Ny modell skapar föremålens berättelser

I det internationella projektet Gendered interpretation möts forskning och praktik i en modell där ett föremåls genus ska fastställas. Det är en modell som tar fasta på museipedagogernas arbetssätt.

– Museipedagoger jobbar ständigt med att tolka föremål och samtala kring dem tillsammans med de grupper vi möter. Och då måste vi ju ta reda på svaren, säger Maria Dalhed Persson, chef på Publik- och pedagogikenheten på Vasamuseet i Stockholm.

För några år sedan kom historikern Svante Norrhem, verksam vid Lunds universitet, i samspråk med kollegor från Australien, England och Holland, samtliga intresserade av genusfrågor, kring föremål och materialitet.

De hade blivit varse om hur miljö och föremål bär på historia lika väl som dokument, att materiell kultur kan användas för att skapa nya insikter, och bestämde sig för att gemensamt fördjupa sig i ämnet föremålens genus.

Vid en konferens i Lund tog ett samarbetsprojekt mellan historiker och museer form.

Nu, fem år senare, befinner sig projektet i avslutningsskedet. Till hösten kommer en skrift och hittills har två artiklar publicerats i internationella tidskrifter.

– Hela idén var att skapa en modell för hur man kan göra en biografi över ett föremål, säger Svante Norrhem, som tillsammans med James Dybell vid University of Plymouth i England är ansvarig för projektet.

Modellen följer ett föremåls hela historia, tillbaka till dess ursprung för att därifrån bygga en berättelse runt den, om materialet, vilka som arbetade med det, hur det omvandlades till ett föremål, hur det distribuerades och så vidare. Vem högg ner trädet som sedan blev ett redskap, vem sprängde i gruvan för att möjliggöra brytningen av järnmalm? Fram träder en levande berättelse om människorna som kantat ett föremåls väg.

Genus färgar berättelsen

Svante Norrhem nämner klädesplagget handskar som ett exempel. De handskar som var moderna i Europa på 1600-talet hade sitt ursprung antingen i Sibirien eller Nordamerika. Men vilka var det som jagade djuren vars päls blev handskar? Hur såg jägarsamhällena ut – och hur såg de ut ur ett genusperspektiv? Hur påverkades genusrelationer i dessa samhällen när efterfrågan på handskar ökade?

– Tanken är enkel. Hur kan vi väcka intresse för ett föremåls berättelse? Föremålen ligger oftast i montrar och vi är förhindrade att ta i dem – hur får man liv i dem? Museer är ju bra på det, men hur kan man bli bättre? Det här är ett sätt att få människor att tycka att det blir mer spännande, säger Svante Norrhem.

Och modellen kan tillämpas på alla museer, menar han.
– Man kan göra det genom att läsa in sig på forskning och skapa en berättelse kring ett föremål. Vill man vara mer avancerad kan man sätta sig in i källmaterialet, säger han.

Nya frågor till ett föremål

En bit in i projektet inbjöds Vasamuseet, som jämte Victoria & Albert Museum i London fick testa modellen och se om det genom att skapa varje föremåls egen biografi går att omtolka föremålen eller ge dem andra berättelser än de som tagits för givna.

Där Victoria & Albert ägnar sig åt ett mer detaljerat källarbete kring specifika föremål arbetar Vasamuseet bredare med föremålstyper utifrån befintlig forskning.

Maria Dalhed Persson, enhetschef på Publik-och pedagogikenheten på Vasamuseet och en av dem som ingått i projektet, kallar det för att ”ställa nya frågor till ett föremål”.
– Det gäller inte bara själva museiföremålet, det kan också handla om materialet, eller vem som använde det, vem som beställde det och vad det betydde i sin samtid. Men också vad föremålet betyder när det hamnar på ett museum. Vilket sammanhang får föremålet där och hur tolkar publiken det? Det är ett sätt att ta reda på hur ett föremål har tillverkats, använts eller kanske bytt ägare och sammanhang, säger hon.

På Vasamuseet pågår just nu forskningsprojektet Dräkt där en mer omfattande dokumentation och analys görs av textilierna.

När klädfragmenten skulle pusslas ihop visade det sig att det som antagits vara ett par byxor i själva verket var en kjol.

– Vi tolkar saker utifrån det vi tror att det ska vara, säger Maria Dalhed Persson.
– Vi vet från bevarade skriftliga källor att det fanns kvinnor och barn med på Vasa men att de bara skulle vara med den första biten av resan ut till ytterskärgården där Örlogsbasen låg på den tiden. Relativt ny forskning visar att kvinnor förekom på örlogsskepp i större utsträckning än man tidigare har antagit, men på ett mer informellt sätt eftersom de inte finns uppförda i bemanningslistor och besättningsrullor, säger hon.

”Det här har pedagogerna gjort i trettio år”

Maria Dalhed Persson är entusiastisk över arbetet med projektet Gendered interpretation, men medger att hon inledningsvis blev ”lite brydd”.
– Det är inte så vanligt att man som praktiker blir inbjuden i ett forskningssammanhang, det var roligt. Men det är väl det här som vi som pedagoger har gjort i trettio år? Det är ju det vi gör. Det är en utbredd missuppfattning att museipedagoger ”visar utställningar”. Museipedagoger jobbar ständigt med att tolka föremål och reflektera och samtala kring dem tillsammans med de grupper vi möter. Och då måste vi ju ta reda på svaren.

– På Vasamuseet har vi en samling välgjorda repliker av föremål som vi utforskar på olika sätt med grupper. Vi utökar samlingen i samarbete med våra föremålsintendenter. Ett av de senaste tillskotten är en liten svepask med en spännande inristning på locket. Där står MOD, vilket skulle kunna betyda att den tillhört en kvinna, eftersom D i initialer från äldre tid syftar på ett kvinnonamn. Kanske hette hon Malin Olofsdotter? Vi vet ju inte, men det ger upphov till intressanta samtal med skolklasser, säger Maria Dalhed Persson.

– Dokument, föremål, bilder, målningar, etsningar och så vidare fungerar som ett pussel som vi lägger tillsammans med elever, så jobbar nog de flesta museipedagoger. Hela grundsynen är att vi skapar kunskap utifrån de pusselbitarna, det blev Svante förtjust över, säger hon.

Professionalitet snarare än ytlighet

– Jag, liksom många av mina forskarkollegor, har haft lätt för att bli provocerade av att det är för enkla och ytliga berättelser på museer. Men jag måste säga att jag har fått en oerhörd respekt för den fantastiska professionalitet som finns på museerna, hur man tar hand om och vårdar objekten, hur man tänker kring utställningar och hur svårt det är att skapa en utställning som lockar och säger något, som inte är för avancerad. Jag har fått en stor ödmjukhet, nu ser jag på ett annat sätt, säger han.