Stor oro för nytt avtal om bildlicenser

Bildupphovsrätt är den organisation som fördelar upphovsrättsersättning till bildskapare. Den bevakar sina medlemmars intressen gentemot museer, kommuner och regioner genom två avtal: bildavtalet och samlingsavtalet.

Det förstnämnda avser användandet av bilder på digitala plattformar, både internt och externt, till exempel webbplatser, elektroniska nyhetsbrev och sociala medier samt kostnadsfria trycksaker.

Samlingsavtalet  gäller för digitala databaser, oavsett den är helt publik eller enbart tillgänglig för medarbetare.

Båda är licenser som löper på årsbasis. Fram till årsskiftet går de ännu under namnen ”utvalda verk” respektive ”samling”.

Men i slutet av september sades alla avtal upp och ska nu ersättas med nya.

Jenny Rudvall, chefsjurist på Bildupphovsrätt, anger tre skäl till att avtalen har genomgått en översyn. Det första är att de allmänna villkoren, som tidigare har kunnat se olika ut från användare till användare, nu är lika för alla. Dessa har dessutom separerats från prislistan, som däremot kan skilja sig mellan olika användare.

Det andra skälet är att fånga upp användning som tidigare inte ingått i licensavtalen. Under covidpandemin blev det till exempel vanligt att museer önskade göra digitala visningar av vissa verk, vilket inte hade något stöd i licensen.

– Vi har försökt fånga upp all typ av användning som faktiskt görs så att det täcks av licensen på ett ordentligt sätt. För det måste ju stå där, säger Jenny Rudvall och nämner användande av verk i en powerpoint-presentation som ytterligare exempel.

 

Förenkla redovisningen

Det tredje skälet, och det som förmodligen innebär den mest märkbara förändringen för museer, är att licensavtalet övergår från att omfatta, som tidigare, antalet återgivningar – till antalet verk. Enligt det gamla avtalet redovisade museet hur många gånger ett verk visas, vilket innebar att om samma bild visades i tre olika digitala kanaler räknades det som tre återgivningar. Museum med både en svensk och en engelsk hemsida fick alltså betala för två återgivningar av samma verk.

Nu räknas det istället som en.

– Det här med att hålla reda på hur många gånger ett verk har använts kan vara lite krångligt. Och eftersom det är svårt att hålla ordning på vill vi förenkla redovisningen. Så det enda som museerna och kommunerna behöver hålla ordning på är vilka verk som har använts under året, säger Jenny Rudvall.

Enklare för museet, helt enkelt. Men för att konstnären ska få sin ersättning i motsvarande utsträckning ökar samtidigt kostnaden per verk. Det gör att den gamla prislistan inte går att jämföra med den nya.

Det är detta som gjort flera museer oroliga, att det nya avtalet skulle innebära ökade kostnader.

Kritiken är missvisande, tycker Jenny Rudvall. Det nya avtalet innebär bara ett nytt sätt att räkna.

– Vi är ganska säkra på att det inte kommer att bli dyrare över lag. Det kan nog bli det för några, men det måste inte bli det för alla. I huvudsak är det samma som tidigare, säger hon.

 

Känslig fråga

Men ännu har inte museerna låtit sig övertygas. Organisationen Sveriges museer skickade nyligen ut en enkät för att kartlägga hur dess medlemmar ser på situationen och avtalsförslagets möjliga konsekvenser. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har rekommenderat sina medlemmar att avvakta med att underteckna avtalet.

Kommunala museer med mindre än tjugofemtusen besökare per år, har möjlighet att ansluta sig till avtalet genom kommunen eller regionen. Större museer måste ha ett eget avtal.

Ett museum för samtidskonst som Museer & omvärld har talat med faller utanför dessa ramar. Där kommer det nya avtalet uppskattningsvis innebära en kostnadsökning motsvarande 300 procent.

– Vi är ett ganska litet museum, vi har inte möjlighet att betala den typen av summa år för år. Och den ökar successivt ju fler utställningar vi gör, säger en medarbetare på museet.

