Mårten Janson: Frigörande radikal ton i Lahtis
KRÖNIKA När den europeiska museiorganisationen NEMO höll sin årliga konferens i Lahtis i slutet av 2023 låg fokus på klimatfrågor och museernas roll i omställningen. Mårten Janson reste dit och fascinerades av konferensens radikala ton – och ett omvälvande ställningstagande.
Texten är en krönika. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
”Don’t mess with Lahtis.”
Texten finns på flertalet papperskorgar i Finlands nionde största stad, mest känd för sin skidhoppningsstadion – i vilket för övrigt ett av världens få skidmuseer finns inrymt. Stadens hållbarhetsambitioner är höga. År 2021 utsågs Lahtis till EU:s miljöhuvudstad och redan år 2025 ska staden vara utsläppsfri. På alla sätt ett lämpat val för en museikonferens med sikte på en fråga vars dignitet blir allt tyngre för varje IPCC-rapport: klimatfrågan. Här hölls nämligen NEMO:s – Network of European Museum Organisations – årliga konferens i slutet av november 2023, med titeln And… ACTION! Museums in the climate crisis.
I skrivande stund (december 2023) pågår den 28:e klimatkonferensen där världens ledare misslyckas med att sätta fingret på den brännande punkten: Utsläppen ökar när de borde minska. Världen är på väg mot en katastrof. Vi stannar där en stund. Reflekterar över att detta sker. Över vår roll i detta, som museiproffs och människor med möjlighet att åtminstone försöka göra vad vi kan. Och trots allt annat som är trasigt i världen.
Katarsis vägen till vändning?
Så. Nu tar vi några djupa andetag och fortsätter. För just detta var vad konferensen handlade om: Vad kan museerna faktiskt göra för att bidra till att rädda vår planet och vår civilisation? Kan katarsis – känslomässigt förlösande upplevelser som förändrar oss på djupet – vara vägen till en vändning i det tröga klimatarbetet?
Det antydde Kirsten Dunlop, från organisationen Climate KIC, i sin drabbande keynote: ”Det handlar om att föreställa sig alternativen. Vi skulle kunna bygga en känsla av välfärd, baserad på estetik snarare än ekonomi.”
Dunlop lyfte fram en utmaning för alla i världens rika länder: ”Vi behöver släppa taget om vår livsstil. Hur kan vi sörja den, säga farväl och gå vidare? Katarsis är en kraft som inte ska underskattas!”
Skulle kulturinstitionerna kunna söka denna katarsis? En pedagog lyfte handen och frågade vad som är möjligt på den korta tid man har besökarens uppmärksamhet.
”Vad kan du göra på två minuter som får människor att behålla sin uppmärksamhet längre?”, blev det utmanande svaret.
Och det skulle vi ju kunna fundera över tillsammans, alla vi som jobbar i museibranschen.
Vår bransch – en del av problemet
Julie Decker, chef för Anchorage museum i Alaska, har redan lagt klimatfrågan bakom sig. Där hon verkar är växthuseffektens konsekvenser synliga överallt, i den omgivande naturen och de naturresurser som människorna i Alaska är beroende av. Detta, och hur det påverkar människorna, är vad hon intresserar sig för, berättade hon i ett panelsamtal om hur museer kan vara en del av lösningen på klimatkrisen.
LÄS ÄVEN: De vanligaste hindren för museernas hållbarhetsarbete – ANALYS
I Anchorage museum är framtiden viktigare än det förflutna. Ett mål är att verka för mänskligheten sju generationer framåt i tiden: ”När jag tänker på museer blir jag allt mindre intresserad av utställningar och samlingar.” Självklart görs utställningar också på Julie Deckers museum, men då med nära koppling till frågor som berör människorna i Anchorage, bland annat fiske och landskapets förändring.
