”Museerna är i hög grad medvetna om sitt koloniala arv”

Uttrycket ”Those who cannot remember the past are condemned to repeat it” (”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det”) har blivit en klassisk aforism. Varianter av det har lagts i munnen på politiker som Winston Churchill och politiska tänkare som Edmund Burke. Det har använts i samband med finanskriser och återfinns på en minnestavla i Auschwitz.

Inte sällan har Peter Josephson, docent i idéhistoria vid Södertörns högskola, av sina studenter fått det som svar på frågan varför de har valt att läsa idéhistoria.

– Jag hade ju själv hört citatet i väldigt många sammanhang, men från början visste jag inte varifrån det kom. Så jag beslöt mig för att undersöka det, säger han.

Uttrycket visade sig finnas i den spansk-amerikanske filosofen George Santayanas bok The life of reason från 1900-talets början. Där används det för att beskriva ett sätt att leva som enligt Santayana utmärker ”vildar” och ”barbarer”.

– Jag blev ganska överraskad när jag såg sammanhanget som det ursprungligen förekom i. Det har ju inte alls samma betydelse som de som återger citatet brukar föreställa sig. Det handlar inte om svenska skolbarn som inte får lära sig tillräckligt mycket historia, säger Josephson.

Då det på Santayanas tid talades om historielöshet avsågs inte nödvändigtvis samma sak som vi gör idag. ”Idag tvekar ingen att beskriva detta sätt att resonera som rasistiskt”, skriver Peter Josephson i sin bok Historielöshetens historia.

Idén till boken föddes ur just detta resonemang. Han insåg att det vore intressant att utreda dels hur historielöshet har definierats i olika tider, dels vad som har avsetts med ”historia” under samma tid.

– Historielöshet är ett begrepp som har kommit att användas väldigt flitigt i den debatten. Och så har det ju varit med jämna mellanrum, åtminstone under hela min livstid. Det är ett politiskt ganska laddat begrepp som representanter för skilda ideologiska läger använder för att dunka i huvudet på sina politiska motståndare, säger Josephson.

Ett begrepp som tas för givet

Peter Josephson avhåller sig från att ge sin egen definition av begreppet, och påpekar att det skulle innebära att hans ”begreppsanvändning bara blir ytterligare en i raden”. Hans syfte är istället studera hur kriterierna på historielöshet har skiftat från 1700-talet till idag. Men han noterar att den vedertagna definitionen av historielöshet idag tycks vara en frånvaro av historisk kunskap, historisk medvetenhet eller kanske en likgiltighet inför det förflutna.

– Det är ju ett begrepp som sällan uttryckligen definieras. Det tas för givet att alla menar samma sak. Men granskar man det lite närmare visar det sig ofta att olika debattörer tenderar att använda begreppet på lite olika sätt. Om en ishockeyspelare inte har sjungit nationalsången vid en landskamp kan den anklagas för att sakna band till sin nation och dess gemensamma förflutna, medan folk på vänsterkanten kan tycka att en lagstiftning kring huruvida samkönade par ska få adoptera kan vara historielös. Så det är ett begrepp som man tenderar att fylla med ett innehåll som motsvarar ens egna ideologiska preferenser, säger han.

Peter Josephson noterar att det finns en historieteoretisk diskussion som idag är ”ganska livlig” och att vissa gör gällande att den traditionella förståelsen för historia håller på att luckras upp eller försvinna.

– I Sverige har vi ju tyckt om att anklaga oss själva för historielöshet och det kan ju naturligtvis vara riktigt eller mindre riktigt, beroende på hur man definierar det. Man behöver ju också vara uppmärksam på att begreppet har olika associationer knutna till sig beroende på om du stöter på det hos en konservativ kulturkritiker eller en marxist, säger han.

Sanning med modifikation

I slutet av 1700-talet och under 1800-talet var det framför allt historiker som talade om historielöshet (”inte sällan i inledningskapitlet till sina världshistoriska översiktsverk för att motivera varför de enbart studerar Europa”, noterar Josephson). Föresatsen var att förklara att stora delar av världen inte hade någon historia, i bemärkelsen utveckling mot en högre grad av förnuft. Världen utanför Europa bestod av ”vildar” och ”barbarer”.

Idag används ordet mer sällan av historiker, utan har snarare flyttat ut i ”ett slags medial offentlighet”.

– I den bemärkelsen förekommer det oftare idag, men å andra sidan då mer som en schablonbeteckning. Det blir inte föremål för lika omsorgsfulla historiefilosofiska reflektioner idag som det blir kunde bli på 1800-talet.

Föreställningen att människans oförmåga att relatera till det förflutna skulle ha att göra med att allting går fortare och fortare är en ”sanning med modifikation”, menar Peter Josephson.

