”Systemfel att inte mäta museers värde ur ett samhällsperspektiv”

En natt i slutet av februari blåste ett fönster upp på Dalarnas museum i Falun. Då orsaken undersöktes visade det sig att hela fönsterkarmen var genomrutten.

Museichefen Christer Björklund suckar. Det är bara en i raden av incidenter som påvisar museets behov av underhåll.

– Det händer någonting och så måste man åtgärda det, säger han.

Och fler åtgärder är att vänta. Kraftigt stigande byggkostnader i kombination med först en regnig sommar och därefter en mild, men snörik vinter har gjort att Dalarnas museum står inför problem som, enligt Christer Björklund, ”fullständigt exploderat”.

Sedan tidigare var det känt att taket läckte, något som bland annat uppmärksammades i ett inslag i SVT, där museichefen förevisar hur blomkrukor och installationer med mossa får agera vattensamlare.

Christer Björklund konstaterar att det finns utrymme för självkritik för den uppkomna situationen.

– Varningsklockorna har funnits där, men det är si och så med förmågan att hantera dem. Vi är jättedåliga fastighetsägare. Om jag tittar på museistiftelsens stadgar så står det att stiftelsens ändamål är att förvalta fastighet, museisamlingar och arkiv och att göra det tillgängligt. Sedan är det upp till museiledningen att hantera alla uppdrag, och alla andra saker som står i stadgarna, med de resurser som ställs till förfogande, säger Christer Björklund.

Han räknar högt. Att reparera taket på museets konsthall: omkring 10 miljoner kronor. Taket ovanför receptionen: omkring 2 miljoner. Även fasaden har påverkats av vattenskador och behöver åtgärdas. Även resten av taken är sköra och behöver översyn.

– Totalt är det kanske 20, 40 miljoner som behövs. Det är gigantiska belopp för oss, säger han.

Boverket har utdelat ett bidrag på 1,6 miljoner till bland annat takreparation. Därutöver har ett lån på 8 miljoner från Region Dalarna beviljats. Men resten då? Hur ska underhållen finansieras?

Det är oklart.

”Ingen säger: ’Sköt era tak’”

Christer Björklund ser att den underliggande problematiken är strukturell, att fokus inom kulturpolitiken och de offentliga kulturbudgetarna ligger på verksamheten, inte på infrastrukturen.

Att inte museernas värde mäts ur ett samhällsutvecklingsperspektiv är ett systemfel, menar han.

– I kalkylen nämns inget om vilka förutsättningar som krävs rent infrastrukturellt för att museiverksamhet ska kunna äga rum. Finns det något värde i sig i sig att ha den här infrastrukturen, till exempel att man upprätthåller en fin byggnad, i vissa städer till och med paradbyggnader, sådana som vi är stolta över? Den typen av diskussioner tappas bort då man pratar om offentlig finansiering av kultur.

– Många museer har stora, komplexa byggnader. Det ges anslag att bedriva verksamhet i dem. Och det gör museerna så gott de kan, men upplevelsen är ändå att pengarna inte riktigt räcker till. Man vänder på varenda slant, säger han.

Så pengarna läggs, trots varningsklockorna, på verksamheten.

– Men vad säger samhället, vad säger uppdragsgivarna? Jo, de säger ”bedriv museiverksamhet, nå ut till barn och unga, gör utställningar, sköt era samlingar, jobba med arkeologi, digitalisera och utför kulturmiljövård”. Ingen säger: ”Sköt era tak”. Fråga vilken museichef som helst, vad anställer du helst: en antikvarie, en pedagog eller en fastighetsförvaltare? Alla dagar i veckan blir det antikvarien eller pedagogen, säger han.

LÄS ÄVEN: ”Det finns ingen långsiktig lösning på hur vi ska klara verksamheten” | Riksantikvarieämbetet (raa.se)

Kulturens infrastruktur bör, till skillnad mot kulturens innehåll, värderas instrumentellt, tycker Christer Björklund. Både som vackra, levande byggnader och kvarter och som en fysisk förutsättning för att bedriva en önskad kulturverksamhet i.

– Det är ju onekligen så att ett museum är ett besöksmål. Och då borde man kunna koppla på resonemang kring besöksnäring, samhällsutveckling i ett annat budgetspår i det offentliga, säger han och konstaterar att denna logik borde artikuleras på ett sätt så att den ”går hem även hos personer som inte nödvändigtvis pratar om kulturens innehåll eller ens bryr sig om den”.

– Jag tänker att det borde finnas i målfunktionen, som man ju säger inom nationalekonomin, för en region redan från start: det här kulturinfrastrukturella. Det är ju uppenbart att det behövs, men det skulle egentligen inte behövas. Det borde komma i fråga på samma sätt som behovet av vägar eller utbyggt elnät eller vårdcentraler diskuteras. Var ska de finnas?

Att regeringen nyligen meddelade att modellen för kostnadshyra hos vissa kulturfastigheter ska utredas ser Christer Björklund som positivt, trots att han inte direkt påverkas av den.

