Per Nilsson: ”En holistisk utbildningsupplevelse börjar med forskning”

Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Temat för 2024 års Internationella museidag, som anordnas av Icom, syftar till att lyfta kulturinstitutioners centrala roll i att erbjuda ”en holistisk utbildningsupplevelse”. I museisammanhang förknippas ordet holistisk idag kanske främst med den typ av helhetsupplevelser som erbjuds i turnerande utställningar, framtagna av särskilda produktionsbolag. I dessa produktioner utmanas den klassiska museiutställningens pedagogiska grepp av ett konceptuellt tänkande och formspråk, med inspiration från såväl fantasieggande konstinstallationer som temaparker.

Det är sällan enskilda museer som ligger bakom produktionerna, då kostnaderna i tid och resurser för att ta fram dem oftast överstiger vad ett regionalt eller lokalt museum kan avsätta för en utställning. Genom sitt flyttbara format är dessa produktioner heller inte låsta till museer, utan kan installeras på oväntade platser såsom mässhallar och industriområden, vilket ger möjligheter att möta ny publik och locka museiovana besökare.

LÄS ÄVEN: Kajsa Hartig: ”Vi kommer inte undan frågan om immersiva upplevelser”

Så vari ligger egentligen skillnaden mellan en utställning i en industrilokal och en utställning på ett museum? Vad kan ett museum erbjuda en besökare som inte går att få någon annanstans?

Högt förtroende kräver en hög kunskapsnivå

Museer kan och ska erbjuda kunskapsbaserade upplevelser som i likhet med de ovan nämnda produktionerna både underhåller och utbildar. Men museer har också lagstöd för att erbjuda ett mer långsiktigt perspektiv på utbildning, kunskap och forskning. Enligt museilagen ska museer främja kunskap och kulturupplevelser genom en kunskapsbaserad publik verksamhet som präglas av allsidighet och öppenhet. Lagens 8 § säger också att: ”Ett museum ska bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde.”

Enligt en forskningsrapport från SOM-institutet (2023:15) är förtroendet för museer som bransch bland det högsta av alla samhällsbranscher. I en kommentar till rapporten lyfter Sveriges Museers ordförande detta förtroende som mycket glädjande, men att det även innebär att vi måste slå vakt om vår integritet och att museernas budskap måste bygga på självständiga val som baseras på forskning och kunskap.

Här skulle jag vilja lägga till att det är centralt att museer själva producerar ny kunskap och forskning som en del av kärnverksamheten för att besitta den kompetens som krävs för att göra dessa val. Det innebär i sin tur att vi som arbetar på museum inte bara ska utbilda. Vi behöver också själva utbildas.

Här vore det intressant med en aktiv dialog mellan museibranschen och universiteten. Vad innebär det att ha hög kompetens inom ett ämnesområde idag? Vilka utbildningar har branschen behov av när evidensbaserad kunskap ifrågasätts och kulturarvsinstitutioner riskerar att bli slagträn i dagspolitiska debatter? Och vad kan forskning om och av museer tillföra i denna dialog?

För att ha den kunskap som krävs i framtiden behöver museer också själva vara aktiva forskningsaktörer, i samarbete med universitet, i egen regi och/eller i samarbete med andra museer. Samarbeten med universitet och delaktighet i den akademiska miljön är grundförutsättningar för att museer ska kunna delta i och själva kunna bedriva kvalitativ forskning. Men vi kan också erbjuda en spännande plats för att både bedriva och presentera forskningsbaserad kunskap i fler format än genom traditionella akademiska texter. Utställningar är ett exempel, men det finns utrymme för kreativitet kring vad ett sådant format skulle kunna vara. Och det kanske viktigaste av allt: på museer runtom i landet finns en outsinlig kunskapskälla i form av högkompetent personal med lång erfarenhet av att arbeta med det material, de föremål, platser och situationer som ska beforskas.

Museer = sanningspunkter?

Men vad är det som gör att människor har högt förtroende för just museer? Varför tror våra besökare på den kunskap vi förmedlar? Den amerikanske sociologen Thomas Gieryn har i boken ”Truth-Spots: How Places Make People Believe” (2018) funderat kring vad det är som ger vissa platser trovärdighet. Han använder begreppet truth-spots, ”sanningspunkter”, för att beskriva platser som har en särskild legitimitet, platser som fortsätter att upplevas som trovärdiga trots samhällsförändringar och digitala alternativ.

Gieryn menar att det finns tre essentiella ingredienser i detta trovärdighets- eller sanningsanspråk: den unika lokaliseringen på en specifik plats, platsens materialitet samt de berättelser, narrativ, tolkningar och bilder som förknippas med den. Sammantaget ger detta platsen en särskild mening och värde. Gieryn tänker att digitala plattformar kan fungera på ett liknande sätt, men hävdar att även dessa är beroende av en dialog med fysiska platser i sitt trovärdighetsanspråk.

Jag vill hävda att museer fungerar som truth-spots i samhället, vilket SOM-undersökningen också ger ett tydligt stöd för. De tre förutsättningarna för trovärdighet sammanstrålar också i museernas utställningar där autentiska föremål ger trovärdighet åt de berättelser som förmedlas – berättelser som i sin tur utgår från just de föremålen, på just den platsen och i just den byggnaden.

LÄS ÄVEN: ”Den vetenskapligt baserade kunskapen är hotad”

Museer som platser och institutioner står för något värdefullt och förtroendeingivande, något som en besökare inte kan få någon annanstans. Som Sveriges Museer skriver ligger ett stort ansvar i detta, och vi behöver förvalta detta förtroende på bästa sätt. Men om vi ska kunna erbjuda den holistiska utbildningsupplevelse som Icom beskriver behöver vi prioritera vårt eget kunskapsskapande och vår egen forskning. En holistisk utbildningsupplevelse på ett museum behöver därför inkludera en holistisk syn på kunskap och forskning som en integrerad och essentiell del av det museer gör och kan erbjuda.

Museer måste därför ges möjlighet att avsätta resurser, tid och visioner till detta grunduppdrag. Det är en förutsättning för att vi även i fortsättningen ska fungera som trovärdiga hörnstenar i framtidens samhällsbygge.

_______________________________________
Per Nilsson (fil dr) är forskare och arkeolog på Östergötlands museum. Han är en del av styrgruppen i nätverket FOMU, Forskning på museer, och har varit extern styrelseledamot i forskarskolan GRASCA. Han sitter också med i Riksantikvarieämbetets nystartade FoU-råd.

Ovanstående text är en debattartikel publicerad på Omvärld & insikt, Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på inlägget? Läs mer här.