”Många ser nog en grundläggande intressekonflikt med NFT”

NFT står för den engelska termen ”Non-Fungible Token”. Icke-fungibel används som en term för att beskriva ett objekt som är unikt, något som inte kan ersättas av ett annat. När det talas om en NFT i konstvärlden avses ett digitalt konstverk, till exempel ett nyskapat videokonstverk eller digitalt samlarobjekt, som förses med metadata och stämplas med en kryptografisk kod. Detta skapar en så kallad blockkedja som garanterar objektets autenticitet, skapare och ägare.

En vanlig missuppfattning är att det är själva konstverket som är NFT:n, men det är alltså länken till en digital fil som avses.

Sedan konstnären Mike Winkelmann, mer känd som Beeple, sålde en NFT för 69,4 miljoner dollar i mars förra året, har intresset för detta koncept skjutit i höjden. Hösten 2021 lanserade det franska företaget LaCollection en NFT-plattform i samarbete med British Museum.

Ungefär samtidigt skrev öppen tillgång-forskaren och författaren, Douglas McCarthy, redaktör för publikationen Open GLAM and Collections Engagement Manager på Europeana, en opinionsartikel för Apollo magazine. I varsin text svarade Douglas McCarthy och Bernadine Bröcker Wieder, VD för Vastari, på frågan ”Bör museer syssla med NFT:er?”. Douglas McCarthy tog upp British Museums intåg på NFT-marknaden, som innebar att NFT:er av mer än 200 verk av den japanska konstnären Katsushika Hokusai, däribland Under vågen utanför Kanagawa, en av världens mest reproducerade bilder, auktionerades ut.

Idéen att skapa konstgjord sällsynthet med ett sådant offentligt verk – fritt tillgängligt och oändligt reproducerbart – för kommersiella ändamål, gjorde McCarthy nyfiken.

– Under vågen utanför Kanagawa är ett av världens mest kända konstverk. Vem som helst kan fritt ladda ner en högupplöst bild från Library of Congress och från flera andra institutioners webbplatser. Så för vem som helst, än mindre ett museum, att marknadsföra ”begränsade upplagor” av sådana fritt tillgängliga, upphovsrättsskyddade verk som Hokusai-trycken verkar mer än lovligt konstigt, säger han till Omvärld och insikt.

Världsberömda institutioner som går in på NFT-marknaden, som Uffizi Gallery, Hermitage och British Museum, kan förlora den globala styrkan i sina varumärken, säger han och menar att denna dynamik inte är mindre tillämpbar på mindre, mindre kända kulturinstitutioner.

Kontrollera upphovsrätten

Douglas McCarthy är inte förvånad över att de första interaktionerna mellan museivärlden och NFT-aktörer (som LaCollection) – hittills – nästan alltid har involverat museer utan policy för öppen tillgång.

– De första museerna som började sälja NFT:er hade alla något gemensamt: lång erfarenhet av att göra anspråk på upphovsrätt hos enkla reproduktioner av verk i offentlig egendom, och använda dessa upphovsrättsanspråk för att hävda kontroll och monopolisera på möjligheten att generera inkomst, till exempel genom licensiering av bilder från digitala versioner av deras samlingar, för reproduktion i böcker, TV-program och andra medier. Man kan se dessa museers NFT-satsningar helt enkelt som status quo, det är samma monetarisering och kontroll som bara överförs till ett nytt sammanhang, säger han.

Förra månaden tillkännagav Belvedere i Wien att man på Alla hjärtans dag avsåg att auktionera ut 10 000 NFT:er, baserade på Gustav Klimts berömda målning Kyssen.

Belvedere blev därmed den första institutionen med öppen tillgång-policy att saluföra NFT:er, noterade Douglas.

Är det möjligt för ett museum att anamma öppen tillgång och på samma gång sälja NFT:er, undrar han.

– Många ser nog en grundläggande intressekonflikt här, eftersom kulturarvsinstitutioner, särskilt de som är offentligt finansierade, finns för att främja utbildning och kunskapsutbyte till social nytta. Att dela sina samlingar är ett viktigt verktyg för att göra detta. Så det är inte förvånande om människor känner sig skeptiska mot museer som använder upphovsrätt för att kontrollera och tjäna pengar på offentliga samlingar – och nu säljer NFT:er av dessa verk, säger han.

