”Om vi kan bygga en konsthall här finns inget som hindrar någon i en stor stad”

I slutet av maj 2022 publicerade Sveriges radio ett inslag med rubriken ”Lämnar toppjobb i Stockholm för konsthall i Tornedalen – som inte finns”. Det handlade om Theodor Ringborg, som sagt upp sig från jobbet som konstnärlig ledare på Bonniers konsthall i Stockholm för att bli vd för en ännu obyggd konsthall i Vitsaniemi, en by med 63 invånare, knappt tre mil söder om Övertorneå.

Theodor Ringborg påpekar att det är ett syftningsfel i rubriken – och att han gillar det.

– Man kan läsa den som att Tornedalen inte finns. Och det är ju ganska korrekt i relation till vad många känner inför den här platsen, säger han, då han tar emot i sitt kök hemma i Hedenäset, några kilometer norr om Vitsaniemi, där han sedan knappt ett år tillbaka bor med sin familj. Det är här, från köksbordet, som han än så länge utför sitt arbete.

När Konsthall Tornedalen står klar kommer den drygt 1200 kvadratmeter stora laduinspirerade byggnaden innehålla ett större galleri, butik och restaurang. Den kommer att vara utrustad med klimat- och säkerhetssystem som möjliggör lån av konstverk från hela världen.

Saknas möjlighet att låna in verk

Här ska historisk konst av lokala konstnärer ges möjlighet att visas i den miljö där den har skapats. Theodor Ringborg berättar att Nationalmuseum äger 26 verk av Sten Kauppi, som föddes i Jukkasjärvi. Den danska konstnären Emilie Demant-Hatt, som periodvis var bosatt i Torne lappmark, har verk på Nordiska museet. Den samiska konstnären Nils Nilsson Skum likaså.

Idag saknas förutsättningar att låna in dessa verk till Tornedalen.

– Det finns hur många som helst som är del av den norrbottniska konsthistorien men som inte finns tillgängliga här. Dem vill jag uppmärksamma, säger han.

Ännu är inte ens betongplattan gjuten, men på pappret har Konsthall Tornedalen funnits i närmare ett och ett halvt decennium. Grundaren Gunhild Stensmyr ville, efter en karriär inom musei- och konstsektorn, bland annat som intendent för Bildmuseet i Umeå och grundare av Skäret Konsthall i Skåne, rikta blickarna tillbaka till den plats där hon själv vuxit upp, och som under hennes ungdom ständigt utmålats som hopplös och utan framtidsutsikter (och där AMS i folkmun hade betydelsen ”Alla måste till Stockholm”).

Den första projektplanen skrevs 2010.

Theodor Ringborg gissar att Gunhild Stensmyr ser etableringen av en konsthall i Tornedalen som ett sätt att säga ”det finns visst en framtid här”.

– Det har jag beundrat, den linjen gillar jag, säger han.

”Konstkillen som hänger i Tornedalen”

För två år sedan blev Theodor Ringborg ordförande i Stiftelsen Konsthall Tornedalen. Han tillbringade själv mycket tid i trakten eftersom hans fru är uppvuxen där, och var nyfiken på projektet. Han kontaktade Gunhild Stensmyr för att få reda på mer och sögs snabbt in.

– Gunhild fattade att ”jag har den här konstkillen som har det här jobbet, som hänger i och gillar Tornedalen”. Hon är bra på att samla på sig folk, hon är väldigt entusiasmerande, säger Theodor Ringborg.

Varför han sedan valde att bli vd för Konsthall Tornedalen – och att säga upp sig från Bonniers Konsthall – är en fråga som har två svar. Det ena är att konsthallen behövde signalera att detta är en seriös satsning.

– Finansiärer och bidragsgivare behövde se att projektet hade en framtid. Vem ska göra jobbet? Då blev jag den häst som folk skulle våga satsa på, säger Theodor Ringborg.

Det andra skälet var av privat karaktär: han hade nyligen blivit diagnosticerad med ett allvarligt hjärtfel. Liggande på hjärtintensiven på SÖS blev en flytt till Tornedalen en högst levande tanke.

– Jag och min fru hade alltid tänkt att vi någon gång i framtiden skulle vilja bo i Tornedalen. Men där kom framtiden så himla nära, säger han.

– Men visst, jag hade ett jobb som man normalt sett inte slutar på. Folk mördar för att bli konstnärlig ledare på Bonniers konsthall. Det är ett otroligt privilegium att få vara där. Men det här kändes spännande.