– Den kan leda in på intressanta principiella resonemang som vi kan applicera i diskussionen med våra finansiärer. Den grundliggande problematiken är ju att infrastrukturen är underfinansierad. I regionens budgetprocess finns det idag ingen naturlig plats att lägga fram kulturens infrastruktur, eftersom det inte är något som kulturbudgetar och kulturnämnder kan härbärgera. Man är en främmande fågel när man kommer med de här frågorna, säger han.

”Byggnaden och verksamheten intimt förknippade”

I februari var Johan Zachrisson, affärsutvecklingschef på det börsnoterade fastighetsbolaget Fabege, inbjuden till ett panelsamtal på konferensen Folk och kultur i Eskilstuna. Där pratade han om den nytta som kulturens verksamheter gör på den plats de befinner sig på – och att fler borde vara beredda att betala någonting för det. Han delade scen med representanter från Kungliga Operan och Dramaten, där framför allt Operan står in för ett akut renoverings- och underhållsbehov.

– I båda fallen är det ju Statens Fastighetsverk som äger och förvaltar byggnaderna och då kan ju jag inte låta bli att tycka att det är lite underligt att Statens Fastighetsverk, Dramaten och Operan är myndigheter med varsitt verksamhetsdirektiv och där det är ganska uppenbart att byggnaden och verksamheten är intimt förknippade med varandra. Men det är två separata budgetar och två separata departement som sätter upp verksamhetsdirektivet. Då blir det ju en utmaning på respektive ansvarsnivå när den som har mandatet att hantera verksamhetsdirektivet i respektive teater, det vill säga vd för operan respektive vd för Dramaten, möter någon på Fastighetsverket, som istället har ett ansvar att bedriva en affärsmässig verksamhet och sätta en marknadshyra.

Johan Zachrisson är inne på samma spår som Christer Björklund: att kulturfastigheters värde behöver betraktas ur ett större perspektiv.

– Hur mycket är det värt för samhället att ha museiverksamheterna och hålla dem tillgängliga för människor  för att bidra till folkbildning och sprida inspiration och information? Vad kostar det att underhålla och utveckla byggnaderna och vad kostar det att utveckla verksamheten? Vilka intäkter kan man skapa?, säger han.

Från sitt perspektiv, som representant för en kommersiell aktör, ser han med förvåning på hur finansieringen av kulturfastigheter hanteras.

–  Man ger verksamheten en begränsad budget och säger samtidigt åt fastighetsägaren att de måste stå på egna ben och klara av att ha full kostnadstäckning. Vilket leder till att fastighetsägaren lägger över kostnaderna på verksamheten, man fäller alltså krokben på varandra fastän man spelar i samma lag.

Johan Zachrisson vill se ett tydligare samarbete mellan fastighetsägare och verksamhet.

–  Om representanter för byggnaden och verksamheten samarbetade istället för att vara i konflikt med varandra, skulle man gemensamt kunna fundera på hur byggnaden kan optimeras för att den ska tjäna verksamhetens grundsyfte, det vill säga spela teater eller ställa ut föremål, men samtidigt också bidra med annan intäkt, säger han och nämner försäljning av mat och dryck eller uthyrning av lokalen till evenemang som exempel.

Om inte byggnadens ägare, oavsett det är staten eller någon annan, är beredd att låta kommersiell verksamhet ta plats i byggnaden och därmed begränsar användandet, ja då måste ju någon vara beredd att avstå från den intäkten men ändå låta huset och verksamheten få tillräckliga medel för att fungera, resonerar han.

– Eller så bestämmer man sig för att nej, det där är ingenting som vi som samhälle ska hålla på med. Jag tycker det vore tråkigt, men det blir slutsatsen.

Mäta sekundäreffekterna av kostnader

Fabege är ett av de större fastighetsbolagen i Stockholm och jobbar i huvudsak med kommersiella lokaler. De jobbar geografiskt koncentrerat: i Stockholms stad samt Solna och Huddinge kommun. Totalt äger företaget 100 fastigheter, med en lokalyta på över en miljon kvadratmeter.

Den starka geografiska koncentrationen gör att företaget ser en anledning att engagera sig i platsen, inte bara i byggnaden.

– Den som äger tio kontorshus på tio olika platser blir bra på att sköta kontorshus. Men vi äger tio kontorshus på en plats och sedan tio kontorshus på en annan plats, och då har vi anledning att inte bara vara bra på att sköta dem. Om vi ska få folk att vilja komma och besöka, bo eller ha kontor i just våra hus så spelar själva området och upplevelsen på platsen en ganska stor roll. För att göra det mer attraktivt så väljer vi ofta att satsa lite extra på serviceerbjudanden och annat innehåll, säger Johan Zachrisson.

Hit räknar han kulturverksamheter av olika slag.

