”Museet är inte begränsat av sina väggar”

DE NYA MUSEERNA – DEL 6: FÖRINTELSEMUSEET

– Hej Tobias, säger Katherine Hauptman till mannen på skärmen.

– Hallå, säger han.

Det är Tobias Rawet, överlevande från Förintelsen, som besvarar hälsningen. Detta är inget Teamsmöte, utan en interaktiv biografi där Rawet berättar sin historia utifrån frågor som tittaren ställer. Underlaget består av en omkring 1500 frågor lång intervju där han har talat om sitt liv i allmänhet och tiden i Lodz getto och i koncentrationsläger i synnerhet. Med hjälp av AI-teknik kan han svara i realtid.

– Berätta om när du kom till Ravensbrück, säger Katherine Hauptman.

Och så börjar Tobias berätta om koncentrationslägret med plats för 30 000 kvinnor, om hur han som åttaåring klev in genom lägrets portar och möttes av ett berg av kvinnolik.

– Jag minns hur vi ryggade tillbaka och undrade vart vi hade kommit någonstans, säger han och fortsätter berätta om hur barnen särades från sina mammor och därefter fick se hur de förnedrades.

– Det går inte att beskriva i ord.

Skärmen står på Sveriges museum om Förintelsen i centrala Stockholm. Det är en av få installationer som ännu finns på museet, som officiellt invigdes förra året men vars första publika utställning öppnar till sommaren.

Här finns till exempel föremål som makarna Walter och Lilli Brünn, som flydde från Berlin och bosatte sig på Södermalm i Stockholm före krigsutbrottet, lämnat efter sig. Makarnas tyska identitetshandlingar bär en J-stämpel, som tydligt markerar att de är av judisk härkomst.

– Det var ju Sverige och Schweiz som begärde att judar från Tyskland skulle få det här J:et stämplat i passet eller ID-handlingen så att man kunde särskilja att de var judar. De flesta som var judar fick inte komma till Sverige. Men Walter och Lilli blev insläppta, säger Katherine Hauptman när hon visar runt i lokalen.

Hon berättar att Walters och Lillis släktingar mördades i koncentrationslägren, trots att makarna skrivit till svenska myndigheter och bett att de också skulle få komma.

”Inrättandet av ett museum markerar att Förintelsen, även om den inte genomfördes på svensk mark, hänger ihop med Sveriges historia och är en del av Sveriges kulturarv”, står det i presentationen av museet, som är en del av Statens historiska museer, SHM.

– Det här är ett historiskt museum. Vi ska berätta om vad som hände under den här tiden. Det finns mycket populärkultur kring andra världskriget, kring Förintelsen, koncentrationsläger. Det är klart att det mest industriella dödandet skedde i koncentrationslägren. Men det var väldigt många steg innan dess. Det är de här stegen man måste förstå och diskutera för att sätta själva lägren och beslutet om utrotning på kartan. Förintelselägren kommer ganska sent i processen, det är bland annat det vi vill berätta om, säger Katherine Hauptman.

De personliga berättelserna

Att den åttaårige Tobias Rawet blev klassad som politisk fånge då han anlände till Ravensbrück ser Katherine Hauptman som ett exempel på att den stereotypa bilden av Tyskland som en alltigenom välsmord och uttänkt maskin i vissa fall är felaktig.

Det mänskliga finns hela tiden sida vid sida med det omänskligt grymma och i museet är det framförallt de personliga berättelserna och vittnesmålen som ska bära historien. Vilket i sin tur berättigar Förintelsemuseums existens.

– Det finns så många dimensioner i de här personliga berättelserna som kanske visar andra perspektiv än de stora historierna, säger Katherine Hauptman.

– Förintelsen var en sådan genomgripande katastrof i mänsklighetens historia som fortfarande idag påverkar vårt samhälle. Det har tidigare varit ett personligt eller privat ansvar för de överlevande att berätta de här historierna och då begär man att de här personerna ska dela med sig av det svåraste som de upplevt i sina liv. Att inrätta ett museum är ju ett sätt att säga ”det här är ett samhällsansvar, det här är inte bara ert personliga ansvar” till de som bär på de här historierna.

Samtidigt som Statens historiska museer i början av 2021 fick i uppdrag att ta fram ett förslag på hur Sveriges museum om Förintelsen skulle kunna se ut fick Forum för levande historia ett insamlingsuppdrag med särskilt fokus på att fånga intervjuer, berättelser och vittnesmål från överlevande. Även material från deras efterlevande.

– Nu är det bråttom, hur ska vi kunna möta de här berättelserna när personerna inte finns kvar?, säger Katherine Hauptman.