Ordet ”spännande” går att definiera på flera sätt. Theodor Ringborg kallar också karriärvalet för ”en jättechanstagning”, eftersom projektets finansiering var långt ifrån klar då han tackade ja till jobbet.

– Färdplanen mot en finansiering kändes så tydlig att det skulle gå att få ihop om vi bara gjorde jobbet. Men det hade också kunnat gå åt helvete på hur många sätt som helst. Och då hade jag suttit här utan kneg, säger han och reser sig för att hämta kaffepannan som visslar på spisen.

Konsthall Tornedalen är ett finansiellt pussel där kommun, region, näringsliv och privata donationer utgör bitarna. Istället för att, som brukligt, satsa på en antingen helt offentlig eller privat lösning skapas något som Theodor Ringborg kallar för ”en ny finansiell modell för hur etableringen av en kulturinstitution kan gå till”.

– I en glesbygdskontext är det sällan kommunen har så mycket medel att den kan bygga en konsthall, en teater eller en konsertlokal. Du kommer heller inte ha den enskilda stora industrin som gör det. Därför måste vi hitta andra vägar framåt, säger han.

Övertorneå kommun och Allmänna arvsfonden är två av konsthallens finansiärer. Och i början av december fick Konsthall Tornedalen besked att Region Norrbotten går in i projektet med 8,75 miljoner kronor, som ursprungligen kommer från Tillväxtverkets nämnd för regional utveckling.

Det är inte kulturpengar, poängterar Theodor Ringbom, som tycker att fler institutioner borde söka den här typen av medel.

– Jag tror många underskattar sig själva. De tänker att ”vi håller på med konst, därför ska vi bara ansöka om konstmedel”. Men om man öppnar en kulturinstitution så genererar det ringar på vattnet för ett lokalt samhälle som är värdefulla. Inom kultursektorn är vi ganska dåliga på de argumenten, säger han.

”Platsen är till för dem som bor här”

Hur många bitar av pusslet som i nuläget saknas vill Theodor Ringborg inte berätta. Däremot medger han att den så kallade gröna omställningen, den nya industrialiseringen av norra Sverige, har skapat en spänning kring regionen.

– Om du vill göra en betydande skillnad inom ditt fält, om du så är konstvetare, arkeolog eller ingenjör, så är Norrbotten just nu ett ganska bra ställe att vara på. Så det gör ju att man får en tilltro till framtiden. Och det är en konsekvens av den omställningen. Men platsen är ju inte byggd för dem som flyttar hit, den är ju för folk som redan bor här.

Northvolt, har du pratat med någon där?

– Jag har pratat med alla. Jag har ingen skam i kroppen. Jag har ringt folk och sagt: ”Hej, jag håller på att bygga en konsthall, vill du vara med?” Det kan ju sägas att jättemånga har sagt nej till oss. Men de har alla sagt det på ett otroligt bra och trevligt sätt. Ingen tycker att det är en dålig idé.

Att bygga en verksamhet från grunden ger Theodor Ringborg möjlighet att tänka innovativt när det gäller organisationen. Konsthall Tornedalen kommer inte nödvändigtvis formas så som andra kulturinstitutioner traditionellt har byggts, med en chef, en kurator, en kommunikatör, en pedagog och så vidare.

Här kommer kunskap om norrbottnisk historia och en vilja att utveckla regionen vara minst lika viktiga egenskaper som ett konstintresse.

Theodor Ringborg stoppar in en snus.

– Att man tänker mindre i termer av utställningar och mer om den här platsen och vad den kan vara för människor, med samtal, event, mat och butik, står över att man kan snacka om måleriska tekniker hos Helmer Osslund. Vi kan vara mycket mer, särskilt med den historia som Tornedalen har, säger han.

– Jag själv är inte tornedaling, jag talar inte meänkieli. Det är jätteviktigt för oss att ha någon som gör det, snarare än att anställa en häftig kommunikatör. Och vi kanske behöver en kommunikatör som har jobbat med turism och besöksnäringen, som är van vid att berätta att det är värt en bit att åka hit.

Tala till människors olika intressen

Har det funnits stunder då Theodor Ringborg har tvekat på att konsthallen verkligen kommer att bli av? Ja, det har det, medger han. Men inte längre. Möjligen oroas han av det instabila ekonomiska läget i samhället, som gör att priset på virke kan skjuta i höjden.

