Så skapas tillgänglighet för alla i det digitala museet

Det är lätt hänt att tillgängligheten blir lidande när en fysisk utställning ska översättas till ett digitalt format, tror Tove Hjelm, som har skrivit en masteruppsats om tillgänglighet i det digitala museet, som nu finns tillgänglig hos Göteborgs universitet..

– Man har lagt ner så mycket arbete på den fysiska utställning, där man involverar olika expertis, man arbetar med att få fram en känsla i ett rum, sedan slänger man ihop en digital version lite snabbt på slutet. Men då blir det en efterhandslösning som till stor del utgår från hur den fysiska utställningen är, istället för att man funderar över vad det digitala formatet kan erbjuda, säger hon.

Efter en tid som IT-konsult valde Tove Hjelm att för några år sedan att vidareutbilda sig inom digital design för lärande, med fokus på tillgänglighet. Intresset för tillgänglighetsfrågor hade hon med sig från ett tidigare arbete som stöd för familjer med barn och ungdomar med funktionsnedsättning, oftast ADHD eller autism.

När det blev dags för masterarbete kom hon i kontakt med Världskulturmuseet i Göteborg, där hon tog sig an museets digitala utställningar ur ett tillgänglighetsperspektiv.

– Det har varit en otroligt intressant kontext att få arbeta i. Det är en värld där så mycket binds samman, inte minst i den digitala upplevelsen; det är kultur, det är IT, lärande, pedagogik, säger Tove Hjelm, som valde att fokusera på utställningen Korsvägar, som finns i både fysiskt och digitalt format.

– Jag såg att det finns rätt mycket tillgänglighetsproblem i den digitala utställningen. De var också medvetna om det, och visste att det var kritiskt att göra något åt det. Men framför allt ville de lära sig vad de kan göra bättre, och det är en kompetens som de kanske inte har. Även om de finns ett stort engagemang kring det, så visste de inte riktigt vart de skulle börja, säger hon.

Skapa likvärdiga upplevelser

De fyra riktlinjer som Tove Hjelm har tagit fram ska ses som ”mer diskussionsunderlag än en färdig lösning”.

– Men en sak jag har funderat mycket över är hur olika typer av media kan skapa likvärdiga upplevelser. I utställningen som jag jobbade med finns det till exempel en del som handlar om vatten, och i introduktionen presenteras ämnet med olika typer av media. Du kanske har ett videoklipp, en kort textintroduktion, bilder och kanske olika typer av grafer, den typen av information som kanske kan förstärka innehållet. Och ljudklipp. De här kan fungera både i samspel med varandra men också var för sig. Föredrar du att titta på ett videoklipp så ska du inte också vara tvungen att läsa texten. Och vill du inte titta på videoklippet ska det kunna räcka att du läser texten eller tittar på bilderna, säger hon.

Digital tillgänglighet handlar om mer än att sensoriskt och motoriskt uppfatta information och kunna navigera på en webbsida. Till exempel att det är möjligt att lyssna på texter, att det finns textöversättningar i videoklipp, att det finns beskrivningar av bilder, att det är rätt konstraster, att man ska kunna använda olika hjälpmedel för att ta sig runt på sidan.

Detta har varit en viktig insikt för Tove Hjelm.

– Något som slagit mig är hur viktig det är med det emotionella, att väldigt mycket av museiupplevelsen inte handlar så mycket om information utan om en upplevelse av något slag. Det är en väldig utmaning, det blir ett annat sätt att tänka kring tillgänglighet som inte handlar om att kunna ta till sig information rent sensoriskt och motoriskt, utan att kunna dras med och få en likvärdig emotionell upplevelse som vid en fysisk utställning, säger hon.