Denne önskar vara anonym eftersom frågan är känslig.

– Vi vill ha en bra relation till Bildupphovsrätt och inte på något sätt få det att verka som att vi jobbar emot aktiva konstnärer. Samtidigt blir det ett problem när kostnaderna ökar så mycket, säger personen.

I kostnaden räknar museet in bilder från tidigare utställningar som ännu ligger kvar på hemsidan. Inskränkningar i upphovsrätten ger visserligen museerna rätt att återge ett antal bilder som marknadsföring av en utställning, men efter utställningsperiodens slut måste de raderas överallt.

– Och då blir ju alternativet i sådana fall att vi får radera det historiska material som vi har arbetat med. Och det skulle inte främja någon. Dels ser vi inte att det gynnar konstnärerna att spår efter deras utställningar försvinner, dels går det emot vårt bevarandeuppdrag att radera historia, det är det sista vi vill göra, säger medarbetaren.

– Det nya avtalet medför helt klart en förbättring och en förenkling just vad gäller administrationen. Men samtidigt innebär det ju att vi varje år måste inventera allt vårt historiska bildmaterial; på sociala medier, alla digitala plattformar, pressutskick, nyhetsbrev och så vidare. Så det arbetet kvarstår ju. Men med tillägget att kostnaden har ökat markant nu.

Att radera bilder från sociala medier ser medarbetaren som särskilt bekymmersamt.

– Många kanske ser det som enbart marknadsföring, men jag skulle säga att det ligger mycket förmedling i det, att både kunna ge info om konstnären och nycklar in i verken. Det ger möjlighet att titta närmare på detaljer på ett sätt som man annars bara kan göra på guidade visningar. Så tyvärr så drabbar det ju förmedlingen också. Och det minskar tillgängligheten, eftersom vi bara kommer kunna visa konsten på plats och inte sprida information om den, säger medarbetaren.

 

Hade önskat mer dialog

En tjänsteperson som arbetar med offentlig konst på en svensk region, och som i likhet med som museimedarbetaren ovan önskar vara anonym, menar att det nya avtalet är ”upprörande”. Inte enbart för den ökade kostnaden (för personens arbetsplats uppgår den kalkylerade kostnadsökningen till 500 procent, totalt närmare 100 000 kronor), utan för att det faktiskt minskar möjligheterna att stötta dem som skapar konsten.

– Vi vill ju stärka konstnärerna och verka för att deras upphovsrätt ska skyddas, att de får skäliga villkor på alla fronter. För oss blir det här en lite knivig sits. Om kostnaderna för upphovsrätt ökar får vi svårt att stötta konstnärerna på andra sätt, till exempel för inköp eller att ta hand om den konst vi har, säger tjänstepersonen, som upplever en brist på transparens och tydlighet från Bildupphovsrätts sida.

– Det vi hade önskat är en dialog mellan representanter för alla involverade parter innan de här avtalen kom, så att vi kunde ha gjort en gemensam utvärdering av vad det får för konsekvenser. Vi kunde ha haft en dialog om hur vi jobbar tillsammans för att se till att konstnärer får betalt utan att de samtidigt tar skada i en annan ände, genom att vi får sämre förutsättningar.

Att det nya avtalet skulle innebära ungefär samma kostnader som tidigare för användarna, som Jenny Rudvall hävdar ovan, region kallar tjänstepersonen för ”en bristande analys”.

– Museerna får det extra besvärligt eftersom de bygger sin kommunikation på att kunna visa arkiverat material och att profilera museet utifrån vad det har gjort tidigare. Och där kan man ju inte använda några bilder och där har de behövt plocka bort material. Ett museum jag har varit i kontakt med har fått göra om hela sin digitala kommunikationsstrategi på grund av avtalet, säger tjänstepersonen, som också ifrågasätter varför det är den offentliga sektorn och museerna som ska drabbas av det nya avtalet.

