”Museerna behövs som aktuella kunskapsnoder i sin samtid”

ESSÄSTAFETT: Digital historieskrivning i en instabil omvärld

Att skriva denna avslutning på essästafetten har blivit ett uppdrag som gäckat mig under flera veckor och om jag vågar mig på att bli lite svävande så tror jag att det hänger ihop med själva grundfrågan i sig. En stund funderade jag rentav på att låta ChatGPT göra jobbet åt mig. Det hade inte nödvändigtvis blivit dåligt, men definitivt inte heller riktigt ”rätt”.

Och det är nog där någonstans kärnan i varför vi behöver museer som är aktuella kunskapsnoder i sin samtid. För att vi som lever i samhället ska ha orken att inte bara samla in och låta någon annan paketera – utan för att också tolka, bearbeta och utmana.

Med mitt inledande inlägg i denna essästafett ville jag väcka ett antal frågor: Krävs det ett nytt sätt att sålla när möjligheten att vara redaktör har fördelats till oss alla genom internet? Får vi med oss perspektiv utanför det som populärt brukar kallas vår egen filterbubbla? Behöver museer förhålla sig till det i sin insamling av samtiden?

Wikipedia omtvistat

Den första frågan berörs i olika grad av flera krönikörer – med särskild spänst i de två första essäerna av Dick Harrison och Elza Dunkels som båda talar om nätencyklopedin Wikipedia. Där Harrison är mer kritisk, med grund i medvetet förvanskade fakta som saluförs via plattformen, så talar Dunkels om ett paradigmskifte i kunskapsuppbyggande. Om jag får sia om framtiden så är det här en fråga där sista ordet verkligen inte är sagt. Inte minst med tanke på att vi ser allt fler museer som aktivt använder plattformen som en del i sitt uppdrag.

Filterbubblor är ett annat ämne som kommer på tal i samhällsdebatten. Anna Loverus resonerar om att AI kan bli ett verktyg som rentav tvättar bort epidemin av ”alternativa fakta”, vilket skapar en hoppfull bild av en framtid där kunskapen är byggd på vetenskap och forskning som blir mer lättillgänglig än någonsin.

Jack Werner talar på sätt och vis också om en filterbubbla. Men här är det vuxenvärldens – och i förlängningen våra minnesinstitutioners – svårighet att förstå och bevara ungdomlig internetkultur. Med en mycket träffsäker referens till hur vi idag hade tolkat 1950-talets tecknade serier om det enda källmaterialet vi haft kring dem var nyhetstidningarnas moralpanik målar han en bild av framtiden, där vi är på god väg att tappa bort en enorm del av våra yngre generationers uppväxt.

En av museernas viktigaste frågor

Jag tror personligen att det här är en av de allra viktigaste frågorna för museerna att hantera över det närmaste decenniet. Det är dock sannerligen inte utan utmaningar när det kommer till juridik, etiska avvägningar och omtanke kring individens integritet. Ett exempel som jag själv reflekterat över är hur vi dokumenterar de tidiga svenska HBTQI+-plattformarna Sylvia och Sylvester, som gav hopp till många personer som tidigare helt saknade en plattform, ofta på grund av geografiska förutsättningar.

Det leder oss med en radioövergång in på den avslutande krönikan från Klas Grinell och Marie Hellervik, som talar om vikten av att museiarbetarnas förmåga att kontextualisera sina samlingar genom berättelser för att behålla sin höga trovärdighet och relevans. Särskilt meningen ”Inte minst i en instabil samtid där samhällets grundläggande förgivettaganden står på spel är det oerhört viktigt att museer bidrar med vederhäftig kunskap” berättar så mycket med några få ord.

Det är antagligen genom just berättelser och kvalificerade tolkningar som vi kan göra historien tillgänglig, även om källmaterialet ibland är flyktigt och – inte minst i en digital informationsålder – ofta alltför omfattande för att kunna bevaras i helhet. För att återgå till exemplen Sylvia och Sylvester så behöver vi kanske inte bevara plattformarnas data om bara berättelserna kan få överleva och förvaltas för framtiden.

Källmaterialet en röd tråd

Som en röd tråd genom essäerna läser jag in att de stora grundfrågorna inte handlar om tekniken i sig. Inte ens när det kommer till AI. Även om ChatGPT blivit ett allt mer vedertaget verktyg så står människan fortfarande i centrum för att både bistå med grundmaterialet och att sedan ställa de rätta frågorna. Det handlar både idag och imorgon om vikten av ett gott källmaterial att utgå ifrån, transparens i kunskapsarbetet och en ödmjukhet inför att ingen människa har hela bilden – och att vårt uppdrag är att agera och dela med oss generöst av den kunskap vi förvaltar.

Det sägs att det enkla påfallande ofta är det allra svåraste. Det verkligt utmanande är nog hur ett museum i dagens digitaliserade samhälle ska, som museilagen med lagtextens självklara enkelhet beskriver: ”bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”.

Jag är därför otroligt glad att vi har tusentals medarbetare runtom i landet som dagligen sliter med den frågan. Vårt kulturarv är i goda händer.

—–
Björn Sundberg är programledare för Digital omställning på museiområdet på Riksantikvarieämbetet.
Det här är den sjunde och avslutande delen i Omvärld & insikts essästafett på temat digital historieskrivning i en instabil omvärld.