Mårten Janson: ”Jag skulle så gärna vilja att vi nådde lite längre”

Texten är en krönika. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Red Location är namnet på en kåkstad i Port Elizabeth, vid kusten av Indiska oceanen, östra Sydafrika. Här invigdes år 2006 ett museum, ämnat att berätta om den kamp som omsider gjorde Sydafrika till en demokrati. Det inrymdes i en arkitektoniskt utmanande byggnad, mitt bland utfattiga människors enkla plåtskjul. ”Smack bang in i samhället”, som dåvarande museichefen uttryckte det. Just skjulens rostiga, korrugerade plåt har en gång givit området dess namn.

Jag besökte Red Location Museum hösten 2008 – och blev hänförd. Inte så mycket av utställningarna som av själva ambitionen. Magnituden. Modet. Ett museum som riktar sig direkt till samhällets allra mest utsatta. Anlagt rakt framför människornas tröskel – bara att kliva in och delta! Samskapandet var en del av museets själva DNA: ”Våra besökare behandlas inte som konsumenter utan som aktiva deltagare”, som det stod på museets webbplats.

Så står det förresten fortfarande. Men det står andra saker också. Till exempel att museet stängde efter ”protester från närsamhället” den 18 oktober 2013. Tio år senare finns ingen information om när den imponerande byggnaden åter förväntas slå upp portarna. Däremot går det att googla fram att våldsamma demonstrationer flera gånger tagit plats utanför dess portar. Att en säkerhetsvakt dödades av plundrare. Och att det var just de omkringboende som rasade mot detta bygge, ämnat att förbättra deras liv: ”Varför ett hus för döda människor, när vi själva bor i ruckel?”

Ett socialt hållbart system

Social hållbarhet – se där ett begrepp jag haft anledning att fundera över en del under sommaren 2023, då nysammansättningen ”koranbränning” tog plats i våra medvetanden och skjutningar blev vardagsmat i nyhetsrapporteringen. Social hållbarhet finns, jämte ekologisk och ekonomisk hållbarhet, som en av tre dimensioner av FN:s globala hållbarhetsmål, och var dessutom ämne för ett K-samtal i våras.

”Ett social hållbart system karaktäriseras av: mångfald, en förmåga att lära, en förmåga att själv organisera sig, tillit samt ett gemensamt meningsskapande” (min översättning), är en intressant definition, formulerad av tre forskare vid Blekinge Tekniska Högskola i uppsatsen ”A Strategic Approach to Social Sustainability”. Vi museiorganisationer är en del av det systemet. Eller borde i alla fall vara en del av en gemensam strävan efter sådana system.

Vi lägger mycket tid på att utveckla och fördjupa utställningsidéer och ännu mer tid och enorma resurser på att genomföra dem. Men vi lägger ofta ganska lite tid på det som kommer före produktionen: Varför satsar vi på just den här idén? Vilken sorts idéer får utrymme och resurser? Vems idéer får utrymme och resurser?

Och, kanske ännu viktigare, det som kommer efter produktionen: Vad blev det av alla de här resurserna vi satte in? Kom de att stödja vårt samhällsuppdrag? Kom de att stödja de globala hållbarhetsmålen? I så fall hur?

Och inte minst: Vad är det vi mäter när vi mäter hur framgångsrika våra produktioner är? Antalet besökare är ett mått, inte att förakta. Men vad tar besökaren med sig ut i världen när själva museiupplevelsen är över? Vilken påverkan har vi faktiskt på samhället, om man nu till exempel skulle vilja bidra till ett socialt hållbart system enligt forskarnas modell ovan?

Jag vet mycket väl att massor av institutioner i Sverige och världen jobbar med det här. Den här kritiken, om det nu är kritik det ska kallas, riktar sig inte till er. Själv vill jag kalla det en vänskaplig önskan formulerad till kolleger världen över: Jag skulle så gärna vilja att vi nådde lite längre. Att vi redan nu kommit en bra bit. Har vi det? Visa mig i så fall hur!

Tänk om vi vågade visa omsorg

Klas Grinells uppmärksammade litteraturstudie ”Att belägga museers värde” betonar inte minst museernas värde som sociala institutioner. Grinell drar det till och med ett steg längre, när han med museologen Nuala Morses ord föreslår att ”museer kan förstås som platser för social omsorg och omvårdnad (social care)”.

Jag menar att det i våra verksamheter torde finnas en mångfald applikationer för detta härligt obestämbara ord: omsorg. Tänk om vi oftare vågade använda det ordet i våra inriktningsplaner, i vår kommunikation med omvärlden, i våra projektplaner, i våra utvärderingar?

Sommarens händelser visar att vi behöver arbeta med tilliten även i Sverige. Återigen: vi som museer kan välja att vara en del av detta arbete! Kanske skulle vi faktiskt kunna trampa upp en väg, som andra aktörer i samhället kan följa?