Ett annat panelsamtal handlade om hur vi i vår bransch utgör en del av problemet. Stefan Simon, chef för forskningslaboratoriet Rathgen, Bundesmuseum Berlin, är en kändis för de som var på Vårmötet i Halmstad häromåret. Liksom då lyfte han fram det nyrenoverade Neue Nationalgalerie i Berlin, som efter sin omtalade renovering förbrukar 30 procent mer energi än tidigare: ”Jag frågar efter logiken i detta misslyckande!”.
Jerzy Haber, från Polens vetenskapsakademi och Institutet för katalys och ytkemi (min översättning), konstaterade att våra samlingar är klimatbovar och att vi faktiskt kan sägas övervårda dem. Här finns föremål som är hundra- eller tusentals år gamla. Många har klarat sig hyfsat genom seklerna utan särskild uppmärksamhet. Klimatkontrollerade magasin är en företeelse från efterkrigstiden och framåt.
Jerzy Haber påpekade att 95 procent av energianvändningen i våra byggnader är relaterade till temperatur- och fuktkontroll, samt att hans forskningsresultat tyder på att många föremål skulle klara sig utmärkt även i avsevärt mer varierade klimatförhållanden: ”Vi betalar mer för magasinen än för konservatorerna!”
Mindre energislukande magasin och fler konservatorer som ser över föremålen – kunde det vara ett alternativ?
LÄS ÄVEN: ”Museernas krav på klimatkontroll är extrema”
Deltagarna rörande eniga
Flest applåder, eller snarare ovationer, drogs ner av Rebecka Eschauzier från belgiska Extinction rebellion.
”Vi vill vara ett alarm”, sa hon. ”Och alarm är verkningslösa om de är bekväma. Vi använder er som en målarduk för att kommunicera med världen.”
Det finns inget enkelt sätt att lösa klimatkrisen, konstaterade hon, och vi måste sluta agera som om det funnes något sådant. I stället är det mer än hög tid att behandla krisen som en kris, och här är folkliga rörelser våra allierade, inte våra fiender. Ja – även rörelser som krossar skyddsglaset till en målning av Velázquez, enligt Rebecka Eschauzier.
Det var rörande hur eniga konferensens deltagare var kring detta – även om erfarenheterna av att ta in den här sortens aktionsgrupper i museiverksamheterna varierar. (Ni som har tankar och erfarenheter – hör av er, jag vill veta hur ni tänker!)
Stefan Simons hand flög i luften och han sammanfattade stämningen i rummet, genom att fråga: ”Vad är egentligen värst för museerna: Klimatförändring eller klimataktivister?”
Konferensen avslutades med en deklaration – ni som inte har tagit del av den än får hålla i er, för den är ganska omvälvande. Så här lyder deklarationens slutkläm i min översättning:
”Vi förstår att det inte längre är möjligt att bevara allt kulturarv och alla samlingar i sin nuvarande status. Vi engagerar oss för att kunna omvärdera våra samlingar utifrån deras sociala, historiska, miljömässiga och pedagogiska värde.”
I samtal med flera deltagare efter konferensen konstaterades att tonen under denna konferens var fascinerande och frigörande radikal. Vi i museibranschen är fortfarande, i stort, en del av problemet. Jag har fått se exempel på hur vi i stället kan bli en del av lösningen. Med huvudtalare Kirsten Dunlops ord: ”Vi har drivit världen i små, isolerade delar. Nu måste vi se världen som en helhet.”
Vi är en del av den helheten. Och på färjan tillbaka över Östersjön kände jag mig hoppfull och fast besluten att fortsätta bidra, från den plats där jag har störst agens: min yrkesroll som projektledare i en statlig museiorganisation.
______________________
Mårten Janson
projektledare på Statens historiska museer
MER AV MÅRTEN JANSON: ”Jag skulle så gärna vilja att vi nådde lite längre”
Ovanstående text är en krönika publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på krönikan? Eller vill du skriva en egen krönika eller debattartikel? Mejla oss på omvarld (snabel-a) raa.se!
