Nutid och framtid i fokus Museernas omvärldsdagar

Enligt en färsk undersökning från Myndigheten för kulturanalys är anslagen till kultur, medier och folkbildning nere på 2004 års nivåer. Museernas ekonomiska förutsättningar att driva sin verksamhet diskuterades flitigt när museerna möttes på vårmötet i Karlstad i april.

Som Martin Linde formulerar det här: det är frågan som ”i princip allting annat är beroende av”.

När museerna nu möts igen på Museernas omvärldsdagar – som arrangerades för andra året i rad, denna gång på Sörmlands museum i Nyköping – var det med en smått annorlunda inställning: för att orientera sig i en sådan samtid krävs både nya kompetenser, arbetssätt, kanske även prioriteringar.

Om Gundela Petterssons presentation av hur det gick till när taket på Naturhistoriska riksmuseet rasade och museet fick stänga får utgöra en symbol för hur hela museibygget står inför en ny verklighet av eftersatt underhåll så låg fokus på lösningarna och lärdomarna av att befinna sig i stormens öga. Stängningen ledde till att Naturhistoriskas personal lånades ut till Nationalmuseum, och sedan kom tillbaka med nya kunskaper. Museet gjorde tematiska utställningar på köpcentrum och bibliotek, vars anställda i sin tur surrade med museipersonalen som saknade sitt museum, vilket gjorde att biblioteket frontade med sina böcker om dinosaurier och flora och fauna.

Behöver museerna tänka entreprenöriellt? Marina Jogmark, lektor i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet, känner av rummet och konstaterar fort att entreprenörskap ofta ”sammanblandas med management eller att driva företag”. Syftet är ekonomisk bärighet, inte vinst, och målet är fortfarande bibehållen integritet. Hans Lindholm Öjmyr, chef för Dansmuseet, öppnade försiktigt den förbjudna frågan om gallring med orden: ”Det är minerad mark. Det är lite hysch-hysch”. Det finns exempel på museer som avsamlar, det vill säga gör sig av med en viss kategori av föremål, för att öka i en annan. Hur ska museerna annars kunna samla in sin samtid, och inte bara förvalta en statisk samling?

”Står vi inför att föremålen måste söka om sina tjänster?” frågade en orolig åhörare.

LÄS ÄVEN: Etik ställs mot pragmatism i framtidens museisamlingar | Riksantikvarieämbetet

Framtidsarkeologer

Nya tider, nya strider och nya roller. Gunnar Almevik, professor i kulturvård vid Göteborgs universitet, lägger sista handen på en ny strategi för kulturarvskompetens. Framtidens kulturarbetare är enligt honom både jurister med specialiseringar, framtidsarkeologer, utredare inom konst- och kulturarvsbrott och säkerhetspersonal. Att höra Almeviks spaning var som ett eko från oktober månads samtal om kulturlokaler, där självaste kulturministern presenterade sig som ”ofrivillig fastighetsskötare”.

– Idag är kulturarv ingen nischverksamhet: det är integrerat i andra ekonomiska fält, men det är inte synligt, säger Gunnar Almevik.

Riskhantering av naturkatastrofer, väpnade konflikter, vandalism, olaga handel, energikrav och förstörandet av kulturarv – till exempel i Odessa i Ukraina – skapar nya arbetsuppgifter. Bygg allianser med otraditionella aktörer för inflytande, men också stabilitet. Kulturarv ska betraktas som en social process, något vi fick en fingervisning om redan i det välkomnande talet från riksantikvarien Susanne Thedéen, som meddelade att Riksantikvarieämbetet fått 84 miljoner till skydd av kulturarv från civilförsvarsbudgeten .

En sjuttonårig museichef

Ett exempel på nya kompetenser ger Susanna Harjula och Karolina Cederlund från Sörmlands museum, som i utställningen ”Barnen på Nynäs” arbetat med återbruk. Där fick Hasse, ”museets egen Mulle-Meck”, en kreativ uppgift: att skapa en blomma av ett gammalt armeringsjärn (något som går i linje med Almeviks spaning om en hantverkare som också är likvärdig medarbetare på museet). Eller när Historiska museet i somras uppfann en ny roll – junior museichef – för att försöka nå en ny, ung målgrupp.

– Vi tog det på allvar, det var ingen prao-plats, sa Historiska museets Åsa Marnell om sin sjuttonårige vikarie Neo Holgerssons månad som chef på museet.

Den andra halvdagen gick delvis i kulturpolitikens tecken. Museipanelen, med Kajsa Hartig, Hans Lindholm Öjmyr och Larissa Borck, blev ett andningshål för att ventilera förutsättningarna för bland annat kultursponsring, en fråga som dissekerats på sistone. Men kan privatpersoner och näringsliv täcka de offentliga hålen? Hartig oroade sig för hur det skulle se ut under sämre tider:

– När donationerna sinar, vad gör man då?

Borck, som arbetar som antikvarie med ansvar för digital utveckling vid Sörmlands museum,  menade å sin sida att donationer inte skulle gynna en kulturell delaktighet – de som donerar är ofta inte de som besöker museet.

– Vi har problem, men man ska vara försiktig med att öppna Pandoras ask. Vi har redan en bra modell: offentlig upphandling. Om företag skulle kunna komma med anbud om att till exempel sponsra museet under fem års tid skulle vi vara i ett helt annat läge, sa hon.

Jenny Madestam, docent i statsvetenskap och lektor i offentlig förvaltning vid Försvarsakadademin på Södertörns högskola, påminner i sin presentation om att frågan om – och kritiken mot – att ”böja sig för kommersiella intressen” inte är ny när det kommer till de kulturpolitiska målen. Redan när formuleringen om att motverka kommersialismen ströks 2009 diskuterades detta.

”Kulturutskottet har fortfarande låg status”

Principerna om armlängds avstånd och konstnärlig frihet är dock intakta. Enligt Madestam har kulturen ett syfte inom politiken, nämligen att bemöta nationalistiska och populistiska idéer. Som exempel tar hon Sverigedemokraterna: de är det enda partiet som har en vision och drömsamhälle inom kulturområdet. Inget annat parti formulerar och använder sig av kulturpolitik på ett lika tydligt sätt idag som när vi för första gången fick en kulturpolitik i Sverige på 1970-talet.

– Partierna förstår att kulturen är viktig och speciell, men det är en paradox. Kulturutskottet har fortfarande låg status, konstaterar Madestam.

Kanske kan kritiken rädda de kulturpolitiska målen. Tidskriften Utställningskritik har under snart tjugo år försökt fånga museivärldens tysta kunskap i text. En stor fråga för chefredaktören Aron Ambrosiani är att i tider när de lokala kultursidorna och kritiken fått stryka på foten använda sina begränsade resurser för att behålla tidskriftens identitet och kvalitetskrav.

– Det är värdefullt att dessa tre grupper – akademiker, kritiker och museologer – möter samma läsare, säger Ambrosiani.

Han kommer med en uppmaning till publiken: nästa gång ni besöker en utställning, skriv om det. Det händer något när man sätter ord på en museiupplevelse.

LÄS ÄVEN: ”Hur kan vi bli mer framåtsyftande utan att tappa vår kärna?” | Riksantikvarieämbetet

 

—–
Fredrik Thorén
frilansskribent