”Belvedere strävar naturligtvis efter att vara en av de mest prestigefyllda kulturinstitutionerna i den digitala världen och därigenom nå en ny publik”, löd den motivering som Stella Rollig, vd på Belvedere, uppgav till varför Wienmuseet valde att kliva in på NFT-marknaden.

”Det är viktigt att vi som museum hela tiden anpassar oss till nya marknader och hittar nya sätt att nå människor som vi kanske inte når via traditionella kanaler”, kommenterade Craig Bendle, licensieringsansvarig på British Museum, museets satsning på NFT i höstas.

Douglas McCarthy låter sig inte övertygas av dessa förklaringar.

– Jag har lite svårt att tro på den här typen av budskap. Det har bevisats att det mest effektiva sättet för museer att öka räckvidden för sina samlingar är att anta policyer för öppen åtkomst och dela sina digitala samlingar så brett som möjligt utifrån denna grund, säger han.

Snabbt skada förtroende

Med regelbundna fall av större bedrägerier och plagiat inom NFT-området, och den tunga miljöpåverkan från blockchain-teknikerna som NFT:er för närvarande förlitar sig på, är allmänhetens skepsis mot NFT:er utbredd. Därför bör museer som funderar på att engagera sig i NFT:er gå mycket försiktigt fram, säger McCarthy.

– Det tar år att bygga upp allmänhetens förtroende för ditt varumärke – men bara ett ögonblick att skada det. Kulturinstitutioner är långsiktiga verksamheter med viktiga offentliga uppdrag. Att associera sig med flyktiga marknadsplatser som NFT:er, baserade på utförsäljning av offentliga samlingar, innebär betydande risker.

$10m for an NFT startup company, on the back of a deal to sell the @britishmuseum's jpegs. Is this right, museums allowing public collections to be used to create private wealth? https://t.co/jfmkjIPJ9Y

— Dr. Bendor Grosvenor 🇺🇦 (@arthistorynews) February 17, 2022

 

– Min uppfattning är att de flesta som arbetar inom kulturarvssektorn förstår vikten av ett längre perspektiv för sitt arbete. Museer är inte nystartade företag som letar efter riskkapitalinvesteringar eller har en börsintroduktion vid horisonten, säger Douglas McCarthy.

Löftet om decentralisering undergrävs

Han medger att NFT:er tycks kunna vara en möjlighet för vissa samtida konstnärer att tjäna pengar på sitt arbete på sätt som idag saknas. Beeple är kanske det mest lysande exemplet.

– De som är positiva till det kommer förmodligen från den kreativa sidan, ”på det här sättet kan jag äntligen tjäna pengar på min konst, där den traditionella konstvärlden inte lyckas”. Tanken att det kan vara möjligt att tjäna pengar på framtida försäljningar, att varje gång en NFT säljs kan pengar gå tillbaka till konstnären, möjligheten till spårning och intäktsströmmar, är verkligen tilltalande. Men det råder för närvarande en hel del osäkerhet i NFT-sektorn, eftersom utvecklande teknologier, smarta kontrakt och konkurrerande plattformar kämpar om bli överlägsna. Web3-löftet om decentralisering verkar faktiskt undergrävas av den växande dominansen av plattformar som OpenSea. För tillfället verkar ”plattform är lag” sannare än ”kod är lag”, säger McCarthy.

Några dagar efter intervjun kommer han att få sina farhågor bekräftade, då OpenSea utsätts för en nätfiskeoperation och användare bestals på NFT:er till ett värde av 1,7 miljoner dollar.

– Följ web3 is great på Twitter och du kommer att se symptom på ett kaotiskt, omoget och osäkert ekosystem varje dag. Det kan mycket väl hända att vi, som på många andra områden i livet, hamnar i ett oligopol med några få stora aktörer som dominerar den globala NFT-marknaden, säger Douglas McCarthy.

Skulle han överväga att åka till Seattle och titta på det nya NFT-museet som öppnar där?

– Gärna, om någon köper mig en förstaklassbiljett! Om inte annat kan man med tillförsikt säga att denna period kommer att ge ett rikt material för historiker, samhällsvetare och ekonomer. Den här historien är inte över än – låt oss se vart den tar vägen härnäst.

 

En engelsk översättning av denna artikel hittar du här.

Läs mer om Douglas McCarthy på hans hemsida eller följ honom på Twitter.