Samtidsdokumentation i kristider

– Samlande och forskande är en sorts motor för museers övriga verksamhet och tvingar fram utveckling inom de publika och vårdande områdena. Det gäller särskilt när man jobbar med samtiden, säger Elin Nystrand von Unge.

Hon doktorerade i etnologi 2019 med avhandlingen Samla samtid: Insamlingspraktiker och temporalitet på kulturhistoriska museer i Sverige som lades fram vid Stockholms universitet.

Elin Nystrand von Unge beskriver kunskapsprocessen som en övergångsrit bestående av flera moment. Processen präglas av liminalitet, det vill säga en sorts gränsland mellan två normaltillstånd.

– Det är ett tillstånd där lite vad som helst kan hända. Processen från att en idé föds till att samla in i fält och besluta om på vilket sätt det ska ske, om något ska dokumenteras eller om insamlingen ska vara föremålsbaserad – alla de här stegen är väldigt potenta. Det kan hända mycket på vägen, säger Elin Nystrand von Unge.

Förändrat samlande

I vilken utsträckning museer har bedrivit insamling och samtidsdokumentation har naturligtvis varierat stort över tid. I många museers barndom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet låg fokus på insamling och forskning.

– Sedan har museipraktikerna förhandlats om till att vara mer öppna, inbjudande och publika. Det har också blivit knepigare att samla; magasinen är fulla med föremål, och vårda- och visa-delen har tagit mer plats och ekonomiska resurser, säger Elin Nystrand von Unge.

Men insamlingsprojekten har växt fram alltmer på senare år och mycket kan förklaras av sociala medier och nya digitala verktyg, menar Elin Nystrand von Unge. Museer kan samla och ordna det insamlade ganska snabbt utan så stora kostnader.

– I dag är det tydligt att insamling på nätet under kristid är en del av den publika verksamheten i högre grad än tidigare. Med det sagt är allt insamlande publikt, även om man inte har sett det så, Elin Nystrand von Unge.

Metoder för att få distans

Även om samtidsdokumentation har blivit enklare att genomföra så är den behäftad med hemmablindhetens risker. Därför behöver museer objektiveringsverktyg: teoretiska perspektiv och metoder, för att skapa erforderlig distans, menar Elin Nystrand von Unge.

Om man är ny när det gäller samtidsdokumentation – var börjar man då?
– Det finns många kunniga inom området så mitt råd skulle vara att kontakta nätverket Doss (Dokumentation samtida Sverige). Men det saknas en aktör som har medel och kan jobba aktivt för det behövs en samordnande instans. Det finns ett behov av mer resurser för att samordna så att vi inte dubbelarbetar när vi gör akuta kris- samtidsdokumentationsprojekt.

 ***

Röster om pågående samtidsdokumentationsprojekt med anledning av coronapandemin

Sofia Breimo, etnolog vid Västerbottens museum

– Vi har en lång tradition från Sune Jonsson och framåt av att jobba med samtidsdokumentation.

Hur började ni projektet med att dokumentera upplevelser av coronapandemin?
– Vi började omkring mitten av mars. Jag kom tillbaka från en ledighet och det talades om eventuella restriktioner. Jag och fotografen sa: ”Det här måste vi fokusera på.” Vi stuvade om i kalendrarna för att göra plats för det här, vad det nu skulle bli. Känslan var att det var bråttom. Nu ser vi att det här kommer pågå länge så vi behöver stanna upp och utvärdera dokumentationen längs vägen.

Vad gör ni?
– Vi har dels en frågelista på museets webbsida där folk kan svara själva. Tidigare har vi fått be folk att skicka in via mejl men den här gången har vi skapat ett webbformulär.

– Vi har också valt ut platser som vi dokumenterar fotografiskt och beskrivande och med spontana intervjuer. Vi gör också återkommande besök på de utvalda platserna. Vi har dessutom kontakt med fem informanter i olika åldrar och livssituation som vi kommer följa genom upprepade telefonintervjuer med treveckorsintervall löpande under våren, och kanske längre än så. Det här återkommande, uppföljande känns viktigt.

Hur gjordes urvalet av informanterna?
– Först fick vi fundera på hur många vi kan följa. Vi har valt personer utspridda över länet, i olika åldrar och olika livssituation. Men när sådant här händer så går det snabbt. Därför måste man stanna upp ibland och fråga sig: Vad är det vi missar?

 ***

Anna Hadders, utställningsproducent vid Regionmuseet Kristianstad

– Jag är inte etnolog utan utställningsproducent och ekolog från början. Känslan när pandemin bröt ut var: Nu händer det något som vi måste fånga och jag får göra det efter min förmåga. Jag hade en idé sedan tidigare om att göra en utställning om rädslans makt och lust. Runt den 17 mars kändes det högaktuellt att försöka fånga upp vad människor känner när det gäller rädsla just nu.

