Lång väg till ett digitaliserat kulturarv
KRÖNIKA Att digitalisera kulturarvet görs knappast i en handvändning. Men var ska vi börja? Och vilka föremål ska prioriteras? I sin krönika lotsar Aron Ambrosiani, digital medieproducent på Nordiska museet i Stockholm, oss fram bland några olika digitaliseringsspår.
Digitalisera det svenska kulturarvet – för demokratins skull. Så skrev riksantikvarien tillsammans med representanter från svenska arkiv, bibliotek och museer på DN Debatt i januari i år. Huvudpoängen i debattartikeln är att digitaliseringen av kulturarvet kräver tillskott av resurser; både för själva digitiseringen (överföringen av information från fysisk till digital form) och för att bevara och förvalta det digitala materialet. Förutom att nydigitisera gäller det dessutom att rädda äldre digitalt material där själva lagringsmediet (i form av magnetband, disketter osv) snart inte går att hantera.
Hur mycket svenskt kulturarvsmaterial som redan digitaliserats är svårt att sammanställa. I K-samsök finns drygt fem miljoner poster med bild. Kungliga bibliotekets tjänst Svenska dagstidningar innehåller åtminstone 27 miljoner tidningssidor och Riksarkivet tillgängliggör fler än 65 miljoner digitala bildfiler. Dessa miljoner och åter miljoner bildfiler motsvarar samtidigt bara enstaka procent av allt det material som bevaras vid landets kulturarvsinstitutioner.
Att digitalisera det samlade kulturarvet är alltså – oavsett hur mycket pengar som skjuts till – inget som görs i en handvändning. Därför är det viktigt att diskutera i vilken ordning vi bör ge oss i kast med uppgiften – vilket material ska plockas fram först när skannern är uppvärmd och redo?
Ett uppenbart svar ur institutionernas eget perspektiv är att det mest ömtåliga materialet går först, som magnetbanden i debattartikeln ovan. Jag vill dock lyfta fram några andra aspekter att beakta för den som går i digitaliseringstankar.
Kompletta samlingar med publikt intresse
Det mest lockande i digitaliseringsväg är när en samling är tydligt avgränsad i tidsperiod och omfattning, så att en komplett digitalisering är möjlig. I museivärlden kan det handla om betydelsefulla samlingar som exempelvis Wilhelmina von Hallwyls samling och katalog, numera en del av Statens historiska museer. Astrid Lindgrens arkiv är upptaget i Unescos lista över världsminnen och består bland annat av stenogramblock. Dessa är föremål för ett pågående forskningsprojekt som kombinerar digitisering med automatisk teckenigenkänning av handskriven text (HTR) och crowdsourcing.
Skyltfönster till de fysiska arkiven
Under en överskådlig framtid kommer det allra mesta kulturarvsmaterialet inte vara digitalt tillgängligt. En mindre omfattande digitisering kan då fungera som skyltfönster till de fysiska arkiven och magasinen och bjuda in till ett mer noggrant utforskande. Fokus blir då att väcka nyfikenhet och inspiration snarare än att erbjuda kompletta datamängder. Termen ”generösa användargränssnitt” används ibland för denna typ av visualiseringar och Riksantikvarieämbetets projektsidor från 2018–2019 är en utmärkt introduktion till konceptet.
Ett representativt urval
Ett annat, mer forskningsbetonat sätt att tänka kring digitisering är att försöka ta fram representativa urval ur samlingarna eller arkiven. I samarbete med forskare kan luckor i det redan digitiserade materialet identifieras och därefter förhoppningsvis täppas till. Historiestudenter vid universiteten, och i viss mån även forskande historiker, använder i allt lägre grad otryckt, fysiskt material i sina uppsatser (Historisk tidskrift 2020:3, DN Debatt 2021) eftersom redan digitiserat källmaterial är betydligt enklare att använda. Vad som digitiseras har alltså direkt påverkan på den forskning och högre utbildning som bedrivs.
Material som får användas
En av de viktigaste juridiska avvägningarna kring digitisering är upphovsrätten. I vilken mån ska kulturarvsinstitutionerna lägga resurser på att digitalisera upphovsrättsskyddat material som inte kan publiceras? Fotografiska bilder är skyddade i femtio år vilket innebär att material från 1970 och bakåt numera är utan upphovsrätt. För övriga konstnärliga verk (inklusive fotografiska verk) gäller istället skyddet i sjuttio år efter upphovspersonens död, i undantagsfall uppemot 150 år av upphovsrättsligt skydd. Många kulturarvsinstitutioner har därför undvikit problemet genom att prioritera äldre material, ett fenomen kallat ”The 20th century black hole”. Framför allt andra halvan av 1900-talet är dåligt representerad i de digitala katalogerna, innan institutionerna framåt år 2000 började förhandla till sig rätt att publicera digitalt. Ett exempel där juridiska och etiska avvägningar påverkar digitaliseringsprocessen av yngre material är samlingen Judiska minnen vid Nordiska museet. När berättelserna arkiverades bad museet inte om samtycke att publicera materialet i digital form. I det nyligen publicerade inlägget Etiska frågor centrala när Förintelsens berättelser digitaliseras resonerar historikern Malin Thor Tureby vid Linköpings universitet om möjliga vägar framåt kring publicering av känsligt material.
…och allt det där andra
I praktiken kommer det såklart att slinka med en mängd material där det inte är det publika intresset som är anledning till digitiseringen. Det är till exempel klokt att passa på att fotografera museiföremål i samband med att de hanteras i föremålsmagasinen, eftersom de jämfört med arkivmaterial ofta är svårflyttade. Även det material som inte är intressant i sig går dock att använda publikt. Brittiska Science Museum Group lanserade tidigare i år webbplatsen Never Been Seen för den som vill vara allra först med att se de nyfotograferade föremålen (efter museipersonalen förstås).
Det gäller också att inte ha för höga förväntningar på att digitaliseringen någonsin ska bli ”klar”. Det som ligger i framkant gör sällan det efter femtio eller hundra år. Detta framgår tydligt i Pelle Snickars Kulturarvets mediehistoria: dokumentation och representation 1750–1950 (2020) som ger en historisk bakgrund till mycket av den nuvarande diskussionen kring kulturarvets digitalisering. Varje form av tillgängliggörande (exempel från förr: maskinavskrifter, mikrofilm, katalogkort; exempel från nuet: digitala bilder, videofiler, 3d-modeller) har sina tekniska begränsningar. Hur högupplöst vi än fotograferar kommer framtidens användare med största sannolikhet vara missnöjda med kvaliteten på det digitiserade objektet. De framtida pixlarna blir fler, färgdjupet bättre och texturen i 3d-modellen mer realistisk. Den automatiska OCR-tolkningen lär behöva göras om när AI-modellerna hunnit öva några år till och fritextfälten behöver kompletteras med länkade öppna data.
Vad tycker du som läser detta – vad skulle du vilja att arkiv, museer och bibliotek satte högst på listan över framtida digitaliseringsinsatser? Skicka ett mejl till Omvärld och insikt och berätta!