– Om Bildupphovsrätt verkligen ville bevaka konstnärernas rättigheter i högre grad och se till att de fick in pengar i den omfattning som konsten faktiskt syns så finns det ju många, många fler aktörer som cirkulerar bilder på konst. Men de kommer man ju liksom inte åt på samma sätt. Så det känns som att Bildupphovsrätt riktar in sig på att få ut så mycket som möjligt från offentlig sektor och kanske museisektorn, för här är formen tydlig.

Jenny Rudvall tycker att den dialog som hittills har förts har varit tillräcklig. Projektet med översyn av årslicenserna har förankrats i Bildupphovsrätts styrelse.

– Och där sitter ju representanter för olika medlemsorganisationer och även för individmedlemmar, så de är ju medvetna om att vi gör det här. Men vi har inte möjlighet att kontakta alla. Upphovsrättsinnehavare lägger ju sina rättigheter hos oss och tycker de att vi gör ett dåligt jobb har de ju möjligt att gå ur, säger hon.

 

Låg kunskap, stor osäkerhet

Jenny Rudvall har förståelse för att en prishöjning kan upplevas som kännbar.

– Men jag tror också att det är viktigt att man förstår vad det är man betalar för. Det är ju inte så att det hade varit fritt fram att använda verk om Bildupphovsrätt inte hade funnits. Då hade man behövt fråga alla upphovsmän, en och en, och det är jättejobbigt. Särskilt när det är folk som har dött som har tio arvingar, då måste man fråga alla, säger hon.

Under de två webbinarier som Bildupphovsrätt arrangerade i samband med uppsägningen av avtalet blev det uppenbart för henne att ”kunskapen i ämnet generellt är ganska låg”. Jenny Rudvall har samtidigt en förståelse även för att medarbetare vid museer, kommuner och regioner har ett annat fokus, och ”kanske inte har jättedjupa kunskaper om upphovsrätt”.

– Jag tror också att vi kan göra en insats, vi kan bli bättre på att träffa museerna och informera vad som gäller. För man märker att det finns en stor osäkerhet, säger hon.

– Och det ska ju också sägas, att alla vill ju göra rätt för sig.

Samtidigt tycker Jenny Rudvall att det är problematiskt att museer inte tar höjd för att ersätta de personer vars verk som används i en digitaliseringsprocess.

– Man spenderar väldigt mycket pengar på själva digitaliseringen, på de tekniska lösningarna och konsulterna, men det är inte en engångskostnad att digitalisera. Man måste ju ersätta personen vars verk som ligger där. Det är ju liksom hela basen för verksamheten. Och det är ju inte nödvändigtvis museernas fel, utan det handlar ju om vad de får för pengar, säger hon och nämner att det finns exempel på museer som investerat stora medel på digitalisering.

– Det är flera miljoner som spenderas på en digitalisering, men vi pratar ju inte om några miljoner i avgift till oss, säger hon.

Även regiontjänstepersonen är inne på ett liknande spår – och ser att det nya avtalet faktiskt kan få positiv effekt, då frågan om upphovsrätt kommer att behöva involvera fler.

– Eftersom det nu handlar om mycket större summor blir det tydligt för oss att det här är någonting vi kommer behöva ta med organisationen som helhet. Just nu är det vi som enhet som står för kostnaden i vår budget. Men det är ju egentligen regionens avtal. Vi har betalat för de bilder vi använt, men finns ett mörkertal eftersom vi inte har möjligheten att bevaka regionens bildhantering i stort. Nu finns det en anledning till att lyfta det här centralt, säger tjänstepersonen.

 

”Lagstiftning som inte tar digitaliseringen på allvar”

Ett museum som har valt att inte ingå ett samlingsavtal med Bildupphovsrätt för sina digitala samlingar, varken förr eller nu, är Sörmlands museum. I museets samling ingår idag 2200 konstverk som fortfarande är skyddade enligt upphovsrätten.

