Så fick museet tillbaka föremål från sjunket skepp – efter 241 år

I början av oktober överlämnades skeppsklockan från örlogsfartyget Prinsessan Sophia Albertina vid ett statsbesök av det nederländska kungaparet.

Överlämningen skedde på Vasamuseet i Stockholm och innebar den sista pusselbiten i ett arbete som har pågått under drygt två års tid, då Marinmuseum i Karlskrona tackade ja till att ta emot föremålen.

Eftersom det är ett statsutbyte har skeppsklockan och de 200 övriga föremål som bärgats från Prinsessan Sophia Albertina inneburit täta kontakter mellan de båda ländernas ambassader. ICMM och Riksantikvarieämbetet har varit till hjälp.

Att föremål byter land på det här sättet är ovanligt.

– Vi har blivit upplästa på juridiken. Vi har inte hittat något annat exempel som vi kunnat lära av, så det har varit lärorikt och spännande att följa det här projektet som ett rättsprejudikat. Men det har inte varit någon besvärlig byråkrati, alla har hjälpt oss vidare, säger Johan Löfgren, samlingschef på Marinmuseum i Karlskrona, när han ska sammanfatta lärdomarna från processen.

Att det går är den viktigaste lärdomen

Bland det han lärt sig nämner han ”right of sovereign immunity”, rätten till suverän immunitet, som innebär att ett fartyg tillhör det land vars flagg det bär, oavsett var det förliser. Om ett land gör anspråk på fartyget är det alltså fritt fram att hämta det.

– Men framför allt har vi lärt oss att det här går att göra. Det är inte något vi kommer att göra rutinmässigt, fartygen och föremålen bevaras bäst på havsbotten, men då och då händer det att man vill ha tillbaka föremål. I det här fallet hade vi inte bärgat det själva, vi hade inte heller tagit initiativ till det. Men nu blev vi erbjudna föremålen, säger Johan Löfgren.

Vraket efter örlogsfartyget Prinsessan Sophia Albertina har varit känt sedan 1989.  Nederländska fiskare visste att det låg något i vattnet, men hade inte rapporterat det. Nu fastnade en fiskare med sin trål, dök ned och upptäckte att där låg ett vrak, sönderslaget och utspritt över botten.

När RCE, Nederländernas kulturbyrå, senare utförde egna dykningar lyckades man inte identifiera vraket. Fyndet av muskötkulor gjorde att man kunde dra slutsatsen att det handlade om ett örlogsfartyg. Ett dendroprov visade att fartygets trä hade avverkats omkring 1750.

Det var först när en privat dykare kunde bärga fartygets skeppsklocka, som var märkt med ”Meijer 1738” (efter gjutaren Gerhard Meyer), som de nederländska myndigheterna kunde konstatera att fartyget sannolikt hörde hemma i Sverige.

I början av 00-talet drogs slutsatsen att det måste handla om Prinsessan Sophia Albertina, som ritades av skeppsbyggaren Gilbert Sheldon, stod färdigt år 1764 och förliste i augusti 1781.

Av myndigheterna fick dykaren löfte att förvara skeppsklockan hemma hos sig så länge han levde, men för några år sedan meddelade han att han ville att klockan skulle återlämnas till Sverige.

Även andra föremål som bärgats, till exempel tackjärn från barlasten, skulle återlämnas.

– Det var eftersom sakerna redan var bärgade och konserverade och Nederländerna inte ville ha dem som vi tackade ja, säger Johan Löfgren.

Större delen av föremålen överlämnades i somras, men det bestämdes att skeppsklockan, det stora symbolföremålet, skulle sparas till statsbesöket i oktober.

– Det här är en stor och viktig insamling, det finns inte så mycket bevarat från 1700-talsskeppen. För oss blir det en länk till linjeflottan på 1700-talet, till den här förfärliga tragedin.

Ja, berättelsen om Prinsessan Sophia Albertina är en av de mörkare i den svenska flottans 500 år långa historia.

Örlogsfartyget var på väg till Spanien för att eskortera en konvoj med handelsfartyg. Det rådde spänningar mellan Frankrike och Storbritannien och britterna kapade neutrala handelsfartyg för att stoppa insmuggling av krigsmateriel till fransmännen. Ett antal länder, däribland Sverige, Ryssland och Danmark, hade kommit överens om att bevaka och skydda handelskonvojerna.

Den här augustikvällen gjorde storm och dimma att konvojen löstes upp och Prinsessan Sophia Albertina kom ur kurs. När det blev natt för andra gången tyckte besättningen sig skymta en lanterna och att de därmed lyckats lokalisera ett av de andra fartygen.

Men det visade sig att ljuset inte tillhörde ett fartyg utan fyren på ön Texel.

Fartyget hamnar på en sandbank där det trycks sönder. 400 man drogs ned i djupet. Endast ett trettiotal överlevde.

– Förlusten av ett helt linjeskepp var väldigt påtagligt för flottan, man hade inte så många fartyg. Kompetens gick förlorad, de som satt på kunskapen, fartygschefen och officerarna, var de som omkom, säger Johan Löfgren.

Nytt liv åt historien

Just nu visas föremålen i ett tillfälligt utställningsrum som kommer att finnas kvar över nästa sommar. Därefter kommer vissa av föremålen att flytta till utställningen Skepp & folk.

Föremålen som övertagits från Nederländerna adderar egentligen inte så mycket till historien om Prinsessan Sophia Albertina.

Men återlämnandet gör att historien får nytt liv.

– De är inga revolutionerande föremål, men katastrofen är i det närmaste okänd, och den väpnade neutraliteten talar man inte så mycket om. De här föremålen blir symboler, som minnen av en särskild händelse och har saknats i våra samlingar, säger Johan Löfgren.

LÄS MER: Fler artiklar på temat SÅ GJORDE VI