En helt annan aspekt av social hållbarhet är att vi måste börja ta ställning för de som arbetar för oss, men som vi sällan eller aldrig möter: De som tillverkar allt vi bygger in i våra utställningar, de som utvinner råmaterialen, de som gräver fram jordartsmetallerna som ingår i den elektronik vi blir alltmer beroende av. Det kan inte vara okej att vi som samhällsinstitutioner fortsätter köpa in produkter utan att ens försöka ta reda på vilken inverkan de har på människor och miljö.

För en sak vet vi: Vilken elektronisk utrustning vi än köper in, så kommer vi att ha betalat för barnarbete med skattemedel. Det går helt enkelt inte att undvika. Jo kanske, om vi i stället anlägger gruvorna på renbetesmarker i Sápmi. Många leverantörer (de jag talat med i alla fall) ser gärna tydligare hållbarhetskrav i de upphandlingar vi gör – så länge hållbarhetskraven tillåts inverka på priserna.

Sparkar jag in öppna dörrar? Tala om det för mig. Och sjung ut om vilka produkter ni köper i stället för de mest skadliga – jag vill veta!

Tänk om vi gjorde färre produktioner?

Jag har en liten tanke som jag nu avser dela, även om den är tämligen omstörtande till sin natur – får jag inga kommentarer kring detta beror det troligen på att ingen brytt sig om att läsa ända hit: Tänk om vi skulle göra lite färre produktioner per år?

Då skulle vi dels förbruka mindre av planetens resurser, såväl de mänskliga som de materiella. Vi skulle ha råd att göra de hållbara valen, de omsorgsfulla valen, och dessutom få mer resurser, och mer ork, att investera i relationer i stället för i konsumtion av varor och produkter. Kanske, till exempel, kunna satsa ordentligt på att bredda den minst sagt sneda rekryteringen till våra organisationer?

Red Location Museum, Sydafrika. En dröm. En hägring. Ett gigantiskt misslyckande med dödlig utgång. Vad gjorde de för fel, de som ville uppföra ett hus för döda människor, för att stärka de levande?

Historien om Red Location Museum visar sig vara mer komplicerad än den först föreföll vara. Fortfarande 2019 höll omkringboende vakt kring det stängda museet. Samma medborgargrupp vars protester såg till att det stängdes. De väntar på att kraven om drägligare bostäder ska uppfyllas. Till dess försöker de hålla plundrare borta från museet och rädda vad som räddas kan. De visar omsorg.

Kanske var det just den där omsorgen, hela vägen från de globala hållbarhetsmålen till de närmsta grannarna, som glömdes bort i planeringen av det nya museet? Ett annat bra ord, som titt som tätt seglar upp när man läser in sig på begreppet social hållbarhet, är tillit.

Ingen rättvisa, ingen tillit

Där ingen rättvisa finns, där finns heller ingen tillit, som ekonomijournalisten Andreas Cervenka påpekade i sitt sommarprat i år. I Sydafrika blev resultatet en totalzonkad mångmiljonsatsning. Men det betyder inte att satsningen i sig var fel, eller att museer omöjligt kan fylla den roll som upphovspersonerna bakom Red Location Museum hoppades på.

Det bevisar bara att det är korrekt att se hållbarhetens tre dimensioner som odelbara: utan ekonomisk hållbarhet, ingen social eller för den delen ekologisk hållbarhet. Själv fortsätter jag tänka att museet i staden Port Elizabeths fattigaste delar en dag kommer att öppna igen, i ett samhälle där de omkringboende fått det så mycket bättre att ett museum blir en meningsfull investering i deras vardag.

Till dess får vi jobba vidare i våra egna institutioner. För hörni: Vad ska vi ha våra uppdrag och våra budgetar till? Vare sig vi är statliga, regionala eller kommunala är vi politiskt styrda organisationer med demokratiska uppdrag. Vi är faktiskt ganska fria att tolka uppdragen, och pengar för att uppfylla dem har vi ju. Inte mycket – men så att det räcker till våra löner och lite till.

Och medlen? Dem finner vi inte minst i våra magasin och arkiv – men ännu mer i människors kreativitet och hur den tillåts ta gestalt i verksamheterna vi bedriver.

För vi kommer inte runt det: De val vi gör påverkar samhällskroppen. Och jag tycker vi ska anstränga oss så mycket vi kan för att göra val som helar snarare än söndrar. Med tillit och omsorg som värdeord. Nu sätter vi i gång, eller hur?

—–
Mårten Janson
projektledare på Statens historiska museer

Ovanstående text är en krönika publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara Mårten Janson? Eller vill du skriva en egen krönika eller debattartikel? Mejla oss på omvarld (snabel-a) raa.se.