– Jag har tänkt nästan lite modulärt, att det finns olika delar med olika informationstyper där man för varje sådan inte funderar så mycket hur man kan översätta information mellan dem utan hur varje media talar för sig själv. En text kanske inte skapar samma känsla när den läses upp som syntetiskt tal. Det funkar inte alltid bara att översätta texten till ljud. Men om du spelar in ett videoklipp där du uttrycker dig på ett annat sätt kanske upplevelsen kan bli densamma, fastän informationen inte är uttryckt med exakt samma ord.

Fokus på synnedsättningar

Under sitt arbete har Tove Hjelm fokuserat på personer med någon form av synnedsättning, allt ifrån att man har en lätt synskada till att man är helt blind, och personer med dyslexi.

– I och med att det är så stor del av utställningen som är baserad på det visuella och text så är det en väldig utmaning. Är det ett fysiskt museum kan man fortfarande få en känsla av rummet, man kan höra ljud och man kan ta på föremål, på ett sätt som man inte kan göra när det är digitalt. Där blir syntolkning och att kunna skapa en engagerade upplevelse utifrån det du hör en väldig utmaning, för att man inte har den fysiska kontakten till föremålen, säger hon

En annan grupp som Tove Hjelm har tittat på är äldre användare.

– På grund av bland annat åldersrelaterade funktionsnedsättningar är det en grupp som ofta är underrepresenterad både när det gäller fysiska och digitala utställningar, samtidigt som det är en grupp med stort kulturellt intresse, säger hon.

En utmaning är, menar Tove Hjelm, att skapa en överblick så att besökaren får förutsättningar för att ta till sig innehållet.

– Det är lätt att det blir en bild och en stor textmassa. För att förstå om texten är relevant måste du gå igenom hela texten. Eller så struntar du bara i det för att det blir för mycket. Där kan man hjälpa användaren att få en överblick av vad det här kommer att handla om, säger hon.

Överblicken kan till exempel vara några nyckelord som beskriver de stora frågeställningarna i materialet. Det kan vara en kort textsammanfattning, en bild eller ett kort videoklipp där ämnet introduceras.

– Sedan är det av vikt att man använder ett språk som är anpassat efter målgruppen, att man ser till att förklara om det är svåra begrepp, att man inte bara förutsätter att man måste ha ett väldigt specifikt ordförråd för att kunna förstå innehållet, säger Tove Hjelm, som påtalar kraften i en god historia.

– Det är ett väldigt intuitivt sätt för människor att lära sig, att skapa någon sorts ordning i innehåll så att det får en logisk följd när saker berättas, som en berättelse, snarare än uppstapling av fakta. Det hjälper en att sortera innehållet och göra innehållet logiskt, så att man kan ta det till sig, säger hon.

Vilka har varit de största utmaningarna för Världskulturmuseet?
– Väldigt mycket har handlat om att man inte har haft tid och resurser att prioritera det här tidigare, och det har varit någonting som har varit en positiv effekt av pandemin att när man stängt ner och den fysiska verksamheten legat nere, så har man plötsligt haft möjlighet och tid att sätta sig in i det.

Vem ska äga den här frågan i en museiorganisation?
– Det måste bli ett samarbete mellan utställningsproducenten, som har ett ägande över den publika utställningen, och ledningen, som ger guidning och de resurser som de behöver. Jag upplever att en nyckelfaktor för världskulturmuseet har varit att det finns ett stort intresse, en vilja, man vill att alla ska få ta del av det på samma villkor. Sedan finns det mer att göra, precis som för de allra flesta museer. Jag har kollat runt och ganska få, egentligen inte något exempel som varit helt bra ur ett tilltillgänglighetsperspektiv. Så det är komplext, säger Tove.

Är det kostsamt att göra en digital utställning som är tillgänglig för alla?
– Det måste inte vara kostsamt, för mycket handlar om att man gör det bättre för alla. Man kommer ändå nå ut till fler och göra ett bättre arbete överlag, man förlorar inte något på det. Det är vägen dit, att se till att man har resurserna och kompetensen som behövs som kanske är det kostsamma. Men sedan tänker jag att man får igen det i längden, för att man når ut till fler. Och de personer som i vanliga fall inte ens väljer att ta sig dit kanske också tar sig till fysiska utställningar i större utsträckning om man visar att man har digitala kanaler som funkar.