Larissa Borck, antikvarie med fokus på digital utveckling vid Sörmlands museum, berättar att museets samling av samtida, upphovsrättsskyddad konst är begränsad i antal, jämfört med andra museer. För museer med större samlingar av samtida konst, särskilt med offentlig samtida konst, kommer effekten att vara mer påtaglig.

Hon har räknat ut att det skulle kosta museet 56 250 kronor om året i licensavgift att göra den den delen av konstsamlingen, som fortfarande är upphovsrättsskyddad, av den digitala databasen tillgänglig publikt.

– Det motsvarar ungefär 90 procent av priset som vi just nu betalar för vårt samlingsförvaltningssystem. Och då skulle vi dessutom behöva publicera den med en restriktiv licens, det skulle inte betyda att andra får möjlighet att ladda ner det vi har publicerat. Och vi skulle behöva göra om i databasen för att märka upp bilderna med en helt ny licens, säger Larissa Borck, som anser att Sverige har en lagstiftning som ”inte tar det digitaliserade samhället på allvar”.

Hon hänvisar till den så kallade wikimediadomen från 2017, där Patent- och marknadsdomstolen fastslog att sajten Offentligkonst.se bröt mot upphovsrätten genom att publicera bilder på konst i det offentliga rummet. Bildupphovsrätt förklarar att ”det fastslogs att konstnärernas upphovsrätt gäller på nätet, att de har rätt att bli tillfrågade och få betalt när deras verk används, exempelvis av organisationer och företag som vill skapa en digital konstsamling”.

– Vi har ju en upphovsrättslagstiftning som säger att man får avbilda offentlig konst, som står på allmänt tillgänglig plats. Men i den här domen sades att ”avbilda” bilder inte betyder att du får dela dina bilder på offentlig konst med öppna licenser eller använda i kommersiella sammanhang utan att betala en licensavgift, säger hon.

– Men om vi idag säger ”du får avbilda det här”, så tror vi idag att jag inte bara får ta ett foto, skriva ut det analogt och lägga det i en pärm, utan att jag får dela det på sociala medier och så vidare. Och jag vill även kunna använda bilden för att illustrera en artikel på Wikipedia, säger hon.

Larissa Borck upplever att det finns en krock mellan museilagen och upphovsrättslagen när det gäller det digitala kulturarvet.

– För det är ju inte så att museer enbart ska förmedla kultur i det fysiska utrymmet, vi ska även förmedla i en bred bemärkelse, som enligt lagen, ”ska vara tillgänglig för alla och anpassad till användarnas olika förutsättningar”. Och här krockar det med lagen om upphovsrätt. Så det vore ju väldigt bra att få till fler undantag för museer och andra kulturarvsinstitutioner att tillgängliggöra vårt gemensamma kulturarv, säger hon.

Jenny Rudvall kan inte svara på huruvida museilagen och upphovsrättslagen krockar med varandra, med hänvisning till att ”mitt fokus är upphovsrätt”.

– När lagstiftaren gör inskränkningar i upphovsrätten, utgår jag ifrån att de tar hänsyn till annan lagstiftning, säger hon.

Larissa Borck understryker att det är viktigt att museer har intern kompetens om upphovsrätt och känner till undantagen som gäller kulturarvsinstitutioner och särskilt museer. Hon tillägger att det är relevant att fråga sig vilka museer, särskilt i ekonomiskt mer utmanande tider, som verkligen har råd att digitalt tillgängliggöra sina samlingar?

– Därför kan jag tycka att det är bra, till exempel när man köper in konst, att man har en dialog med konstnären om alternativa vägar att avtala med konstnären, vilka sätt av användandet ska ske, hur institutionen får tillgängliggöra verket. Om konstnären önskar att bli arvoderad genom Bildupphovsrätt är det ju helt enkelt den vägen man kan gå. Men jag tycker att vi ska öppna också upp för andra sätt att säkra upp användandet, säger hon.