”Ta vara på museivakternas kunskap”

Patrick Bringley var 25 år gammal och hade ett glamoröst jobb på eventavdelningen på tidningen New Yorker när hans äldre bror dog i cancer. Sorgen drabbade honom mycket hårt. Han längtade efter stillhet och enkelhet i livet, och övergav sin karriär för att börja arbeta på den vackraste platsen han visste, Metropolitan Museum of Art, the Met – som säkerhetsvakt. Han blev kvar i tio år.

Nu har åren på museet resulterat i boken ”All the Beauty in the World”, där han berättar om sina arbetsdagar och reflekterar kring konstens läkande egenskaper.

– Det kändes väldigt tilltalande att ha ett jobb där jag kunde stå still, ta tid på mig, lämna ekorrhjulet och inte ha ett kontorsjobb där man oroar sig för något projekt. Utan vara en betraktare, bara observera, berättar Patrick Bringley för Omvärld & insikt.

Innan han sökte jobbet hade han noterat museivakterna som stod där i sitt hörn, vaksamt och diskret. Att det skulle vara ett monotont och fysiskt tungt jobb, där man arbetar 8–12-timmarsskift och där vakterna får ett årligt ”hose allowance” på 80 dollar, ersättning för att köpa nya strumpor då de slits ut så snabbt, var dock inget han reflekterat över.

– Jag tänkte: ”Wow, det måste vara fantastiskt att få interagera med konsten dagarna i ända”. Att inte ha något annat ansvar. Jag hade ingen aning om själva mekaniken.

Inte heller hade han någon aning om hur många vakter som jobbar på the Met: över 500 stycken.

– Jag hade ingen uppfattning om hur stor den här världen var.

Förtjusande kufar

The Met tar emot sju miljoner besökare varje år. En riktigt hektisk dag kan det komma 30 000 besökare, och bland dem hittar du alla tänkbara sorters personer. Av dem är den absoluta majoriteten helt vanliga, trevliga människor – medan andra är ”förtjusande kufar” (delightful oddballs), som Patrick Bringley kallar dem.

– Som vakt på the Met, iklädd en lite sliten uniform, känner sig folk bekväma att närma sig dig. Och det gäller särskilt personer som inte har någon aning om vad som pågår, säger han.

Han drar sig till minnes inte bara excentriska New York-karaktärer, utan även diverse udda turister från världens alla hörn.

– Det kommer folk som aldrig varit på ett konstmuseum förut och inte vet om föremålen är riktiga, som undrar varför det finns föremål från Egypten i New York, folk som frågar efter Mona Lisa eller om museet har några dinosaurier…

– Jag har alltid älskat att prata med de här människorna, de som är helt skruvade, för de tenderar att kunna ha vidöppna konversationer med en. Medan folk som har lite bättre koll kanske inte ens uppmärksammar att man finns.

Men alla människor var inte lika trevliga att ha att göra med.

– Det finns människor som ser dig som säkerhetsvakt, och de bara måste låta dig veta att du bara är en säkerhetsvakt – du kan inte bossa runt dem. Om de vill ta sina 25 sista bilder i slutet av dagen när vi försöker fösa ut dem, då är de oartiga.

– Men de är i minoritet, tillägger han.

Vakterna underskattades

När det gäller museets övriga personalgrupper – curatorer, ledning, konservatorer – var det dock aldrig fråga om något nedsättande beteende. Däremot menar Patrick Bringley att man från museets sida hade en tendens att underskatta vakterna.

– Jag skulle inte säga att man aktivt såg ned på oss, det var aldrig någon som behandlade mig oförskämt.

– Däremot är det ofta så med folk som anses ha uppnått en hög ställning i livet, de med de lite finare kostymerna, att de tänker lite smalt på det de ägnar sig åt. De tänker på curatoriska utmärkelser, och underskattar kanske någon som inte har samma utbildning, men som råkar vara en ytterst insiktsfull person, eller bara en vis eller själfull person. Och när vi pratar om konst är saker som vishet och insikt och själfullhet väldigt, väldigt viktiga.

Som den världsstad New York är uppskattar Patrick Bringley att ungefär hälften av vakterna är invandrare. De kommer från hela världen, och har levt alla möjliga sorters liv.

– Några av dem är väldigt välutbildade inom sina egna fält. Så jag skulle säga att det finns en bristande förståelse för vilka alla de här vakterna är. Och jag hoppas att boken ska hjälpa till att ändra på den saken.

Han menar att museerna kan bli mycket bättre på att dra nytta av vakternas kunskap i både stort och smått, exempelvis när det gäller besökarnas beteenden. De har ju stenkoll på vad som händer på golvet, ser besökarnas respons på konstverken, och vet vilka frågor de brukar ha, menar Patrick Bringley.

– Vakterna sitter på massor av kunskap om vad besökarna förvirras av, vad de inte kan hitta, vilka informationstexter de läser och inte reagerar på – respektive vilka de läser och petar på sitt sällskap och säger: ”Kolla! Läs det här, det är fascinerande!”

Efterlyser demokratisering på museerna

Framför allt är Patrick Bringleys bok en hyllning till konsten, som han älskat sedan han var barn. I samband med boklanseringen ägnar han just nu en del av sin tid åt att ge guidade turer till sina favoritkonstverk på the Met. Han har läst lite konstvetenskap, men understryker att han alltid närmat sig konsten som en glad amatör och inte som en akademiker.

– Det jag försöker göra i min bok är att skriva om upplevelsen av att se på konst, vilket är något annat än att skriva en text full av fotnoter om vilket stilperiod ett konstverk tillhör, eller dess unika karaktär. Utan snarare den där känslan vi får: det som drar oss till de här vackra, mystiska föremålen in the first place.

Han efterlyser en demokratisering av vilka som fattar beslut på museerna, som han menar skulle ha mycket att vinna på att lyssna mer inte bara på vakterna, utan även på butikspersonal och lokalvårdare. Som exempel på hur man kan gå till väga nämner han Baltimore Museum of Art, som 2022 anordnade utställningen ”Guarding the Art”, som curerats av just museets vakter.

– Man kan ta ett steg tillbaka och fråga sig: Vad är ett konstmuseum? Ett konstmuseum tenderar att vara en plats där vi samlar föremål vi som kultur anser vackra och betydelsefulla, och vi tilldelar mening till de här föremålen, eller berättar historier för att försöka förstå meningen med föremålen, säger Patrick Bringley.

– Du måste inte ha doktorerat i konstvetenskap vid Princeton för att ha idéer kring vad som är vackert och sätta det i en kontext av vad vi alla gör på den här planetens yta.

LÄS ÄVEN: Vårens lästips med museifokus – från Vitterhetsakademiens bibliotek