – och det har till stor del gett eko inom konst- och kulturområdet och på museer.

Flera av bokens artiklar berättar om utveckling och test av olika former av delaktighetspraxis. Från norska Nasjonalmuseet och finska Kiasma får vi höra om utställningskoncept där sinnena spelar en viktig roll i förmedlingen. Vad händer till exempel när publiken får möjlighet att röra vid abstrakta skulpturer istället för att bara titta?

Målgruppstänkande

Målgruppstänkande är ett annat av bokens ämnen. Det handlar om förståelse för vem man talar till. Men målgruppen är också en problematisk dimension: Vem vill bli definierad utifrån ett särskilt behov? Att skapa en gruppering kan också vara problematiskt i sig, eftersom människor sällan bara är en sak. Och alla i en definierad målgrupp – till exempel barnfamiljer – ser inte heller likadana ut.

När det gäller barn och unga har de länge varit en målgrupp på museer. En av pionjärerna inom dialogbaserat lärande, Olga Dysthe, professor i pedagogik, diskuterar pedagogisk verksamhet för barn och unga i museet – går det att få till en verklig öppen och jämlik dialog? Från Munchmuseet i Oslo får vi höra om upplevelserna av dansförmedling: kan barnet ta in museets utställning genom kroppen på ett mer lekfullt och naturligt sätt? Och för första gången berättar chefen för Louisianas Børnehus, en av Nordens äldsta konstmuseiverkstäder, om hur de arbetar och vilka metoder de använder.

Nya kanaler, nya arenor

I boken får vi också höra om praktiker som tillgodoser att väldigt många av olika anledningar inte fysiskt kan komma till museerna. Vi får höra om outreach-projekt, uppsökande verksamhet till andra platser än museet där människor är och möts. En annan viktig, självklar och ständigt växande kanal är de digitala medierna. Från Moderna Museet får vi höra om processen och erfarenheterna med publiksuccén Soffvisning som utvecklades under pandemin. Med denna digitala förmedling kunde museet nå människor som annars aldrig skulle ha besökt museet. Vad kan föras vidare från detta koncept även efter pandemin, vad var svårt och vad lärde de sig?

Bokens författare är modiga och strävar efter att vara ärliga och dela svåra erfarenheter, stötestenar samt goda erfarenheter och lärande. De flesta författarna skriver och delar med sig av sin kunskap för första gången, trots att de länge arbetat på museum. Tyst kunskap delas.

Detta är det enda sättet vi kan gå vidare på.

________________
Line Engen
forskare och kurator på Nasjonalmuseet i Oslo