Icke-linjärt berättande

Tekniken bakom de interaktiva biografierna (en liknande har gjorts med Elisabet Citrom, som också överlevde Förintelsen och kom till Sverige efter kriget) är framtagen av USC Shoah Foundation i Los Angeles, som startades av regissören Steven Spielberg. Efter framgångarna med filmen Schindler’s list i början av 1990-talet blev amerikanen så tagen av alla människor som hörde av sig med sina egna berättelser från koncentrationslägren, som de upplevde att ingen ville lyssna på.

Spielberg startade stiftelsen för att kunna bevara vittnesmålen för eftervärlden men är själv inte längre aktivt involverad i stiftelsen, som idag drivs av sakkunniga och forskare. I dagsläget har 55 000 intervjuer, om Förintelsen och andra folkmord, genomförts. Intervjuerna är indexerade så att det går att söka fakta i dem.

– Det är såklart inte samma sak som att träffa en verklig person, men det ger möjlighet till en interaktion som är annorlunda än att läsa en bok eller att titta på en linjär intervju, säger Katherine Hauptman då vi står framför skärmen där Tobias Rawets blick möter oss.

– Man lär sig på olika sätt. Alla lär sig inte genom att läsa från första till sista sidan. Man kanske har speciella frågor eller intresseområden. Då blir det här en annan typ av ingång till det och sedan kan man fördjupa sig i efterhand i stället.

Det finns kopplingar mellan berättelserna om Förintelsen och frågor som diskuteras i samhället idag, något som Katherine Hauptman vill att museet ska understryka.

– Det här kan man fundera över i olika situationer i vår samtid. Den diskussionen som vi har i Sverige handlar om hur många immigranter man har råd att ta hand om och så vidare. Vi behöver också se vad som händer med de människor som lever i krig, förföljelse och terror. Det är en parameter i den här diskussionen, som inte längre finns med i det offentliga samtalet, säger hon.

Efterfrågat av lärare

Sveriges museum om Förintelsen samarbetar med den danska byrån No Parking kring utformningen av utställningsytan. Lokalen har en begränsad yta, vilket förutsätter en stor tilltro till medieteknik, som projection mapping och visual mapping, för att skapa en rörelse i rummet.

– Vi har valt ett sätt att berätta. Det här är inte ett gammalt museum med miljoner föremål, det är väldigt fokuserat på tematiken och berättelsen, och att vi vill fånga de personliga perspektiven som ger fler nyanser till det vi vet – eller tror oss veta om händelseförloppet. Det kommer att vara ett personligt berättarsätt som ger färg till den stora berättelsen.

Ett av museets verktyg, som ska göra det möjligt för besökaren att förflytta sig såväl geografiskt som i tid och mellan händelser och se hur de är länkade till varandra, ska tas fram. Ett poliskt beslut i Sverige kommer att kunna länkas samman med händelser i Tyskland och de ockuperade länderna och sedan sättas i relation till verkliga personers perspektiv.

– Det har varit efterfrågat av lärare, för det kan vara svårt att förstå det här med tid och rum och hur saker hänger ihop, säger Katherine Hauptman.

Detta verktyg ska även gå att använda digitalt, från en dator och i klassrummen.

– Det är så vi försöker jobba. Museet är inte begränsat av sina väggar. Vi vill inte skilja så mycket det som är digitalt och det som är fysiskt. Det digitala är också museet och det kan också flytta sig till andra ställen. Det är inte något extra, det är en del av i produktionen. Så råkar vi ha ett ställe också, säger Katherine Hauptman och konstaterar att det är ”viktigt att det inte bara blir ett Stockholmsmuseum, även om själva huset är här”.

– En annan aspekt av att starta ett nytt museum är att påbörja en insamling. Under senare år har det varit många diskussioner om vad museers samlingar betyder och om det verkligen behövs nya samlingar när det redan finns så mycket som är magasinerat. Men jag tror att det är en viktig manifestation. Förintelsen är en så stor händelse i världshistorien, den måste få plats på samma sätt som en massa andra händelser bereds plats på museer i Sverige. Samlingar ger anledning till att fundera över varför olika museer finns.

Utmaning att koppla ihop informationen

Förintelsemuseets samling kommer inte att bli särskilt stor jämfört med de äldre offentliga museernas. Däremot är ambitionen att den ska vara kopplad till ett flertal andra museer, både det trettiotal svenska musei- och arkivsamlingar som på olika relaterar till Förintelsen, och till internationella institutioner.

– Det här är ju en internationell historia. Det kommer människor och säger ”jag lämnar den här till er, men min mamma lämnade något till Yad Vashem i Jerusalem, och min kusin någonting till Holocaustmuseet i Washington”. Utmaningen för framtiden är inte hur vi flyttar samlingar utan hur vi ska koppla ihop informationen och tillgången och på så sätt hjälpa besökarna att leta sig vidare. Det är det vi vill jobba vidare med. Det är oerhört viktigt att det som arkiveras, oavsett var, ska vara tillgängligt publikt, säger Katherine Hauptman.