Olika förutsättningar, olika möten

Den avslutande av de fyra riktlinjerna handlar om att få in tillgänglighetsaspekten i en kontinuerlig process, att inte bara göra, checka av och gå vidare, utan att göra det till en del av det vardagliga tänkandet.

– Människor är så komplexa, det kommer alltid att dyka upp nya scenarier, där man får nya insikter om hur människor fungerar, det kanske kommer nya riktlinjer på juridisk nivå, det kommer nya saker som man måste leva upp till som organisation. Man måste ha de glasögonen på, vara medveten om att det är något man hela tiden måste utvärdera, vara medveten om att man måste göra det bättre. Hela tiden testa med användare, utvärdera, fråga vad de tycker, läsa på, och hela tiden försöka göra bättre, annars kommer det att stagnera, säger Tove.

Riktlinjer i all ära, men den som vill nå fram till alla sina besökare behöver förstå hur människor fungerar. Två personer med samma funktionsnedsättning kan möta en situation på helt olika sätt.

– Jag har gjort användarstudier där användare har fått dela sin skärm när de besöker de här sidorna. Det har varit mycket a-ha-upplevelser, som är svåra att översätta till någon annan. Man måste ta del av det själv och förstå att det är människorna bakom riktlinjerna som är det viktiga och att alla människor gör på olika sätt, säger Tove.

 

Riktlinjer för tillgänglig design

1. Designa för likvärdig tillgång

• Presentera information med flera metoder, som text, ljud, video och bilder.
• Se till att informationen som används kan urskiljas. Till exempel att talet i ljudinspelningar går att uppfatta, och att bilder går att förstora.
• Ge stöd för olika navigationsstilar. Se till att utställningen går att besöka både med och utan hjälpteknik som skärmläsare eller förstoringsmjukvara.
• Låt besökarna anpassa hur innehållet visas i utställningen.

2. Designa för likvärdig förståelse

• Ge multimodala sammanfattningar och introduktioner, för att hjälpa besökarna att få en överblick över innehållet.
• Använd ett språk som är förståeligt, till exempel genom att undvika jargong och förtydliga nyckelbegrepp.
• Använd ett övergripande narrativ och tydliga teman, för att hjälpa användaren att förstå hur innehållet i utställningen hänger ihop.

3. Designa för likvärdigt engagemang

• Använd olika format för att ge lika engagerande upplevelser. Istället för att direktöversätta information mellan olika format, fundera över hur budskapet bäst förmedlas i just det formatet.
• Erbjud flexibla inlärningsmål, genom att till exempel låta användaren välja svårighetsgrad eller utforska ämnen ur olika perspektiv.
• Utnyttja styrkan i berättande. Historier skapar sammanhang, logik, och engagemang, som kan göra det lättare att ta till sig innehållet.
• Se till att användaren kan välja hur de använder interaktiva element, som spelbaserat innehåll, quiz, eller delar av utställningen där användaren själv kan bidra med innehåll. Det kan till exempel handla om att låta användaren dela med sig av egna erfarenheter genom text, att spela in ett ljudklipp, eller rita en bild.

4. Utveckla interna arbetssätt för tillgänglighet

• Istället för att låta den teknologiska lösningen styra utformningen av utställningen, välj den tekniska lösningen för utställningen som passar för ändamålet, verksamheten och användarna.
• Se till att den kompetens och de resurser som behövs finns tillgängliga inom organisationen.
• Involvera användare med ett brett spektrum av förmågor genom hela utvecklingsprocessen.
• Inkludera tillgänglighet som en kontinuerlig process, där arbetet ständigt utvecklas i takt med att verksamheten lär sig mer och att krav förändras.