Hur gjorde ni?
– Jag satte samman ett webbformulär med tre frågor, exempelvis: ”Vad är du mest rädd för just nu?” Vi skickade ut ett pressmeddelande och sedan medverkade jag i direktsändning i radio och det blev även artikel i vår lokaltidning. Vi har också spridit det på facebook. På nio dagar fick jag in 280 svar och det tycker jag är bra för ett regionalt museum. En del svarar så klart att de inte är rädda.

– Vi har gett dem som svarar möjligheten att vara anonyma. Det finns möjlighet att lämna mejladress och telefonnummer och säkert en tredjedel gör det. Vi har sagt att vi kanske återkommer till dem och därmed skulle vi kunna hitta personer för att göra djupare intervjuer med längre fram.

 ***

Dragan Nikolić, forskningsansvarig vid Regionmuseet Kristianstad

– Just nu är det viktigt att vi själva kommunicerar våra känslor. Jag vill gärna höra hur ni mår och tänker och hur ni arbetar i en krissituation – därför har jag skickat ut en inbjudan om att skriva dagbok. Inbjudan har gått till länsmuseerna och de statliga museerna. Tanken är att samla in och analysera museers samlande av samtidsdokumentation. Jag vill sprida det som exempel på hur krisetnografi* tillämpas. 

– Vi behöver utveckla beredskap och modeller för krisetnografi. Och vi skulle behöva skapa grupp för samordning av krisetnografi.

*Krisetnografi är ett begrepp som Dragan Nikolić myntade 2017.

*** 

Aron Ambrosiani, digitala medier-producent vid Nordiska museet

– Vi har började vår coronainsamling den 17 mars. Av de svar som skrivs in hos oss är drygt hälften publicerade publikt och kopplade till en karta så att man kan se vad som händer i närheten av en själv. Jag har försökt spana runt på de exempel som lagts i Doss facebooktråd och det är få andra som visar upp de insamlade svaren direkt.

Vilken plattform använder ni?
– Vi hade redan byggt upp en publiceringsplattform i samarbete med Norsk Folkemuseum. Vi använder samma plattform som dem så även om vi har olika publika delar utåt är koden bakom plattformarna exakt densamma.

– Plattformen ligger på Minnen.se respektive Minner.no. Minnen är en del av paketet som norska KulturIT bygger så man får höra med dem om hur man vill ha tillgång till systemet.

– För att kunna göra saker snabbt behöver man ha gjort dem tidigare, då kan man använda och bygga vidare på det man redan har.

***

Anne-Lis Nilsson, intendent/arkivarie vid Malmö museer

– Vi gör inte som vi brukar den här gången. Den största skillnaden är att vi inte fick så mycket tid att förbereda oss. I vanliga fall diskuterar vi inom vår samtidsdokumentationsgrupp hur vi skall gå till väga och vilka frågeställningar vi ska ha. Nu får vi göra det lite baklänges. Rutinerna för insamling och dokumentation är dock de samma.

Vad har ni riktat in er på?
– Vi har två dokumentationsprojekt: det ena är att vi samlar in berättelser och bilder från folk som jobbar eller studerar hemma just nu, det andra är att vi dokumenterar hur företag drabbas av coronakrisen. 

– Vi har jättebra rutiner för hur vi ska göra men det är lite svårt att få folk att skriva.

 ***

Christoffer Sandahl, samlingschef vid Blekinge museum

– Vi ville få ut frågeformuläret fort och vi lät dem som svarar vara anonyma. Om det var rätt eller fel får vi se men det kan ha gjort att fler har svarat. Det man ser i många av de svar som vi har fått är att själva svarandet verkar vara terapeutiskt. Folk skriver ganska långa svar som inte sällan också kan vara väldigt känslosamma.

***

Linnea Persson, etnolog vid Norrbottens museum

– Vi har valt att låta människor filma sin vardag. Nu gör vi ett test med tre personer som har fått i uppdrag att göra en fältdagbok i videoformat. Vi har inte riktigt gjort urvalet och skissar på uppdraget, men vi vill ha en spridning vad gäller ålder, kön, och yrkesgrupper. Vi gör det här testet och så får vi se om det fungerar. Vi vet inte för detta att samla in mobilfilmat material är nytt.

***

Lina Wennersten

Artikeln baseras på webbinariet K-samtal om museers samtidsdokumentation i kristider. Lyssna på det här.

Karta över samtidsdokumentationer om coronaviruset i Norden

Kartan visar samtidsdokumentationer och insamlingar om coronaviruset i Norden. Kartan är sammanställd av nätverket DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige) och nordiska kontaktpersoner.

Läs mer: The New York Times har skrivit en artikel om hur museer i många länder har initierat projekt för att dokumentera coronapandemins effekter.