Skärm under omförhandling

Redan innan öppning ringlar en kö på tjugo besökare över kullerstenarna utanför Postmuseum i Gamla stan i Stockholm. Åldersspannet är ungefär 2 till 70 år. Strax börjar dagens första slot-tid i ”Postis”, en utställning utformad som en postterminal. Publikanstormningen sedan öppningen för ett par månader sedan har krävt att man förbokar sitt besök på fredagar och helger.

– Vi vill främja lek, framför allt i grupp, berättar Julia Gunnarsdottir, utställningsproducent och pedagog. Genom ”Postis” ska barnen få känna hur det är att både kroppsarbeta, undersöka och samarbeta.

I det lilla omklädningsrummet byter de barn som vill om till väst och skyddsskor. Så börjar brev och paket röra sig över rullbandet. De sorteras sedan efter färg och form i vad som liknar en riktig, men färgglad postterminal signerad scenograf Annika Thore och konstruktör Fred Lindfors.

– Driften att sortera är mänsklig och medfödd, menar Julia Gunnarsdottir. Vi har inga introduktionstexter i utställningen. Viljan att sortera kommer barnen hit med själva.

Omkring oss i utställningen bärs paketen vidare. De skannas, vägs och placeras i hyllor, skåp och brevlådor. Barnen leder arbetet, enstaka vuxna assisterar eller tar en bild med mobilen. I personalrummet serveras munkar av tyg. I omklädningsrummet sopar en tvåårig nybliven postarbetare golvet med nitisk noggrannhet. På väggen hänger två kartor av papper – en över Sverige och en över världen.

”Postis” är nästintill helt analog. En ensam skärm på väggen visar en övervakningsfilm från en riktig postterminal. Framför den finns tangentbord och en styrspak. Båda är urkopplade och upplevelsen är således inte ett dugg interaktiv.

– Ibland frågar vuxna besökare: ”Vad ska man göra här?”. Man leker, svarar vi då, säger Julia Gunnarsdottir.

Från skärm till pärm

I september 2024 kom Folkhälsomyndigheten med nya rekommendationer om barns skärmanvändning. Barn under 2 år bör inte använda skärm alls, enligt de nya råden. Äldre barns användning ska begränsas till 1-3 timmar per dag.

Samma höst kom nya direktiv från Sveriges utbildningsminister. Skärm ska bli pärm i skolan och på förskolorna ska kravet på digitala verktyg plockas bort. Den ”ogenomtänkta digitaliseringen” ska vändas.

Även WHO rekommenderar numera så lite skärmtid som möjligt för alla barn under fem år.

Men samma rekommendationer har också kritiserats – för att vara alarmistiska och orealistiska i den tid vi lever i.

”Hur är det tänkt att föräldrar ska utesluta skärmar i andras hem eller på offentliga platser som de små barnen tar del av? frågar sig Helena Sandberg, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö universitet i ett pressmeddelande för forskningsrapporten ’Små barns digitala liv’.

”Det är nästan omöjligt, även i det egna hemmet. Dessutom skulle vi få den första generationen som inte exponerats för skärmar sedan teven fick sin naturliga plats i de svenska vardagsrummen i slutet av 1950-talet.”

Billiga material

I terminalen på ”Postis” fortsätter barnen att sortera. De vuxna besökarna har slagit sig ned ovanpå de större, golvfasta postpaketen och ser ned i sina mobiler.

Här råder inget skärmförbud – och ska man vara noggrann innehåller Postmuseums lekbetonade utställning inte en utan två skärmar. Skärm nummer två är liten och visar paketens (påstådda) innehåll när de röntgas: en nalle, ett pulver, en haj.

 – Ibland fastnar barn vid skärmar i utställningar, förklarar Julia Gunnarsdottir. En testar och det bildas snabbt en kö omkring för att alla vill prova.

 – Vi var rädda att det skulle bli så här, men det har faktiskt fungerat bra. Skärmen är bara en del i sorteringskedjan och efter en stund byts man av.

 Den relativa skärmfriheten i utställningen är också ett sätt att använda sig av rummet, menar hon. Postmuseum ligger inrymt i en fastighet från 1600-talet som köptes av Postverket 1720. Nyligen genomgick huset en omfattande renovering.

 – Huset är museets största objekt. Vi har inte satt igen några fönster härinne, och vi får in väldigt mycket ljus. Det är en härlig rymd att få vara i, tycker jag.

 Det finns också en ekonomisk aspekt av den skärmfria miljön. Samtidigt som ”Postis” känns både påkostad och inbjudande består materialet i utställningen av relativt billiga material: trä, kartong och tejp.

 – Vi är ett litet museum och ingen här jobbar endast med teknik. För att ta hand om digitala skärmar måste vi köpa in service utifrån.

Nya rekommendationer, förändrade utställningar

Gustav Wollentz är arkeolog med särskild inriktning på kritiska kulturarvsstudier och undervisar bland annat om museers digitalisering vid Linnéuniversitetet.

Skärmarna har generellt tagit allt större plats i barnutställningar de senaste tio åren, förklarar han, även om det förstås finns skillnader mellan länsmuseer och statliga diton, storstad och landsbygd. Tillgången till digital teknik är överlag en ekonomisk fråga.

– Museernas ekonomi har blivit alltmer begränsad de senaste åren och förutsättningar för att utveckla digitala lösningar har inte funnits på alla museer.

Tror du att Folkhälsomyndigheternas nya rekommendationer kommer att innebära att utställningarna för barn förändras?

– Det kan jag tänka mig. Sannolikt blir det mindre användning av skärmar.

Men FHM är en svensk myndighet, påminner Gustav Wollentz, och museerna i Sverige hämtar även intryck från europeiska och globala sammanhang genom nätverk, konferenser och andra typer av erfarenhetsutbyte.

– I de sammanhangen är digitala verktyg ofta i fokus.

Vilka är då förtjänsterna i analoga utställningar för barn, respektive de som fokuserar på digitala verktyg? I utställningar med digitalt fokus finns möjlighet till en större mångfald vad gäller sätt att uttrycka sig eller interagera på, menar Gustav Wollentz.

– Skärmar kan fungera som ett komplement och tillföra en interaktiv del i utställningen. Till exempel att man levandegör en karaktär, eller ställer frågor till en skärm utan att en guide behöver vara på plats, säger han.

– Men skärmen kan aldrig ersätta det taktila, för då minskar lärandet.

Att en utställning är helt skärmfri behöver däremot inte innebära en risk i sig.

– Utställningar kan ju levandegöras via pedagoger och interaktion kan skapas på helt analoga vis.

Den postdigitala museiupplevelsen

Vilka former kan då vinna ny mark i framtidens barnutställlningar – om skärmarna blir allt färre? Gustav Wollentz tror att vi går mot postdigitala uttrycksformer.

– Det innebär att vi rör oss sömlöst mellan det digitala och det analoga utan att vi märker det. Det postdigitala medför inte att det digitala förlorar betydelse – det ser jag som osannolikt – men att det blir kontraproduktivt att tänka på en tydlig uppdelning mellan digitalt och analogt, säger han

Den postdigitala museiupplevelsen involverar våra händer och alla våra sinnen – och projektioner, AI, VR, och Motion Capture-teknologi.

– Jag tror att vi kommer gå ifrån skärmen allt mer – men att utställningarna kommer att använda sig av digitala verktyg som stimulerar alla sinnen, med interaktionen i fokus. Interaktion har visat sig vara mycket viktig för att skapa en lärandeupplevelse, säger Gustav Wollentz.

 

Ida Säll
frilansskribent