– Det kan ju skapa positiva förväntningar, stolthet och glädje på en plats. Och för den delen även trygghet, ifall det bidrar till personflöden. Det kan, så att säga, definiera karaktären på en plats.

I Fabeges fall är det bästa exemplet nationalarenan Friends Arena i Solna, som företaget äger tillsammans med Svenska Fotbollsförbundet. Den kostade omkring 3 miljarder att bygga och är som isolerad företeelse ”inte något lysande affärsprojekt”.

– Det kostar lika mycket att äga den som vi får in i intäkter. Och ska man investera i någonting som kostar miljarder skulle man egentligen vilja få ett positivt överskott varje år. Och det har inte vi, säger Johan Zachrisson.

Det som gör Friends Arena till en rimlig affär för Fabege är att den etablerar en plats där människor vill vistas, bo, arbeta, handla och äta. Runt Friends Arena har stadsdelen Arenastaden byggts upp.

Han talar om att ”räkna in sekundäreffekterna av en kostnad” för att investeringen i slutändan ska bli lönsam.

– Jag tror att man behöver tänka så även när det gäller kulturbyggnader.

Samhället, i form av staten, borde äga museibyggnaden, tycker Johan Zachrisson.

– Och då måste de hitta en annan helhetssyn på ekonomin runt det fastighetsägandet. För fastigheten tjänar ju ett vidare syfte än att bara leverera överskott. Jag tycker att det verkar ganska avigt att ha den typen av hyressättningsmodell som man har haft hittills.

Egna kapitalet äts upp

Lånet till Dalarnas museum från Region Dalarna är ett bokföringstekniskt grepp för att, som Christer Björklund beskriver det, ”smeta ut kostnaderna så att vi inte äter av reserverna på ett bräde”. Om museet finansierade renoveringen med egna medel skulle det egna kapitalet hamna under en nivå där museet enligt stiftelselagen ska begäras i konkurs.

– Vi kan göra avskrivningar så att vi får en mycket mer utplanad förbrukningskurva på det egna kapitalet. Men lånet ska ju betalas tillbaka, i hög takt dessutom. Och vi ser inte alls någon uppåtgående riktning på egna kapitalet utan det äts ju successivt, fast i en lägre takt tack vare de här redovisningstekniska sakerna. Så vi måste skära i verksamheten och det sitter vi nu och tittar på. Vad ska vi göra? Ja, vi börjar ju så där grovt. Ska vi ta bort hela delar av verksamheten eller ska vi hyvla? Får vi ingen finansiering så finns inte museet om två, tre år, säger han.

Hyvlat har han redan gjort. En av hans första uppgifter som nybliven museichef 2016 var att ta fram ett sparpaket, som bland annat innehöll uppsägningar.

– Så det är ju redan rätt trimmat. Vi måste än en gång titta på om och hur vi ska ha öppet, om vi ska ägna oss åt kulturminnesvård och kulturmiljöarbete. Så ja, det kommer påverka verksamheten, men jag har ännu inget svar på hur, för vi håller på att titta på det.

LÄS ÄVEN: ”Föräldramöte” gav Dalarnas museum nytt magasin | Riksantikvarieämbetet (raa.se)

Paradoxalt nog går verksamheten på Dalarnas museum, enligt dess chef, bättre än på många år, ”på alla fronter”. Flytten av magasinet kunde genomföras tidigare än beräknat, vilket har professionaliserat samlingsförvaltningen, museet har flera pågående forskningsprojekt samt ett mångårigt kulturmiljöprogram tillsammans med flera kommuner. Förra årets ökning i publiksiffran var procentuellt en av de största bland landets museer.

Vad får det för konsekvenser om ett museum läggs ner?

– Det är ju så absurt att jag inte tror att någon tänker på det, säger Christer Björklund.

Han berättar att det var just den tanken – en potentiell nedläggning av museet – som fick det ”att ta skruv” hos politikerna. I museets stadgar står det nämligen att om museet läggs ner ska samlingarna övertas av Region Dalarna.

– Då står ju huvudfinansiären där med problemet ändå. Och eftersom Dalarna har  skurit ned på kulturen i sin budget för 2024 så fanns det inget utrymme att stötta oss bidragsmässigt. Lånet blev deras lösning, säger han.

Just nu ser Christer Björklund som sin främsta uppgift att försöka övertyga finansiärer att hjälpa museet ut ur fastighetsproblematiken.

– Det är ju en teknisk skuld som vi delvis är skyldiga till, men det finns också det här strukturproblematiken och hitta någon väg framåt så att museet inte går under och det är ju väldigt motiverande.

– Varför finns museer? Ja, men det är ju för kärnverksamheten, det är ju någonting som samhället vill ha genom att tillhandahålla medel för. Men om man äventyrar existensen av verksamheten på grund av det inte går att hantera fastigheten då? Då är det någonting som är problematiskt, säger han.

LÄS ÄVEN: Regionmuseet testar entréavgift: ”Alternativet är att minska verksamheten” | Riksantikvarieämbetet (raa.se)