Det har inte funnits något självändamål i att frigöra sig från en museitradition i planeringen av Sveriges museum om Förintelsen. ”Man kan vikta verksamheten på nya sätt i vår tid, snarare än att utmana andras val”, anser Katherine Hauptman.

– Jag har nog landat i att det finns någonting värdefullt i museer som innehåller mycket: fördjupning, forskning, utställningar i ett fysiskt rum, digitala resurser och pedagogik, att tänka utifrån vilka förutsättningar man har inom ramen för alla de här grenarna som utgör ett museum. Det är en mångvetenskaplig plats, säger hon.

Det finns även en tradition i hur berättelsen om Förintelsen framställs. Många av de första nedteckningarna av ögonvittnesskildringar gjordes i samband med vittnesmål i rättegångar mot åtalade krigsförbrytare. Men det fanns tidigt en rädsla, inte minst bland de överlevande, att människor i framtiden inte skulle kunna tro på deras berättelser. Därför har skildringarna blivit väldigt grafiska, menar Katherine Hauptman. De första utställningarna byggdes av de överlevande själva.

– Utställningarna byggde ofta på det dokumentära material som till exempel de amerikanska styrkorna fotat och filmat då de befriade lägren. De kan visa stora högar utav människor som ligger döda. Då var det mycket viktigt att det blev känt. Det har blivit ett ganska välkänt sätt för hur man berättar om Förintelsen, säger hon.

Berättelser som håller i 200 år

Numera har diskussionen i högre utsträckning kommit att handla om etiska ställningstaganden i förhållande till vilka bilder som visas. Det finns åtskilliga historier om människor som besökt ett museum och känt igen sina döda släktingar på bilder från koncentrationslägren.

Den typen av bilder kommer inte visas på museet i Stockholm, i alla fall inte utan möjlighet för besökaren att välja om hen vill titta och inte utan en noggrann berättelse om sammanhanget, så att det blir tydligt varför fotot behöver visas. Katherine Hauptman konstaterar att ”det måste finnas någon konsekvens av att vi bygger museet nu och inte på 50-talet”.

– Det här är ingen protest mot bilderna som har fyllt viktiga funktioner, inte minst i rättsprocesser, det är snarare tankar om ’vad kan vi tillföra här och nu?’. Hur kan vi berätta det här på ett sätt som håller i 20 år framåt, eller 200 år framåt? Då tror vi på det här med att komma nära genom de överlevande. Det handlar inte bara om att känna igen sig själv, jag tror inte att man kan göra det, men man har själv en massa relationer i sitt liv och jag vill att man ska få relationer till de här berättelserna, till de få som överlevde och deras berättelser om de miljontals som mördades.

Nytt men samtidigt traditionellt

Till en början kommer det inte finnas någon basutställning, utan istället tematiska utställningar som byts ut. Inom fem till åtta år räknar Katherine Hauptman med att en permanent plats för museet ska vara klar. Hon ser då framför sig ett ”ganska traditionellt” museum. En byggnad som inte bara innehåller museisalar, utan erbjuder plats för reflektion och diskussion och en variation mellan det som går fördjupa sig i och sådant som publiken kan interagera med.

– Vi måste göra någonting som gör att man vill interagera med historien och koppla det till sådant som är relevant i samtiden. Men vi ska, som museipersoner, inte tro att historien är för tråkig i sig. För då behöver vi inte ha ett museum. Det är ju det vi jobbar med. Där tror jag att det finns ett jättestort utvecklingsområde för museerna, säger Katherine Hauptman och peka på skärmen.

– Om man skulle fråga Tobias här vad som är hans viktigaste budskap är det att vi inte ska hata varandra och att det är viktigt att människor behandlar varandra väl, att vi värnar allas lika rättigheter. Han har ju ett skäl till att han berättar om sin historia om överlevnad: han vill bidra till att vi som inte var med då lär oss något för framtiden.

– Samtidigt är det viktigt att vi verkligen pratar om just Förintelsens historiska sammanhang, lär oss om historien. Det går inte att hoppa över de historiska rötterna till antisemitism och antiziganism om dagens rasistiska yttringar ska motverkas. Förintelsen ska inte heller användas som en direkt jämförelse till mobbning på skolgården eller annan diskriminering som sannolikt behöver förstås och motarbetas utifrån sina historiska premisser. Jag tror ju på historiens kraft och att den påverkar oss. Men det blir problem när vi hoppar över mellansteget med historiska kunskaper, det blir för långt avstånd för kunna dra lärdomar då. Historia är en viktig del i vår mänsklighet och vårt relationsskapande.

Det här är del 6 i Omvärld & insikts artikelserie om de nya museerna. Här hittar du övriga artiklar.