– Idén om att modernitet kännetecknas av ett rasande tempo, den har vi haft med oss från tidigt 1800-tal. Så den är ju inte ny, även om många vill få oss att tro att det här är någonting som utmärker vår tid i mycket större utsträckning än andra. Det återkommer i allt fler sammanhang, till exempel när man diskuterar ungdomars medievanor och konsumtionssamhället, säger han.

”Inte ett vaccin mot totalitära ideologiska preferenser”

Kan historielöshet utgöra ett hot mot demokratin? Peter Josephson tror inte det. Hotet kommer snarare från hur historien används.

– Det finns ju en föreställning i de flesta politiska läger om att historien är viktig. Men den här identifikationen med ett gemensamt förflutet och viljan att etablera ett visst historiskt narrativ kan ju tjäna väldigt olika ideologiska intressenter. Tittar man historiskt så råder det ju inte brist på högt bildade personer med väldigt stora historiekunskaper som inte desto mindre har anslutit sig till olika auktoritära rörelser. Jag tror inte att historiekunskaper i sig själva fungerar som ett vaccin mot mer totalitära ideologiska preferenser. Givet att historiekunskaperna vårdas inom ramen för en demokratisk kultur så kommer de naturligtvis också att bekräfta den och förstärka denna, säger han.

Han påpekar att hans roll som idéhistoriker bland annat är att peka på hur historien kan användas som råmaterial för olika typer av mytbildningar och identitetsprojekt ”som kanske inte nödvändigtvis har så stark täckning i det den historia man säger sig stödja sig på”.

Peter Josephson skulle enligt sig själv gärna ha arbetat mer med material från museer, till exempel gamla utställningskataloger. När han tittar på museer som växte fram runt förra sekelskiftet kan han se hur föremålen ofta är ordnade i enlighet med ”ett visst narrativ” och ”en tid då nationen växte fram”. De skapade gärna en nationell förhistoria som pekade på ett slags framstegsberättelse mot senare tid.

Organisering av materiella artefakter

De första etnografiska museerna, som samlade in föremål från de koloniserade delarna av världen, var inte organiserade på samma sätt. Istället för att presenteras kronologiskt utställdes föremålen i det som kallas för ”ethnografic present”. Det innebär att en kultur eller ett samhälle beskrivs mer statiskt, ofta utan hänsyn till historiska förändringar.

– Här placeras saker och ting sida vid sida utan att sättas in i ett större historiskt sammanhang. Det hade varit värdefullt för mig att utvidga undersökningen till att inkludera sådant material [museiföremål]. Jag tror att om vi vill förstå vad man under olika perioder avser med historia, inte minst materiella artefakter i museimiljöer och hur dessa organiseras, är det materialet en lika viktig ledtråd som den typen av textmaterial som jag i huvudsak har arbetat med, säger han.

I boken påvisar han även att det förekommit kritik mot att det historiska narrativet i sig självt är ett västerländskt påfund.

– Att då arrangera etnografiskt material i enlighet med ett historiskt narrativ, som i sig kan uppfattas som ett västerländskt påfund, kan ju framstå som ett imperialistiskt projekt i sig självt, säger Peter Josephson.

Han konstaterar att museisektorns företrädare är duktiga på att berätta om föremålens ursprung och hur de hamnat på museet. På Södertörns högskolas historikerprogram brukar frågan lyftas i början av utbildningen.

– Och det är ju uppenbart att jag har väldigt lite att lära museernas medarbetare och ledning om de här frågorna. De är ju i allra högsta grad medvetna om de etnografiska museernas koloniala arv. Och de har blivit väldigt duktiga på att sätta in de här artefakterna i ett slags socialt sammanhang, varifrån de ursprungligen härrör. Och det finns även en väldig beredskap, uppfattar jag det som, för att anlägga ett slags metaperspektiv på det här, eftersom man vill berätta om under vilka omständigheter som de här materialen samlats in. Därigenom får man också indirekt ett slags historia över ett kolonialt projekt. Mitt intryck är att museerna är väldigt medvetna om de här frågorna.

Hur ser framtiden ut för historielösheten som begrepp?
– Jag delar ju inte farhågorna om att vår förmåga att tänka historiskt – eller att värdesätta historien – är på väg ut. Men det är klart att det blir allvarligt på sikt om man rustar ner historievetenskapen i skolor och gymnasier. Det kommer ju med jämna mellanrum nya förslag på att banta historieundervisningen i skolan. Det senaste exemplet var när undervisning om antiken skulle strykas. Ser man över längre tid så har ju historieundervisningen krympt, andra ämnen har brett ut sig på dess bekostnad, säger Josephson.

Han konstaterar att ”minnesforskning” har blivit ”hippt i den akademiska världen”.

– Men kunskaper om historiebruk och minnespraktiker är inte nödvändigtvis detsamma som historia, utan snarare kunskap om hur statyer eller symboler blir föremål för ideologiska konflikter och laddas med nya innebörder. Kanske kommer vi att se att traditionell historia får maka lite på sig till förmån för den här typen av initiativ.