Desto mer bekymrar han sig över om besökarna ska hitta till konsthallen.

– Om människor väljer att komma eller inte, det måste fortfarande vara upp till dem. Det är en variabel som alla i kultursfären har. Man sätter upp en utställning och hoppas på att folk ska komma, säger han.

I en by med 63 invånare har en kulturinstitution inte råd att betrakta sin målgrupp alltför smalt. Konsthall Tornedalen både måste och vill tänka bredare.

– Ett av mina stora irritationsmoment i världen är hur intresseområden särskiljs. Många verkar vara av uppfattningen att om du är intresserad av flugfiske så kan du inte vara intresserad av konst. Men jag tror inte att jag är unik i att kunna tycka att det är kul att titta på Helmer Osslund och fiska lax. I min värld ryms båda. Och då tror jag att det ryms i andras världar också. Det är vårt ansvar att försöka bryta ner illusionen om att man inte kan vara intresserad av det ena och det andra.

Theodor Ringborg berättar att traktens skidspår passerar vid platsen där konsthallen ska byggas.

– Då måste vi vara öppna för att det ska gå att skida till konsthallen. Det kan vara gratis entré för skidåkare eller att de bjuds på varm choklad eller något annat. Det är ett sätt att öppna upp för att de som ägnar sig åt andra typer av aktiviteter ska känna att det här är del av deras värld och deras rymd.

Konstens relation till naturen

En av de många lokala konstnärer han vurmar för är Hjalmar Rönnbäck, som föddes i Boden i slutet av 1800-talet. Han ansågs talangfull och fick börja på en målarskola i Stockholm, men kallades hem efter bara en månad för att arbeta på gården.

Särskilt inspireras Theodor Ringborg av en intervju i Sveriges Radio från 1948, där Rönnbäck likställer sitt jobb som bonde med att vara konstnär, genom relationen till naturen.

– Hans poäng där är inte dum, säger Theodor Ringborg och pekar ut genom fönstret, mot den snö- och istäckta Torneälven.

– Om vi börjar prata om relationen till landskapet och naturen, så tror jag att vi kan hitta fram till väldigt många människor – jägarna, fiskarna och hantverkarna – som annars inte skulle intressera sig för konsten.

Theodor Ringborg minns hur han själv som ung och oerfaren museibesökare tyckte att det var läskigt att gå på Moderna museet. Det är ett minne han vårdar ömt när han ska skapa en mötesplats med norrbottnisk konst som grund.

– Jag tror att det är en styrka hos mig, att jag vet att folk inte tycker att det är jättekul. Man valsar inte bara in på museer. För många är det ett rum där de inte riktigt vet hur de ska bete sig.

Parallellt med den historiska konsten vill Konsthall Tornedalen närma sig samtidskonsten genom att jobba nära och långsiktigt med lokala konstnärer. Det ska finnas möjlighet att erbjuda plats på en utställning när de har verk att visa upp.

– Det kommer att vara vår process, att visa historisk konst i gallerierna och samtidskonst utanför. Det finns ingen brist på lokaler direkt. Det finns lador och gamla hus, men vi kan också vara utomhus. Samtidskonsten är inte den konst som behöver de här fyra vita väggarna med säkerhet- och klimatsystem, säger han och tillägger:

– Men det är klart, allt det här är ju bara tankar. Jag håller på att bygga ett hus.

Hemligt första spadtag

Huset, ja. Frågan om när det kommer att stå klart har han fått många gånger. Även den här dagen svarar han som han gjort i tidigare intervjuer.

– Jag kommer inte att berätta när vi tar första spadtaget. I den bästa av världar skulle vi bygga konsthallen i hemlighet.

– Vi är så klart intresserade av att bygga Konsthall Tornedalen, men i vår organisation är vi lika intresserade av att visa att det går att bygga ett kulturrum i en landsbygd. Om vi klarar av att bygga en konsthall här finns det ingenting som hindrar någon annan från att bygga en teater i en stad där det bor 500. Och att vara de som radikalt förändrar det kulturella landskapet i Sverige är ju en stark drivkraft, säger Theodor Ringborg.

– Det vi gör kan plockas och appliceras på andra bygder. För om vi ska vi ha en levande landsbygd, så får det inte bara handla om vår landsbygd, utan ett större grepp om landsbygd som idé.